Schysst mellansnack är ju ett givet inslag på en värd konsert, så varför inte i en musikblogg?
Tänkte först påpeka för våra läsare att det är tvång att kolla in http://brm.blogg.se för det är en karl som fattat vad det handlar om; skräck och metall. Det är inte varje dag som man stöter på nån som är så lik en själv att han lyssnar Morbid Angel & Toy Dolls och dessutom kollar japansk och italiensk skräckfilm på fritiden. Kolla in, det är lätt värt.
Sen tänkte jag ge eder smaskig förhandsinformation vad som komma skall från mig här på bloggen. Ikväll ska jag sätta mig ner och gå igenom lite 7" som jag tänkte recensera imorrn (jobbar lördag kväll och då är det inte mycket annat att göra än att sitta på internet). Sen kommer jag även (och förhoppningsvis kommer Ondisen att haka på alla listor) att göra snyggast/fulast/etc. artworklistor, för som alla vet är det inte bara musiken man köper (förutom ni som bara laddar ner, och då pröjsar ju inte 90% en spänn). Så lite sånt kommer jag att börja producera.
Så vi får se om det blir nånting. Oftast går ju allt i stöpet.
fredag 22 augusti 2008
10 svenska plattor man bör ha i skivstället.
I brist på annat så drar jag upp en liten lista på 10 svenska plattor jag anser att man borde ha i sin skivsamling av en eller annan anledning. Skivorna är utan nån form av inbördes rangordning och representerar inte mina favoritplattor (och kanske inte ens de bästa med banden i fråga) utan är bara en lista på, som sagt, skivor man bör äga.
1. Dismember - Massive Killing Capacity (1995)
Ok, det här får jag säkert skit av dödspuritanerna, men det skiter jag fullständigt i. Är det bästa Dismemberskivan? Vette fan... men det är en orgie i melodisk sthlmsdöds av bästa kvalité. Hitsen radas upp som ankorna i Duck Hunt; "I Saw Them Die", "On Frozen Fields", "Collection By Blood" och världsstandarden "Casket Garden" bara för att nämna de mest uppenbara. En svensk dödsklassiker.
Kolla in videon till "Casket Garden" som med sin härligt vaselinindränkta kamera är en klassiker i sig. http://www.youtube.com/watch?v=Ey6vm3Slxa8
2. Dark Funeral - S/T (1994)
En annan klassiker hittar vi i Dark Funerals förstasläpp, den självbetitlade MCD:n från 1994. 4 låtar klassisk svensk svartmetall utan en dålig sekund. DFs musikaliska höjdpunkt "Open the Gates" öppnar skivan som följs av klassikerna "Shadows Over Transylvania" och "My Dark Desire". Endast avslutande "In the Sign of the Horns" håller denna platta från att kamma hem en 10:a, då den inte imponerar riktigt lika mycket. Har släppts i säkert 3 olika version med extralåtar samt en splitt med Infernal, men originalet är bäst. Ett måste för vilken BM-fantast som helst.
3. November - 2:a November (1971)
Svensk betongrock när den är som bäst. Det är bluesigt, det är tungt och det är dubbelkagge! Dessutom är plattan väldigt nyansierad och allt annat är tråkig. Förvisso kan man störas på den svenska sången, men precis som senare tida Abramis Brama så fungerar det av någon anledning. Hell yeah!
4. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Plattan som cementerade GBG-dödsens framtida existens. Plattan som blivit mer kopierad än Pamela Andersson och Tommy Lee's porrfilm. Plattan som In Flames bygger hela sin karriär på. Mycket kan sägas om den, själv vill jag påstå att det är något av det bästa som kommit ur Gbg sen Ulf Dageby sket ur sig Sillstryparen. Ett absolut måste för alla.
5. The Hellacopters - Payin' the Dues (1997)
Nicke Andersson. Nicke Jävla Andersson. Jävla borde vara hans andranamn då allt han rör vid bli jävla bra. Hade grava problem med vilken Hellacoptersplatta jag skulle lägga in i listan, men tyckte att Payin' the Dues skulle vara en bra representant. Skitigheten försvann något (för att sedemera försvinna helt) och klassikerna radades upp; "Like No Other Man", "Riot On The Rocks", "Soulseller" och "Psyched Out & Furious" och dessutom innehöll vinylversionen bonuscovern "City Slang" som fick mig, liksom många andra, att upptäcka Sonic's Rendevouz Band. Kanonjävlaplatta helt enkelt!
Hellacopters är nog för övrigt det enda bandet i världshistorien som har kunnat ändra sin musik så mycket genom åren, och aldrig blivit sämre. Ett bra betyg om något.
6. Dan Berglund - En Järnarbetares Visor (1975)
Ah, herr Berglund. Kommunistvisor när dom är som bäst. Om du kan lyssna på "De Mördades Fris Republik" utan att känna en klump i halsen så är du borgare. Man borde inte få vara med i ett vänsterparti utan att kunna texten utantill. Detta mina vänner, är ett nationalepos.
7. Entombed - DCLXVI To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth (1997)
Ja, det var som mera tvunget att ha med en Entombedplatta i listan också. Hade ännu svårare att välja ut en än jag hade med Hellacopters, men det fick bli den sista som husguden Nicke Andersson medverkade på. Kanonplatta är i alla fall vad det är och the grandaddys of death n' roll levererar låtar som i princip alla skulle kunna komma med på en greatest hits-platta. Bästa låten är helt klart "Damn Deal Done" med ett av Entombeds bästa riff, simpelt och jävligt bra. Andra hits på plattan som är givna är "Like This With the Devil", "Light's Out" och "They" vilka alla leverar Entombed precis som vi vill ha dem. Sen att skivan efter denna skulle visa sig vara den sämsta dom släppt kanske bidrar till varför jag väljer ut den.
8. Skitsystem - Stigmata (2006)
Ojojoj... Skitsystem vet hur man levererar både kängpunk och kängor så att man blir förbannad! (hittills) Sista släppet (då bandet för närvarande är inaktivt) "Stigmata" cementerar Skitsystem som det bästa svenska kängpunkbandet någonsin. Den levererar käftsmällar efter käftsmällar tills man fan är helt matt.
Denna, och givetvis hela bandets bakkatalog, skall man äga. Inget snack om den saken.
9. Dissection - Storm of the Light's Bane (1995)
En av höjdpunkterna inom svartmetallen. Ganska förutsägbar listning förvisso, men vad gör man? Dissections höjdpunkt i karriären (även fast Ondskan tycker annorlunda), och "Where Dead Angels Lie" är vaxets bästa låt.
10. Opeth - Deliverance (2002)
Opeth kan inte göra fel... eller dom har då inte lyckats hittills. Proggdöds som aldrig blir tråkigt, med sveriges främsta sångare i Mikael Åkerfeldt OCH en av metallvärldens mest intressant trummisar Martin Lopez (numera ex-trummis) och låtarrangemang i världsklass så hålls intresset obevekligen uppe. Dock i princip omöjligt att välja ut en skiva då de flesta håller samma höga klass, men "Deliverance" känns som ett bra exempel. Om man känner sig lite känslig så kan man alltid lägga på "To Rid the Disease" som är en fin dänga att ligga i fosterställning till, och om man är man så fetar man på med "Master's Apprentices" istället. (här hade det varit en smiley om jag inte hade varit så förbannat manlig)
Artworken är, som vanligt när det gäller Opeth, skitsnyggt.
Ja, det var 10 skivor det.
Äger du dom?
Jag gör då det.
1. Dismember - Massive Killing Capacity (1995)
Ok, det här får jag säkert skit av dödspuritanerna, men det skiter jag fullständigt i. Är det bästa Dismemberskivan? Vette fan... men det är en orgie i melodisk sthlmsdöds av bästa kvalité. Hitsen radas upp som ankorna i Duck Hunt; "I Saw Them Die", "On Frozen Fields", "Collection By Blood" och världsstandarden "Casket Garden" bara för att nämna de mest uppenbara. En svensk dödsklassiker.
Kolla in videon till "Casket Garden" som med sin härligt vaselinindränkta kamera är en klassiker i sig. http://www.youtube.com/watch?v=Ey6vm3Slxa8
2. Dark Funeral - S/T (1994)
En annan klassiker hittar vi i Dark Funerals förstasläpp, den självbetitlade MCD:n från 1994. 4 låtar klassisk svensk svartmetall utan en dålig sekund. DFs musikaliska höjdpunkt "Open the Gates" öppnar skivan som följs av klassikerna "Shadows Over Transylvania" och "My Dark Desire". Endast avslutande "In the Sign of the Horns" håller denna platta från att kamma hem en 10:a, då den inte imponerar riktigt lika mycket. Har släppts i säkert 3 olika version med extralåtar samt en splitt med Infernal, men originalet är bäst. Ett måste för vilken BM-fantast som helst.
3. November - 2:a November (1971)
Svensk betongrock när den är som bäst. Det är bluesigt, det är tungt och det är dubbelkagge! Dessutom är plattan väldigt nyansierad och allt annat är tråkig. Förvisso kan man störas på den svenska sången, men precis som senare tida Abramis Brama så fungerar det av någon anledning. Hell yeah!
4. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Plattan som cementerade GBG-dödsens framtida existens. Plattan som blivit mer kopierad än Pamela Andersson och Tommy Lee's porrfilm. Plattan som In Flames bygger hela sin karriär på. Mycket kan sägas om den, själv vill jag påstå att det är något av det bästa som kommit ur Gbg sen Ulf Dageby sket ur sig Sillstryparen. Ett absolut måste för alla.
5. The Hellacopters - Payin' the Dues (1997)
Nicke Andersson. Nicke Jävla Andersson. Jävla borde vara hans andranamn då allt han rör vid bli jävla bra. Hade grava problem med vilken Hellacoptersplatta jag skulle lägga in i listan, men tyckte att Payin' the Dues skulle vara en bra representant. Skitigheten försvann något (för att sedemera försvinna helt) och klassikerna radades upp; "Like No Other Man", "Riot On The Rocks", "Soulseller" och "Psyched Out & Furious" och dessutom innehöll vinylversionen bonuscovern "City Slang" som fick mig, liksom många andra, att upptäcka Sonic's Rendevouz Band. Kanonjävlaplatta helt enkelt!
Hellacopters är nog för övrigt det enda bandet i världshistorien som har kunnat ändra sin musik så mycket genom åren, och aldrig blivit sämre. Ett bra betyg om något.
6. Dan Berglund - En Järnarbetares Visor (1975)
Ah, herr Berglund. Kommunistvisor när dom är som bäst. Om du kan lyssna på "De Mördades Fris Republik" utan att känna en klump i halsen så är du borgare. Man borde inte få vara med i ett vänsterparti utan att kunna texten utantill. Detta mina vänner, är ett nationalepos.
7. Entombed - DCLXVI To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth (1997)
Ja, det var som mera tvunget att ha med en Entombedplatta i listan också. Hade ännu svårare att välja ut en än jag hade med Hellacopters, men det fick bli den sista som husguden Nicke Andersson medverkade på. Kanonplatta är i alla fall vad det är och the grandaddys of death n' roll levererar låtar som i princip alla skulle kunna komma med på en greatest hits-platta. Bästa låten är helt klart "Damn Deal Done" med ett av Entombeds bästa riff, simpelt och jävligt bra. Andra hits på plattan som är givna är "Like This With the Devil", "Light's Out" och "They" vilka alla leverar Entombed precis som vi vill ha dem. Sen att skivan efter denna skulle visa sig vara den sämsta dom släppt kanske bidrar till varför jag väljer ut den.
8. Skitsystem - Stigmata (2006)
Ojojoj... Skitsystem vet hur man levererar både kängpunk och kängor så att man blir förbannad! (hittills) Sista släppet (då bandet för närvarande är inaktivt) "Stigmata" cementerar Skitsystem som det bästa svenska kängpunkbandet någonsin. Den levererar käftsmällar efter käftsmällar tills man fan är helt matt.
Denna, och givetvis hela bandets bakkatalog, skall man äga. Inget snack om den saken.
9. Dissection - Storm of the Light's Bane (1995)
En av höjdpunkterna inom svartmetallen. Ganska förutsägbar listning förvisso, men vad gör man? Dissections höjdpunkt i karriären (även fast Ondskan tycker annorlunda), och "Where Dead Angels Lie" är vaxets bästa låt.
10. Opeth - Deliverance (2002)
Opeth kan inte göra fel... eller dom har då inte lyckats hittills. Proggdöds som aldrig blir tråkigt, med sveriges främsta sångare i Mikael Åkerfeldt OCH en av metallvärldens mest intressant trummisar Martin Lopez (numera ex-trummis) och låtarrangemang i världsklass så hålls intresset obevekligen uppe. Dock i princip omöjligt att välja ut en skiva då de flesta håller samma höga klass, men "Deliverance" känns som ett bra exempel. Om man känner sig lite känslig så kan man alltid lägga på "To Rid the Disease" som är en fin dänga att ligga i fosterställning till, och om man är man så fetar man på med "Master's Apprentices" istället. (här hade det varit en smiley om jag inte hade varit så förbannat manlig)
Artworken är, som vanligt när det gäller Opeth, skitsnyggt.
Ja, det var 10 skivor det.
Äger du dom?
Jag gör då det.
torsdag 21 augusti 2008
Smells Like The 90's - Childhood Memories
Så, det är efter en enorm kraftsamling som jag tar mig an Onkels andra blandplatta som så fint betitlades "Smells Like The 90's - Childhood Memories" eller "Döds fabricerat på nittiotalet." Vackert.
Jag erkänner öppet att jag aldrig varit världens största fan av döds i allmänhet. Entombed är det närmaste jag kommit, och möjligt tidiga In Flames, men det är allt. Min inställning har ungefär varit en mikrolight version av den inställningen min egen mor har till all musik med dist: "usch, kräkmusik". Kan Onkel få mina öron att ändra inställning till gutteralsångens fanbärare? Kanske.
(Onkel: Jaha du, då är det väl bäst att jag passar på att kommentera och påpeka hur fel du har.)
Då kör vi.
1. Mortician - Zombie Apocalypse (1998)
Skivan öppnar lika snyggt som förra med ett ljudklipp från en film. "When there's no more room in hell, the dead will walk the earth." Såklart.
En massiv dänga som tidigt upplyser lyssnaren om vad skivan bjuder på. Döds. Trots att jag har rippat låtarna till datorn med duglig mp3-kvalité så är det fortfarande många kilo döds som levereras ur lurarna. En bit in i låten ökar tempot avsevärt och trummisen känns stundtals fruktansvärt midi-tajt. Nåja. Jag gillar låten. Faktiskt.
7/10
Onkel kommenterar: Wohoo! Sen jävla skön dänga, eller hur gosse? Lite imponerad på att du faktiskt gav den en 7:a, så helt popnördig är du då inte än. Trummaskin är det faktiskt, och inte en bra sådan heller, men det är en barndomsklassiker för mig.
Ljudklippet är för övrigt från Romeros "Dawn of the Dead".
7.5/10
2. Amorphis - Black Winter Day (1994)
Nästa spår får mig dock att börja ana oråd. Pianot med synthslinga bakom för mig otäckt nära en fördomsfull inställning till låten som är svår att rubba. Men jag försöker i alla fall. Trots att jag aldrig har gillat keltiska eller vikingaaktiga drag i metal så är väl den här låten inte helt värdelös. Men temat, om man ska försöka placera låten i ett, känns aldrig riktigt tilltalande. Produktionen faller mig inte alls i smaken. Helt enkelt inte min kopp döds.
4/10
Onkel kommenterar: Hehe, det här är ju en fin bit ju! Egentligen skulle det ha varit "Exile Of The Sons Of Uisliu" som, vad jag har för mig i alla fall, var den första dödsdängan jag hörde men jag hittade inte den plattan så det fick bli den här istället. Dessutom är det ju inte så mycket vikinga/kelt-tema som det är finsk historia det handlar om. Alla texter på "Land of the Thousand Lakes" är baserade på nationaleposet Kalevala.
8/10
3. Seance - 13th Moon (1993)
Teknisk döds? Om den termen är tillåten så skulle jag vilja använda den om den här låten, och då i positiv bemärkelse. Ett intressant intro som sedan följs upp av en snabb dänga som håller en behagligt snabb takt och riktigt bra sound. Gitarrerna påminner mig om Entombed (som är den enda fasta dödsreferens jag har). Förhållandevis kort låt som slutar lite tvärt och lämnar mig lite oförstående en kort stund. Nåja. Bra låt.
7/10
Onkel kommenterar: Schysst gammal svensk döds som fungerar att lägga på när suget infinner sig. Patrik Jensen, sedemera i Witchery och The Haunted, lirar gitarr.
Gjorde nyligen comeback efter 15 år eller nåt utan Jensen.
7/10
4. Sinister - Cross the Styx (1992)
Gitarrerna längst fram. Mycket gitarrer. En helt okej vokalinsats. Vissa partier känns lite grötiga då trummisen spelar på det mesta han har till förfogande. I mitten av låten händer nåt konstigt (baklängeseko på sång med synthmatta bakom) som väcker intresset. Kort efter det blir det gröt framför målet igen och det blir svårt att urskilja låt igen. Det känns som att jag hade kunnat tycka om den här låten riktigt mycket om det inte vore för att det ibland är så mycket. Aningen lång för min smak.
5/10
Onkel kommenterar: Det här är i alla fall ett praktexempel på tidig 90-talsdöds. Det ska vara lite grötigt, inget fel med det gosse. Grymt riffande mest hela tiden.
8.5/10
5. Six Feet Under - Revenge of the Zombie (1997)
Det här var ju skitbra. Låten har jag hört förr (har haft skivan rippad till min iPod under hela sommaren, den har snurrat varm på sommarjobbet) och alltid undrat varifrån jag fått den. En riktigt bra dänga. Aggressiv döds med riktigt schyssta gitarrer och grymt bra sång. Ännu snyggare blir det i andra versen (right?) där sången är call-answer-mixad (läs ordet om och om igen om du inte förstår). Riktigt bra låt. Tack.
9/10
Onkel kommenterar: Det här ÄR skitbra! Six Feet Unders bästa låt och en given sommardänga till folkölen. Chris Barnes is da shit!
9/10
6. Cannibal Corpse - Mangled (1990)
Känner igen den här också. Gitarrerna låter typiskt Cannibal Corpse. Dessvärre inte sången. Nog för att det gärna är trevligt att ha lite dynamik i sången, nåt som George Fisher sällan bjöd på på tidigare alster. Jag vet inte om jag är någon produktionsfascist som kräver en häftig mix som "skickar lyssnaren ner i helvetet", men den här låten känns platt. Varken tråkig, varken spännande. En jämn låt som borde ta slut ungefär en minut tidigare än den gör.
4/10
Onkel kommenterar: Nå visst fan är det Corpse. En av två klassiker från första plattan "Eaten Back to Life" (den andra är då "Scull Full of Maggots" men den var för uppenbar) som manglades mycket kring -96. Inte CCs bästa låt, eller platta, men det var den man lyssnade på back in the day. Och jag hävdar än i dag att Barnes var bättre än Fisher.
7.5/10
7. Grave - Soulless (1994)
Onkels ringsignal? Känner igen den. Bra sång, man kan till och med urskilja text! Riffen är schyssta, gitarrsoundet likaså. Bra låt. Blev lite fattigt med text, men det borde räcka så. Bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jepp, min allmänna ringsignal. Kom in på Grave i samband med Entombed (Jörgen Sandström brölade ju där förr) och att det lokala bandet Nihilist (som jag var livegitarrist åt ett tag) brukade spela den. Kanonjävlamidtempodöds som knäcker arsle.
"I am the cross on which you are nailed"... evil.
9/10
8. Obituary - Rotting Ways (1992)
Haha, jag flinar till redan vid första takten. Det här låter tidigt. Fruktansvärt tidigt 90-tal. Enkelt producerat. Sången är faktiskt låtens höjdpunkt. I övrigt var den inte allt för intressant. Inte lika platt som Cannibal Corpse, men ändå ingen kanondänga. Schyssta solon i mitten. Nehej, den här var lång. Inte Cult of Luna-lång, men jag tröttnar lite efter halva.
5/10
Onkel kommenterar: Ett av dom tidigaste dödsbanden (23 år sedan starten) och John Tardys röst låter idag exakt som den gjorde när dom släppte första skivan -89. "Rotting Ways" var också en sån där ständigt återkommande dänga som blandbandades flitigt när det begav sig (ja det var på den tiden då en CD-brännare var nånting man bara hade hört talas om). Inget band låter som Obituary.
8/10
9. Death - Spirit Crusher (1998)
Betydligt nyare produktion än föregående spår. Än en gång en riktigt teknisk låt. Än en gång ett plus. Taktbyten, trumfills här och där och omväxlande riff håller intresset uppe hela tiden. Herregud, jag börjar nästan tänka Dream Theater i mitten av låten. Det låter riktigt jazzigt, för att snabbt bytas till nåt som påminner om... japansk metal?. Nej, sluta nu. Det är inte så farligt, tvärtom. Jag gillar låten. Knepigt, tekniskt men fortfarande tungt. En lustig kopp döds. Efter ett tag kommer Dream Theater och speciellt John Petrucci tillbaka i tankarna i och med ett solo. Nåja, skillnaden är att det här är bra. Skivans längsta låt tröttar inte ut mig. Riktigt bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jag har faktiskt inte så mycket annat att säga än att lyssna på Richard Christys fenomenala trumspel. Det är ingen lösskit det inte. Det intressanta med den här låten var att Mackan faktiskt gillade den, men det är inte roligt för någon annan än för de som känner honom. Jag har dock hunnit ledsnat rätt rejält på låten under det årtionde den har snurrat.
8.5/10
10. Hypocrisy - God Is A... (1992)
Trummaskin. Hurra. Och en arg pirat. Skämt åsido.
Den här låten går skitfort. Visst, det är rätt avancerade gitarrfills och satan och hans svärfar. Men nja, det här är inte riktigt den dödsmetall som jag skulle ställa längst fram i skivsamlingen. När jag efter att ha kollat låtlistan ser att gossarna är svenskar så förstår jag att inget land är perfekt. Även sverige har producerat rätt dålig döds.
3/10
Onkel kommenterar: Ingen trummaskin gubbe, Lars Szöke faktiskt. Och vad är det som är så dåligt med den här? Det är ju klassiskt! Du kan vara dålig.
7/10
11. Entombed - But Life Goes On (1990)
Hey! Entombed. Jag skulle egentligen kunna gå vidare till nästa låt redan här, ty det är Entombed. Nu heter jag inte Joel Siekas, Entombed är inte någon religion i min skivhylla. Oavsett så är det en riktigt bra låt. Det här har i princip alltid varit och kommer nog alltid att vara dödsmetall för mig. Affischnamnet.
9/10
Onkel kommenterar: Jag säger bara mmm... mEntombed. Sen gott att spisa när som helst, var som helst och hur som helst. Fast som Ondskan påpekar, man är ju ingen Tjolli.
9/10
12. Anal Cunt - I Made Your Kid Get AIDS, So You Could Watch It Die (1999)
Ja. Genren är inte heller utan sina humoristiska inslag. Anal Cunt är roliga. Även om det är ett helvete att följa med i nån text så är musiken rätt underhållande. En brinnande tazmansk djävul... typ? Rätt kul. No more field trips, I made your kid get aids. Hehee.
7/10
Onkel kommenterar: Nå jag var tvungen att lägga in den här, även fast det är grindcore. Jag menar, vad är en blandplatta utan AC? Varm? Geniala texter, så för att verkligen kunna uppskatta AC så måste man ha texterna framför sig.
7/10
13. Resurrection - Disembodied (1993)
Rösten som inleder dängan påminner lite om Toy Dolls, men det är enda liknelsen, tro mig.
Låten börjar skitfort för att sen sakta ner rejält och bli ond och... ja, döds. I likhet med Obiutary och Cannibal Corpse känns den här lite, ja jag har sagt det förr, platt. Det mest spännande i låten kommer först under de sista 30 sekunderna. Men det räcker inte för nåt toppbetyg.
4/10
Onkel kommenterar:
"Smells Like The 90's" kammade hem 80 poäng av 130 möjliga. Ett helt okej resultat, över förväntan.
Så! Det kändes bra. Min inställning till döds är definitivt inte densamma som innan "Smells Like The 90's". Och det är ju något positivt.
I och med den här skivan ska jag och Onkel försöka väcka Skivbatalj till liv efter ett regnigt sommarlov. Ni som läsare är hjärtligt ihjälkomna att kommentera, tack till er (Emppu och Anders) som har kommenterat.
/Ondskan i sin allra senaste form.
Jag erkänner öppet att jag aldrig varit världens största fan av döds i allmänhet. Entombed är det närmaste jag kommit, och möjligt tidiga In Flames, men det är allt. Min inställning har ungefär varit en mikrolight version av den inställningen min egen mor har till all musik med dist: "usch, kräkmusik". Kan Onkel få mina öron att ändra inställning till gutteralsångens fanbärare? Kanske.
(Onkel: Jaha du, då är det väl bäst att jag passar på att kommentera och påpeka hur fel du har.)
Då kör vi.
1. Mortician - Zombie Apocalypse (1998)
Skivan öppnar lika snyggt som förra med ett ljudklipp från en film. "When there's no more room in hell, the dead will walk the earth." Såklart.
En massiv dänga som tidigt upplyser lyssnaren om vad skivan bjuder på. Döds. Trots att jag har rippat låtarna till datorn med duglig mp3-kvalité så är det fortfarande många kilo döds som levereras ur lurarna. En bit in i låten ökar tempot avsevärt och trummisen känns stundtals fruktansvärt midi-tajt. Nåja. Jag gillar låten. Faktiskt.
7/10
Onkel kommenterar: Wohoo! Sen jävla skön dänga, eller hur gosse? Lite imponerad på att du faktiskt gav den en 7:a, så helt popnördig är du då inte än. Trummaskin är det faktiskt, och inte en bra sådan heller, men det är en barndomsklassiker för mig.
Ljudklippet är för övrigt från Romeros "Dawn of the Dead".
7.5/10
2. Amorphis - Black Winter Day (1994)
Nästa spår får mig dock att börja ana oråd. Pianot med synthslinga bakom för mig otäckt nära en fördomsfull inställning till låten som är svår att rubba. Men jag försöker i alla fall. Trots att jag aldrig har gillat keltiska eller vikingaaktiga drag i metal så är väl den här låten inte helt värdelös. Men temat, om man ska försöka placera låten i ett, känns aldrig riktigt tilltalande. Produktionen faller mig inte alls i smaken. Helt enkelt inte min kopp döds.
4/10
Onkel kommenterar: Hehe, det här är ju en fin bit ju! Egentligen skulle det ha varit "Exile Of The Sons Of Uisliu" som, vad jag har för mig i alla fall, var den första dödsdängan jag hörde men jag hittade inte den plattan så det fick bli den här istället. Dessutom är det ju inte så mycket vikinga/kelt-tema som det är finsk historia det handlar om. Alla texter på "Land of the Thousand Lakes" är baserade på nationaleposet Kalevala.
8/10
3. Seance - 13th Moon (1993)
Teknisk döds? Om den termen är tillåten så skulle jag vilja använda den om den här låten, och då i positiv bemärkelse. Ett intressant intro som sedan följs upp av en snabb dänga som håller en behagligt snabb takt och riktigt bra sound. Gitarrerna påminner mig om Entombed (som är den enda fasta dödsreferens jag har). Förhållandevis kort låt som slutar lite tvärt och lämnar mig lite oförstående en kort stund. Nåja. Bra låt.
7/10
Onkel kommenterar: Schysst gammal svensk döds som fungerar att lägga på när suget infinner sig. Patrik Jensen, sedemera i Witchery och The Haunted, lirar gitarr.
Gjorde nyligen comeback efter 15 år eller nåt utan Jensen.
7/10
4. Sinister - Cross the Styx (1992)
Gitarrerna längst fram. Mycket gitarrer. En helt okej vokalinsats. Vissa partier känns lite grötiga då trummisen spelar på det mesta han har till förfogande. I mitten av låten händer nåt konstigt (baklängeseko på sång med synthmatta bakom) som väcker intresset. Kort efter det blir det gröt framför målet igen och det blir svårt att urskilja låt igen. Det känns som att jag hade kunnat tycka om den här låten riktigt mycket om det inte vore för att det ibland är så mycket. Aningen lång för min smak.
5/10
Onkel kommenterar: Det här är i alla fall ett praktexempel på tidig 90-talsdöds. Det ska vara lite grötigt, inget fel med det gosse. Grymt riffande mest hela tiden.
8.5/10
5. Six Feet Under - Revenge of the Zombie (1997)
Det här var ju skitbra. Låten har jag hört förr (har haft skivan rippad till min iPod under hela sommaren, den har snurrat varm på sommarjobbet) och alltid undrat varifrån jag fått den. En riktigt bra dänga. Aggressiv döds med riktigt schyssta gitarrer och grymt bra sång. Ännu snyggare blir det i andra versen (right?) där sången är call-answer-mixad (läs ordet om och om igen om du inte förstår). Riktigt bra låt. Tack.
9/10
Onkel kommenterar: Det här ÄR skitbra! Six Feet Unders bästa låt och en given sommardänga till folkölen. Chris Barnes is da shit!
9/10
6. Cannibal Corpse - Mangled (1990)
Känner igen den här också. Gitarrerna låter typiskt Cannibal Corpse. Dessvärre inte sången. Nog för att det gärna är trevligt att ha lite dynamik i sången, nåt som George Fisher sällan bjöd på på tidigare alster. Jag vet inte om jag är någon produktionsfascist som kräver en häftig mix som "skickar lyssnaren ner i helvetet", men den här låten känns platt. Varken tråkig, varken spännande. En jämn låt som borde ta slut ungefär en minut tidigare än den gör.
4/10
Onkel kommenterar: Nå visst fan är det Corpse. En av två klassiker från första plattan "Eaten Back to Life" (den andra är då "Scull Full of Maggots" men den var för uppenbar) som manglades mycket kring -96. Inte CCs bästa låt, eller platta, men det var den man lyssnade på back in the day. Och jag hävdar än i dag att Barnes var bättre än Fisher.
7.5/10
7. Grave - Soulless (1994)
Onkels ringsignal? Känner igen den. Bra sång, man kan till och med urskilja text! Riffen är schyssta, gitarrsoundet likaså. Bra låt. Blev lite fattigt med text, men det borde räcka så. Bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jepp, min allmänna ringsignal. Kom in på Grave i samband med Entombed (Jörgen Sandström brölade ju där förr) och att det lokala bandet Nihilist (som jag var livegitarrist åt ett tag) brukade spela den. Kanonjävlamidtempodöds som knäcker arsle.
"I am the cross on which you are nailed"... evil.
9/10
8. Obituary - Rotting Ways (1992)
Haha, jag flinar till redan vid första takten. Det här låter tidigt. Fruktansvärt tidigt 90-tal. Enkelt producerat. Sången är faktiskt låtens höjdpunkt. I övrigt var den inte allt för intressant. Inte lika platt som Cannibal Corpse, men ändå ingen kanondänga. Schyssta solon i mitten. Nehej, den här var lång. Inte Cult of Luna-lång, men jag tröttnar lite efter halva.
5/10
Onkel kommenterar: Ett av dom tidigaste dödsbanden (23 år sedan starten) och John Tardys röst låter idag exakt som den gjorde när dom släppte första skivan -89. "Rotting Ways" var också en sån där ständigt återkommande dänga som blandbandades flitigt när det begav sig (ja det var på den tiden då en CD-brännare var nånting man bara hade hört talas om). Inget band låter som Obituary.
8/10
9. Death - Spirit Crusher (1998)
Betydligt nyare produktion än föregående spår. Än en gång en riktigt teknisk låt. Än en gång ett plus. Taktbyten, trumfills här och där och omväxlande riff håller intresset uppe hela tiden. Herregud, jag börjar nästan tänka Dream Theater i mitten av låten. Det låter riktigt jazzigt, för att snabbt bytas till nåt som påminner om... japansk metal?. Nej, sluta nu. Det är inte så farligt, tvärtom. Jag gillar låten. Knepigt, tekniskt men fortfarande tungt. En lustig kopp döds. Efter ett tag kommer Dream Theater och speciellt John Petrucci tillbaka i tankarna i och med ett solo. Nåja, skillnaden är att det här är bra. Skivans längsta låt tröttar inte ut mig. Riktigt bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jag har faktiskt inte så mycket annat att säga än att lyssna på Richard Christys fenomenala trumspel. Det är ingen lösskit det inte. Det intressanta med den här låten var att Mackan faktiskt gillade den, men det är inte roligt för någon annan än för de som känner honom. Jag har dock hunnit ledsnat rätt rejält på låten under det årtionde den har snurrat.
8.5/10
10. Hypocrisy - God Is A... (1992)
Trummaskin. Hurra. Och en arg pirat. Skämt åsido.
Den här låten går skitfort. Visst, det är rätt avancerade gitarrfills och satan och hans svärfar. Men nja, det här är inte riktigt den dödsmetall som jag skulle ställa längst fram i skivsamlingen. När jag efter att ha kollat låtlistan ser att gossarna är svenskar så förstår jag att inget land är perfekt. Även sverige har producerat rätt dålig döds.
3/10
Onkel kommenterar: Ingen trummaskin gubbe, Lars Szöke faktiskt. Och vad är det som är så dåligt med den här? Det är ju klassiskt! Du kan vara dålig.
7/10
11. Entombed - But Life Goes On (1990)
Hey! Entombed. Jag skulle egentligen kunna gå vidare till nästa låt redan här, ty det är Entombed. Nu heter jag inte Joel Siekas, Entombed är inte någon religion i min skivhylla. Oavsett så är det en riktigt bra låt. Det här har i princip alltid varit och kommer nog alltid att vara dödsmetall för mig. Affischnamnet.
9/10
Onkel kommenterar: Jag säger bara mmm... mEntombed. Sen gott att spisa när som helst, var som helst och hur som helst. Fast som Ondskan påpekar, man är ju ingen Tjolli.
9/10
12. Anal Cunt - I Made Your Kid Get AIDS, So You Could Watch It Die (1999)
Ja. Genren är inte heller utan sina humoristiska inslag. Anal Cunt är roliga. Även om det är ett helvete att följa med i nån text så är musiken rätt underhållande. En brinnande tazmansk djävul... typ? Rätt kul. No more field trips, I made your kid get aids. Hehee.
7/10
Onkel kommenterar: Nå jag var tvungen att lägga in den här, även fast det är grindcore. Jag menar, vad är en blandplatta utan AC? Varm? Geniala texter, så för att verkligen kunna uppskatta AC så måste man ha texterna framför sig.
7/10
13. Resurrection - Disembodied (1993)
Rösten som inleder dängan påminner lite om Toy Dolls, men det är enda liknelsen, tro mig.
Låten börjar skitfort för att sen sakta ner rejält och bli ond och... ja, döds. I likhet med Obiutary och Cannibal Corpse känns den här lite, ja jag har sagt det förr, platt. Det mest spännande i låten kommer först under de sista 30 sekunderna. Men det räcker inte för nåt toppbetyg.
4/10
Onkel kommenterar:
"Smells Like The 90's" kammade hem 80 poäng av 130 möjliga. Ett helt okej resultat, över förväntan.
Så! Det kändes bra. Min inställning till döds är definitivt inte densamma som innan "Smells Like The 90's". Och det är ju något positivt.
I och med den här skivan ska jag och Onkel försöka väcka Skivbatalj till liv efter ett regnigt sommarlov. Ni som läsare är hjärtligt ihjälkomna att kommentera, tack till er (Emppu och Anders) som har kommenterat.
/Ondskan i sin allra senaste form.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
