Mot graven, kamrater!

EDIT 130313: Tänkte här i min ensamhet göra ett ryck och börja skriva lite i detta djuphål av lögner och osmakliga intriger, när jag upptäcker ett skrivet, men opublicerat, inlägg från april förra året. Läser igenom det och konstaterar krasst; fan, visst är det så. Jag har inte ens stannat av i utvecklingen, jag börjar sakta men säkert gå bakåt istället. Mer hårdrock som jag gladeligen hade käkat i 10-12 årsåldern och mindre stenhård svartmetall som jag hade dyrkat när jag var 16. Man har helt enkelt gått tillbaka i barndom. Men det hade ju kunnat varit värre, eller hur? Man hade ju kunnat börja gilla Håkan Hellström...



Skrivet inlägg 120422:
Det sägs (eller snarare; Mick Neel påstår) att man inte längre är mottaglig för ny musik efter man fyllt 30, att detta är slutet på en nedåtgående spiral från det att man fyller 25 (eller nåt, jag var relativt onykter när han orerade om detta), och att man börjar gå tillbaka till det man lyssnade på i tonåren istället.

Jag fyllde 30 för ett par veckor sedan.

Detta har gnagt på mitt sinne sedan dess.

Tycker för det första att det var mycket osmakligt av den gode Mick att påpeka detta just på min trettionde födelsedag.
Det bör tilläggas att jag inte har visat något större intresse till andra genres än de jag redan lyssnat på sedan barn- & ungdomsåren eftersom jag har täckt det mesta i musikväg (åtminstone allt bra, eh), men just nu känns det av någon anledning rätt störande att jag tydligen aldrig kommer att uppskatta E-Types fjuniga eurotechno eller Thorleifs smekande och dansanta toner.
Eller gör det verkligen det?
Och borde jag egentligen lägga någon större vikt vid vad Mr Neel antagligen googlat/wikipediat/fabricerat?

Svaret, kamrater, är givetvis nej.

Om det inte hade varit för det stilla faktum att detta är en process som jag tyckt känna i mig under några års tid nu. Allt nytt är helt enkelt ointressant och, för att vara helt ärlig, helt värdelöst. Visst har jag hört nya band som fångat mitt intresse (Kvelerak, Pokey Lafarge and the South City Three, A Pale Horse Named Death (fast vafan, det är ju i princip bara Type O Negative utan Pete Steel) med flera) men den där "WOW!"-faktorn verkar utebli mer och mer. Inga haktappningar som när jag hörde Dark Funerals första EP för första gången, inte heller kommer jag benämna nånting tillverkat efter 90-talet som "Best frikkin' record ever!"... och det känns som att man blir lurad på konfekten.

Eller så är det helt enkelt så att det mesta som kommer ut numera bara ÄR blajj och att ingenting egentligen kommer över "dethärvarjuheltok"-ribban.

ÄR DET VERKLIGEN SÅ?!?!!

Känns ju måttligt roligt, om jag får säga det själv.

Strypgrepp

Kvelertak. Eller stryptag, på svenska. 48 minuter satan i slitna jeans och urtvättad Stooges-tshirt. På en Converge-konsert.

Det här är så fruktansvärt bra att jag nästan blir ärligt förbannad när jag läser att skivan kom redan i juli förra sommaren (varför har inte Emppu eller Onkel hört eller berättat för mig?). Kvelertaks första och självbetitlade skiva är en väldigt volymstark sak som står precis i mitten med Turbonegro, Converge och Entombed anno Wolverine Blues runtom. På pappret ser det ju ut att kunna bli hur mesigt som helst, men här funkar det skitbra. Norrmännen, som ser ut som any given modernt amerikanskt hardcoreband, spelar något slags black 'n' käng*. Skivan har över lag ett rätt högt tempo och, som sagt, volymen lika så. I låtar som Ordsmedar av Rang kittlar de stonernerven och jag tänker än en gång att "fan det här funkar ju". Bortsett från nån enstaka kort andningspaus så är Kvelertak helt fri från balladfjanteri och annat gay, vilket inte är något som helst problem.

*: någon annan får lyssna och placera bandet i lämpligt fack, jag är väl inte den skarpaste på området. Kanske inte ens behövs, vad vet jag.

Skulle vinylen inte kostat 219kr på CDON hade den stått i hyllan idag. Omslaget är snyggt nog för att jag kan lägga ut pengar på vinylen, men 219kr? Sa-sa-sa-sattajärvi vad dyrt det är ibland. Skivan finns i alla fall på Spodaarit. Annars finns ju Myspace för den (nåja) konservative.

Bästa spår: Fossegrim og Sjøhyenar (Havets herrer)



Just ja, sa jag att allting skriks på norska? Det skriks på norska.

Prutt

Är det här bra? Jag tror att jag gillar dem. Gitarristen med Les Paulen går sista året här på ljudtekniklinjen. Trevlig prick.

Släpper skiva i april.

White Trash Soul.

Jaja, det är väl värt att göra ett litet ryck då.

Det första som slår mig med Social Distortions senaste alster "Hard Times & Nursery Rhymes" är att med den trevliga dubbelvinylen medföljer även hela albumet på CD... vad är det för geni som kommit på detta? Det gör ju meningen med att köpa CD helt överflödig! Det är så här jag vill se alla framtida skivsläpp; vinylen i fokus och så medföljer även skivan på CD om nån stackars sate nu behöver det (det underlättar att föra över på datorn, i övrigt helt överflödig).
Det andra som slår mig efter några genomlyssningar är att Social Distortion är Social Distortion, oavsett. Vissa låtar känns SD rakt igenom, den där mysiga punkrockcountryn som vi alla lärt oss att älska (med och till), medans nån annan doftar Tom Petty och en tredje har halva nosen uppe i soulens välbevarade bakdel.
Så medans "Machine Gun Blues" låter som en låt Mike Ness och grabbarna gjort om och om igen sen bandets (och tidernas?) begynnelse så tillkommer, för mig åtminstone, nyare element i soulfyllda "California (Hustle and Flow)" och Tom Petty-flirten "Far Side of Nowhere".
När man, som jag, köper vinylen så får man givetvis ett par godbitar i form av två låtar som endast finns på vinylsläppet (och tyvärr (tror jag) på en Deluxe Edition av CD:n, samt säkerligen på Satans påfund Spotify), och det är alltid uppskattat! Det är så trevligt med musiker som uppmanar sina fans att köpa vinyl istället för CD (och i det här fallet behöver man ju faktiskt inte välja). "Take Care of Yourself" hade passat bland övriga 11 spåren medans "I Won't Run No More" kanske inte riktigt håller måttet. Hur som helst, gratis är gott.
Men med eller utan bonusspår så är det faktiskt skivans cover som är det absolut bästa och godaste tårtbiten på fatet; Hank Williams Sr.s "Alone and Forsaken". Hank Willims Sr. kunde snickra låtar, Social Distortion vet hur man gör dom rättvisa a'la punkrock. Enough said.

Detta må inte vara nån ny "White Light, White Heat, White Trash", men det är en mycket trevlig platta att slå på när man sätter sig i bilen och styr kosan mot sitt öde.
7.5/10



Köp nu och avnjut skivan i sin helhet istället för att själlöst ha den som bakgrundsmusik medans du runkar till senaste WoW-expensionen (för det är sånt som Spotifyare och nedladdare (både legala och illegala) gör).

Idétorka å det grövsta...

... men jag vill ändå passa på och dela med mig av bra grejer.

Eller vad sägs om högkvalitativ norsk black metal? Det tycker väl alla om? Alla som har nånting på den här bloggen att göra iaf. Om inte annat går det alltid att lära sig. Och kan du inte det så är du med i Livets Ord. Och det är inte coolt. Till och med ocoolt skulle jag vilja säga.



Nu går jag och pluggar i en skiva att göra nån dag häruti. Få se vad det blir för spännande...

Flintastek

Electric Wizard - Black Masses. Släppt lagom till halloween i höstas, enligt bandet själva "a mindmelting hallucinogenic nightmare of drug paranoia and misanthropic deathwishes". Albumet alltså. Allt som sig bör. Eller?

Efter tre-fyra genomlyssningar vågar jag påstå att Electric Wizard har lagt bongen åt sidan till förmån för såna där frimärken med smileys på. The Holy Riff dyrkas fortfarande, men rätt ofta får jag känslan av att man i replokalen rätt ofta kommit överens om att "hey, let's göra det här som vi brukar men ändå inte, typ psykadelia... bara för omväxlings skull". Dessutom anar jag Satan i högtalarna, titeln "Black Masses" får stundtals en lite oväntad mening när jag lyssnar. En doomkaka garnerad med stoner, psych och drone (avslutningsspåret Crypt of Drugula) som detta är inte det jag väntat mig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ge för betyg. Till en början kändes allt som en demo à la '94, produktionen och den rätt okonventionella mixen är jag fortfarande inte helt på det torra med, men Black Masses växer. Det känns lite som att lyssna på Sabbaths Planet Caravan med dist och reverb i 59 minuter.

Jag tror att jag gillar det. Mycket.

Bästa spår: allt utom sista låten.

Punk as fuck!

Det har inte blivit att beställa skivor på länge så jag tyckte att det var dags att göra det, och tack vare Halvfabrikat Records så kommer förhoppningsvis min punktarm att få sitt. Kvatitetspunk signerat Protestera, dödscrust inspelat av Aktiv Dödshjälp, monsterkäng med M:40 och inte-så-mycket-punk avhyst av Agrimonia har beställts (allt givetvis, bortsett från AD som osmakligt nog bara släpper digitalt, på vinyl) och något (kanske allt, vem vet?) kommer förhoppningsvis att i ordform utförligt beskrivas här.

Halvfabrikat ska också ha sinnessjukt mycket cred för att de säljer kassetband fortfarande. Det är underbart att se att inte dansbanden har monopol på den ädla konsten.

Jag vill också passa på att säga att jag ännu inte har fallit för den kapitalistiska frestelsen att på olaglig väg (eller laglig heller för den delen) ladda ner musik. Vars ligger kärleken i det?

Vill också göra lite reklam för bloggen Red & Anarchist Black Metal som har mycket vänstermetal (inte bara black) från hela världen länkar till respektives MySpace. Grymt värt.

Och Ondskan, jag förväntar mig att se en Best of 2010 här inom några dagar. Just so you know.