Mot graven, kamrater!

EDIT 130313: Tänkte här i min ensamhet göra ett ryck och börja skriva lite i detta djuphål av lögner och osmakliga intriger, när jag upptäcker ett skrivet, men opublicerat, inlägg från april förra året. Läser igenom det och konstaterar krasst; fan, visst är det så. Jag har inte ens stannat av i utvecklingen, jag börjar sakta men säkert gå bakåt istället. Mer hårdrock som jag gladeligen hade käkat i 10-12 årsåldern och mindre stenhård svartmetall som jag hade dyrkat när jag var 16. Man har helt enkelt gått tillbaka i barndom. Men det hade ju kunnat varit värre, eller hur? Man hade ju kunnat börja gilla Håkan Hellström...



Skrivet inlägg 120422:
Det sägs (eller snarare; Mick Neel påstår) att man inte längre är mottaglig för ny musik efter man fyllt 30, att detta är slutet på en nedåtgående spiral från det att man fyller 25 (eller nåt, jag var relativt onykter när han orerade om detta), och att man börjar gå tillbaka till det man lyssnade på i tonåren istället.

Jag fyllde 30 för ett par veckor sedan.

Detta har gnagt på mitt sinne sedan dess.

Tycker för det första att det var mycket osmakligt av den gode Mick att påpeka detta just på min trettionde födelsedag.
Det bör tilläggas att jag inte har visat något större intresse till andra genres än de jag redan lyssnat på sedan barn- & ungdomsåren eftersom jag har täckt det mesta i musikväg (åtminstone allt bra, eh), men just nu känns det av någon anledning rätt störande att jag tydligen aldrig kommer att uppskatta E-Types fjuniga eurotechno eller Thorleifs smekande och dansanta toner.
Eller gör det verkligen det?
Och borde jag egentligen lägga någon större vikt vid vad Mr Neel antagligen googlat/wikipediat/fabricerat?

Svaret, kamrater, är givetvis nej.

Om det inte hade varit för det stilla faktum att detta är en process som jag tyckt känna i mig under några års tid nu. Allt nytt är helt enkelt ointressant och, för att vara helt ärlig, helt värdelöst. Visst har jag hört nya band som fångat mitt intresse (Kvelerak, Pokey Lafarge and the South City Three, A Pale Horse Named Death (fast vafan, det är ju i princip bara Type O Negative utan Pete Steel) med flera) men den där "WOW!"-faktorn verkar utebli mer och mer. Inga haktappningar som när jag hörde Dark Funerals första EP för första gången, inte heller kommer jag benämna nånting tillverkat efter 90-talet som "Best frikkin' record ever!"... och det känns som att man blir lurad på konfekten.

Eller så är det helt enkelt så att det mesta som kommer ut numera bara ÄR blajj och att ingenting egentligen kommer över "dethärvarjuheltok"-ribban.

ÄR DET VERKLIGEN SÅ?!?!!

Känns ju måttligt roligt, om jag får säga det själv.