Strypgrepp

Kvelertak. Eller stryptag, på svenska. 48 minuter satan i slitna jeans och urtvättad Stooges-tshirt. På en Converge-konsert.

Det här är så fruktansvärt bra att jag nästan blir ärligt förbannad när jag läser att skivan kom redan i juli förra sommaren (varför har inte Emppu eller Onkel hört eller berättat för mig?). Kvelertaks första och självbetitlade skiva är en väldigt volymstark sak som står precis i mitten med Turbonegro, Converge och Entombed anno Wolverine Blues runtom. På pappret ser det ju ut att kunna bli hur mesigt som helst, men här funkar det skitbra. Norrmännen, som ser ut som any given modernt amerikanskt hardcoreband, spelar något slags black 'n' käng*. Skivan har över lag ett rätt högt tempo och, som sagt, volymen lika så. I låtar som Ordsmedar av Rang kittlar de stonernerven och jag tänker än en gång att "fan det här funkar ju". Bortsett från nån enstaka kort andningspaus så är Kvelertak helt fri från balladfjanteri och annat gay, vilket inte är något som helst problem.

*: någon annan får lyssna och placera bandet i lämpligt fack, jag är väl inte den skarpaste på området. Kanske inte ens behövs, vad vet jag.

Skulle vinylen inte kostat 219kr på CDON hade den stått i hyllan idag. Omslaget är snyggt nog för att jag kan lägga ut pengar på vinylen, men 219kr? Sa-sa-sa-sattajärvi vad dyrt det är ibland. Skivan finns i alla fall på Spodaarit. Annars finns ju Myspace för den (nåja) konservative.

Bästa spår: Fossegrim og Sjøhyenar (Havets herrer)



Just ja, sa jag att allting skriks på norska? Det skriks på norska.

Prutt

Är det här bra? Jag tror att jag gillar dem. Gitarristen med Les Paulen går sista året här på ljudtekniklinjen. Trevlig prick.

Släpper skiva i april.

White Trash Soul.

Jaja, det är väl värt att göra ett litet ryck då.

Det första som slår mig med Social Distortions senaste alster "Hard Times & Nursery Rhymes" är att med den trevliga dubbelvinylen medföljer även hela albumet på CD... vad är det för geni som kommit på detta? Det gör ju meningen med att köpa CD helt överflödig! Det är så här jag vill se alla framtida skivsläpp; vinylen i fokus och så medföljer även skivan på CD om nån stackars sate nu behöver det (det underlättar att föra över på datorn, i övrigt helt överflödig).
Det andra som slår mig efter några genomlyssningar är att Social Distortion är Social Distortion, oavsett. Vissa låtar känns SD rakt igenom, den där mysiga punkrockcountryn som vi alla lärt oss att älska (med och till), medans nån annan doftar Tom Petty och en tredje har halva nosen uppe i soulens välbevarade bakdel.
Så medans "Machine Gun Blues" låter som en låt Mike Ness och grabbarna gjort om och om igen sen bandets (och tidernas?) begynnelse så tillkommer, för mig åtminstone, nyare element i soulfyllda "California (Hustle and Flow)" och Tom Petty-flirten "Far Side of Nowhere".
När man, som jag, köper vinylen så får man givetvis ett par godbitar i form av två låtar som endast finns på vinylsläppet (och tyvärr (tror jag) på en Deluxe Edition av CD:n, samt säkerligen på Satans påfund Spotify), och det är alltid uppskattat! Det är så trevligt med musiker som uppmanar sina fans att köpa vinyl istället för CD (och i det här fallet behöver man ju faktiskt inte välja). "Take Care of Yourself" hade passat bland övriga 11 spåren medans "I Won't Run No More" kanske inte riktigt håller måttet. Hur som helst, gratis är gott.
Men med eller utan bonusspår så är det faktiskt skivans cover som är det absolut bästa och godaste tårtbiten på fatet; Hank Williams Sr.s "Alone and Forsaken". Hank Willims Sr. kunde snickra låtar, Social Distortion vet hur man gör dom rättvisa a'la punkrock. Enough said.

Detta må inte vara nån ny "White Light, White Heat, White Trash", men det är en mycket trevlig platta att slå på när man sätter sig i bilen och styr kosan mot sitt öde.
7.5/10



Köp nu och avnjut skivan i sin helhet istället för att själlöst ha den som bakgrundsmusik medans du runkar till senaste WoW-expensionen (för det är sånt som Spotifyare och nedladdare (både legala och illegala) gör).