Dövörat

Emil kan DRA åt helvete.


Och det är inget försvarstal jag tänker komma med, blott min syn på hela kategoriseringskarusellen. Jag har aldrig varit någon enorm förespråkare av genrefascism; jag lyssnar för fan på Ween.

Men ett inlägg kommer. En dag.

Emotillägget.

Jag vill bara passa på innan Ondskan plockar ut tummen och skriver ett svarsinlägg att den största anledningen till att jag misstror screamo är att jag helt enkelt inte köper grundgenren emo.

Med höga förväntningar inväntar jag gossens försvarstal.

Screamo, genren som inte existerar.

Det här är ett litet avhopp från det vanliga skivsnacket.
Jag och Ondskan har inlett en mer eller mindre infekterad diskussion angående den såkallade genren screamo på Facebook och han tyckte att vi skulle flytta den hit istället, och så får det bli. Om inte annat så behöver den här bloggen lite inlägg.

Det som har hänt hitills är att jag råkade snubbla över ett svenskt band kalla Yersinia som, enligt mitt tycke, spelade hardcore och gjorde det helt ok. Jag nämnde detta till Sir Mick Neel och frågade om han hade hört dem. Han i sin tur vidarebefodrade detta till Ondskan som i ett sinnessvagt ögonblick började orera åt mig att jag lyssnade på screamo... och här hade jag som vanligt bara kunnat ignorera honom (eftersom han som vanligt står på den gren han ämnar att såga av) men eftersom jag inte anser att det existerar en sådan genre så blev det diskussion av det hela.

Jag är av den enkla åsikten att det dagens ungdom kallar screamo helt enkelt är hardcore (det bör även tilläggas att jag är fullkomligt emot att det skulle kunna finnas nånting man kan lägga -emo efter, eftersom då skulle allt, och jag menar verkligen ALLT, ha den ändringen). Ondskan hänvisade här till den otroligt pålitliga sidan Wikipedia som skriver:

"Screamo är den enda subgenren inom emo, som till viss del har influerats av grindcore och post-rock. Själva stilen kännetecknas av skriksången som är intensiv och hård till skillnad från vanlig emo, att trumstilen är spastisk, gitarrerna harmoniserade och ljudbilden pendlande mellan suddig och oväntat högljudd."

Fann inget som skulle kunna ens börja räknas som grindcore i tidigare nämnda bands allster, och eftersom det som numera kallas för "emo" små ledsna indiepoppare med nyllet fullt i kajal så kan jag inte heller säga att några såna uppenbara kopplingar gjordes. Det lät modern hardcore helt enkelt.

Så, jag väntar med spänning på att Ondskan (och Emppu också för den delen, man han anser ju att allt är emo vilket han helt klart har en poäng i om man nu erkänner emo som en genre) helt ska thrasha ner hela den svenska hardcorescenen genom att kalla band som Raised Fist och Abhinanda för screamo.

Give it your best shot boy, för det är du mot musik i allmänhet och HC i synnerhet.