Inte så högljutt

Det kan tyckas märkligt att jag så sent som för nån månad sedan fått upp öronen för Soundgarden, trots otaliga referenser på QotSA-forumet och tips från en del Grönbergare. Men nu känns det som på sin plats att recensera den där LPn jag fick på posten för ett par veckor sedan. Bättre sent än aldrig.

Soundgardens andra album Louder than love kom ut 1989. Efter flytten från smala SST Records (som enligt Chris Cornell "didn't know what was happening in Seattle") till större A&M Records fick Soundgarden tillgång till en större budget samt mer tid att arbeta med den nya skivan än tidigare Ultramega OK. Det hörs absolut att bandet fått ta plats i en dyrare studio denna gång, dock ville Cornell undvika en 80-tals produktion så mycket som möjligt. Skivan markerar alternativrockens inträde i 90-talet rätt tydligt.

Louder than love flyttar Soundgarden mycket närmare en hårdare alternativrock som gick hand i hand med den övriga Seattlescenen. Första låten "Ugly truth" är faktiskt en av skivans bästa spår. Sabbath möter Zeppelin. I mitt tycke Cornells bästa tid som sångare, ett snyggt ylande göms bakom gitarrer som lika gärna kunde vara hämtade från en Neurosisplatta från idag.

Ibland gör 80-tals hårdrocken dock påmind, och då tänker jag mest på låtar som "Get on the snake" och glam-metalparodin "Big dumb sex". Varierande taktarter och ett trippat Sabbath+Zeppelin-riffande utgör en amerikansk punkdoftande stomme på skivan, bortsett från de två låtarna ovan. Många gånger går tankarna till moderna band som Goatsnake och Wellwater Conspiracy, som regel benämns som stonerrock med Sabbaths monotona och tunga riffande som grund. Jag skulle vilja lyfta fram Louder than love som en rätt viktig influens i den moderna stonerrocken. Inte enbart bas, fuzz, halsmick och Tony Iommi. Grunge, tänka sig.

Skivans bästa låtar: "Ugly truth", "I awake" och "Loud love".

Betyg? Tja... den får 7 snälla bananer av 10.

Satyricon - The Age of Nero (Norwegian Edition)

Nå, nu är det dags att försöka ta tag i det här igen. Det kommer säkerligen inte att bära sig som vanligt men man kan ju alltid försöka.



Vad som slår mig efter de första genomlyssningarna är att "The Age of Nero" inte har några riktiga "hits". Det finns ingen "Mother North", "Rapined Bastard Nation" eller "K.I.N.G." på hela skivan, helt enkelt ingen låt som får en att utbrista "Åh dra åt helvete...". Visst kommer säkert "Black Crow on a Tombstone" att efterfrågas på livekonserterna och medfinnas på framtida "Best of..."-skivor men hitpotentialen infinner sig riktigt inte. Men å andra sidan finns det inga riktiga dalar heller vilket gör det till en jämn platta, på både gott och ont.
Nu är det ju inte bara ett svart sträck på blackhimmeln utan fyra av skivans åtta låtar utmärker sig något i alla fall. Bäst är tidigare nämnda "Black Crow on a Tombstone", "The Sign of the Trident", "Last Man Standing" och personliga favoriten "The Wolfpack", men som sagt inga penisförhöjare.
Att Satyr dessutom numera ser ut som en Stureplanslirare i skinnpaj gör tyvärr inte saken bättre... jag tror faktiskt att han vill vara någon sorts modeikon inom svartmetallen, vilket givetvis inte är acceptabelt. Man får ju faktiskt inte se ut hur som helst.

Med i denna limiterade version (liggandes i en box, medföljandes ett schysst klirremärke och en löjlig poster) kommer även en standard bonusskiva med ett par livelåtar, ett par svårtattfåtagilåtar, ett par låtar med annan mixning samt ett par videos.
Och det är faktiskt här som utgåvans bästa låt finns; "Mother North" live från Gjallhorn. I det tillagda synthintrot får man Iron Maiden-känsla när publiken lallar med(tänk "Fear of the Dark" live i Helsingfors, fast i något mindre skala) och det lyfter den klassiska dängan ett par snäpp. Helvetes bra.
På den bra sidan fortsätter även en liveversion av "Rapined Bastard Nation" samt de två bonusspåren från LP-utgåvan av "Volcano" - "Live Through Me" och "Existential Fear-questions" (senare jävligt skön med orgel och groovesektion) som är kanonbra.
På den sämre/onödigare sidan (nej, det är inte vinyl jag snackar om) kommer EP-versionen av "My Skin Is Cold", radioversionen av "The Pentagram Burns", guitarwallmixen av "Last Man Standing", den analoga mixen av "Den Siste" samt videos till "K.I.N.G." och "The Pentagram Burns".

Att Satyricon skulle kunna fortsätta att bli bättre med varje skiva var tvunget att ta slut nångång, för det här är ingen "Volcano" eller "Now, Diabolical" (iofs inte heller nån "Nemesis Divina" eller "Rebel Extravaganza" för den delen), men det är i alla fall en stabil platta. Att satsa på den här utgåvan tycker jag är ett måste då den höjer utvärderingen något (dessutom tror jag den bara kostade en tia mer) jämfört med standardutgåvan (och givetvis jämfört med nedladdning).

The Age Of Nero album ger jag en svag 8 av 10 bananer, den norska utgåvan höjer jag till 8.5/10. Den är fan värt det. Och eftersom dom av någon anledning inte tillsatte videon till "Black Crow on a Tombstone" på bonusskivan är bortom mig (mest troligt för att Satyr är så ful och utstrålar tönt deluxe), så får väl jag göra det.
Håll till godo.

Kill it beföre it's börn.

Nå det är väl dags att lägga ner den här diskussionen nu, vi lär inte komma närmare någon lösning om ingen utifrån har något revolutionerande att säga i frågan, och gå tillbaka till den normala recensionslunken (dvs. mycket sporadiskt).

Och i ett försök att få igång det här så kommer jag att ge en skiva till ondskan imorrn och sedan är det upp till honom att recensera den, och förhoppningsvis sedemera också ge mig en skiva att kritisera. Håller också på att lyssna in mig på ett par plattor jag fick härom veckan när jag blev ett år äldre så förhoppningsvis kommer dom ut den närmsta tiden. Att jag inte har orkat än är för att jag håller på att digitalisera lite vinyler (jag vet, det är hädelse men jag vill ha lite skivor i bilen och dom skivspottare som designades på 50-talet är varken bra eller tar emot större storlekar än 7") och det tar tid.

För övrigt så tycker jag att någon i alla fall borde komma in med ett klagomål eller nåt för att det recenseras så jävla lite här, annars blir det ju varken piska eller morot att sätta sig ner och skriva. Fan vet om det är nån annan än Emppu som läser inläggen i alla fall, och han tycker jag kunde bli medlem här också och recensera sin indiepop eller sina trve kvlt-plattor som han bär runt på i sin Ipod när han stalkar Umeås gator efter schyrre vegohak.

Tyst nu

Okej, jag ger mig. Min högst personliga definition på genrerna emo och dess subgenre (eller?) screamo.

Emo.
Rötter i amerikansk hardcore under sent 80-tal. Mycket melodiska riff, blandat med taktbyten som ibland sneglar åt Dillinger-hållet, samt väldigt känslosamma texter om allt annat än djurplågeri och kapitalism. Anar ibland vissa släktdrag med pop-punken och nu-metalen, men fortfarande med 80-talets hardcore som grund. Någon (kan det ha varit Fredrik Strage...?) sa nån gång nånstans att My Bloody Valentine är en av genrens mest betydelsefulla band, men jag har svårt att koppla ihop dessa utöver det faktum att sångerna handlar om just känslor. Och vilken musik gör inte det?

Screamo.
Allt ovan + eventuella politiska inslag... vilket tar oss tillbaka till grunden; hardcore.


När kan vi lägga ner debatten och framför allt; när ska Onkel ge mig en vettig blandplatta istället för ett hopkok utan röd tråd?

Inte ett försvarstal.

Jag hoppas att vi alla är klara med att jag inte gillar genreindelningen mer än Onkel eller någon annan. I grund och botten borde det räcka med "rock", "pop" och "dåligt".

Men verkligheten är ju inte sådan, eller hur?


Efter en halvtimmes research på the allmighty internet och oräkneliga forum med svarta teman och Hello Kitty-signaturer är det ganska tydligt att det inte finns någon som med 100% säkerhet kan säga vad screamo är. Med andra ord ser det i princip likadant ut som om söktermen skulle varit "what is emo".

Onkel förklarade tidigt i debatten att han över huvud taget inte tror på någon av termerna som en reell genre, utan mer en klädstil eller rent av livsstil. Att emo är en definition på kläderna du bär, kajalen du har runt ögonen och såren du har på armarna, Emppu. I mina ögon och öron är det en lite för enkel flykt från terminologikarusellen; skulle det Onkel tycker vara sant skulle nog debatten aldrig uppstått i samband med musik. Jag vill fortfarande hävda att det finns vissa karakteristiska drag i den musik som betraktas som emo eller screamo.

Det är just här den stora minan finns. Lika många olika definitioner som finns för rock 'n roll, finns för emo och screamo. När vissa anser att det är de känslofyllda och molokna texterna (vilket i min och Onkels gemensamma åsikt är fullkomligt idiotiskt då all musik speglar känslor, och Britney Spears kan vara lika nedstämd i sina texter som Spencer Chamberlain när han står i fällknivsposition och Skriker Lungorna Ur Sig©) som skiljer emo från indie rock, ser andra de ibland oförklarliga och omotiverade taktbyten och kanske gitarrsoundet som de mest utmärkande dragen för genren.

Med all denna text menar jag helt enkelt: jag tänker inte börja definera någon av kategorierna. Sug balle. I och med detta så kan jag ju passa på att försöka helt ta avstånd från att bråka om "det här är inte stoner!!!1" och liknande ämnen, både här på Bataljen och ute på övriga forum. Det lär bli svårt att sluta helt, men jag försöker åtminstone släpa mitt strå till stacken.





Fast Onkel är förstås fortfarande galet sugen på att höra varför jag kallade hans nyfunna svenska "akademimetalband" (jag hade gott och väl kunnat sluta där) för screamo. Så...

Tja... än så länge har ingen kallat mig dylsetkiker.

För övrigt så är väl Yersinia inte världens sämsta band. Men jag har hört bättre.

Dövörat

Emil kan DRA åt helvete.


Och det är inget försvarstal jag tänker komma med, blott min syn på hela kategoriseringskarusellen. Jag har aldrig varit någon enorm förespråkare av genrefascism; jag lyssnar för fan på Ween.

Men ett inlägg kommer. En dag.

Emotillägget.

Jag vill bara passa på innan Ondskan plockar ut tummen och skriver ett svarsinlägg att den största anledningen till att jag misstror screamo är att jag helt enkelt inte köper grundgenren emo.

Med höga förväntningar inväntar jag gossens försvarstal.

Screamo, genren som inte existerar.

Det här är ett litet avhopp från det vanliga skivsnacket.
Jag och Ondskan har inlett en mer eller mindre infekterad diskussion angående den såkallade genren screamo på Facebook och han tyckte att vi skulle flytta den hit istället, och så får det bli. Om inte annat så behöver den här bloggen lite inlägg.

Det som har hänt hitills är att jag råkade snubbla över ett svenskt band kalla Yersinia som, enligt mitt tycke, spelade hardcore och gjorde det helt ok. Jag nämnde detta till Sir Mick Neel och frågade om han hade hört dem. Han i sin tur vidarebefodrade detta till Ondskan som i ett sinnessvagt ögonblick började orera åt mig att jag lyssnade på screamo... och här hade jag som vanligt bara kunnat ignorera honom (eftersom han som vanligt står på den gren han ämnar att såga av) men eftersom jag inte anser att det existerar en sådan genre så blev det diskussion av det hela.

Jag är av den enkla åsikten att det dagens ungdom kallar screamo helt enkelt är hardcore (det bör även tilläggas att jag är fullkomligt emot att det skulle kunna finnas nånting man kan lägga -emo efter, eftersom då skulle allt, och jag menar verkligen ALLT, ha den ändringen). Ondskan hänvisade här till den otroligt pålitliga sidan Wikipedia som skriver:

"Screamo är den enda subgenren inom emo, som till viss del har influerats av grindcore och post-rock. Själva stilen kännetecknas av skriksången som är intensiv och hård till skillnad från vanlig emo, att trumstilen är spastisk, gitarrerna harmoniserade och ljudbilden pendlande mellan suddig och oväntat högljudd."

Fann inget som skulle kunna ens börja räknas som grindcore i tidigare nämnda bands allster, och eftersom det som numera kallas för "emo" små ledsna indiepoppare med nyllet fullt i kajal så kan jag inte heller säga att några såna uppenbara kopplingar gjordes. Det lät modern hardcore helt enkelt.

Så, jag väntar med spänning på att Ondskan (och Emppu också för den delen, man han anser ju att allt är emo vilket han helt klart har en poäng i om man nu erkänner emo som en genre) helt ska thrasha ner hela den svenska hardcorescenen genom att kalla band som Raised Fist och Abhinanda för screamo.

Give it your best shot boy, för det är du mot musik i allmänhet och HC i synnerhet.

Jesus lyssnar

Imorgon går jag till ABF. Med lite tur kanske Larre bjuder på en kaffe när jag ändå är där...

Onkels miserabla skivår 2008 - en årskrönika förstörd av ekonomins bristande närvaro i vardagen

Jaha, då har 2008 också kommit till sitt slut... skrev han två veckor efter nyårsafton. Jag erkänner än en gång: min aktivitet här är inte den bästa. Men för att trösta er otrogna läsare så är jag inte speciellt aktiv nånstans numera.

Som titeln skvallrar så har inte mitt intag av 2008 års släppta skivor varit speciellt stort. I ärlighetens namn så har jag endast hört en enda platta i sin helhet, The Hellacopters avskedsalster "Head Off". Men va fan, det blir ju ingen årskrönika av intresse baserat på en skiva, hur bra skivan i fråga än är. Men det är i princip det jag kan erbjuda. Kanske har det släppts grymt bra skivor under året, kanske har den bästa skivan nånsin hittat sig till skivhyllorna nångång under förra året, men då har i alla fall inte har hört den. Jag skulle nog inte ens kunnat namnge 5 skivor som släpptes förra året. Så här oinformerad om skivsläpp har jag nog aldrig varit. Jag gick upp och rotade i skivsamlingen innan jag skulle börja skriva inlägget för att plocka ut några 2008-släpp, men upptäckte snart att alla skivor jag trodde var från 2008 visade sig vara från 2007… och där gick det i stöpet.
Jag hade ju kunnat börja gradera skit och nämna alla videos jag sett på ZTV eller MTV under det gångna året, för det är ju ändå låtar släppta som singlar, men eftersom 99,9% som jag kan komma ihåg har varit dåligt. Enda dugliga jag kan komma på är Timbaktus ”Tack för kaffet” (var det månne så den hette?), vilket visade sig vara för ovanlighetens skull en intressant låt av den skånske rapparen.

Nej, det här känns mest rätt värdelöst och väldigt onödigt. Egentligen borde jag ha utnyttjat tiden det har tagit för mig att plita ner detta till nånting vettigt som kanske recensera ”Head Off” istället för att i förbigående nämna den i en årskrönika som ändå inte har någonting att säga... det räcker väl att Ondskan har "köpt" en massa plattor under året och luftar sina åsikter om dem här, även fast dom garanterat inte reflekterar mina egna. Men nästa år ska det bli bättre! JAG ska bli bättre! På att köpa nya skivor i alla fall, om nu någon behagar spela in något intressant under 2009.

För att avsluta detta snyggt så kan jag säga att det bästa som hände musikaliskt sett under 2008 var avslutet på en 14 år lång rocksaga titulerad The Hellacopters, och även fast det inte är deras bästa släpp så är det ett värdigt avslut.
Föga förvånande är också årets sämsta händelse just det faktum att The Hellacopters lägger ner och avslutar en karriär som få band kan skryta med. Jag är mycket tveksam till att man ens skulle kunna hitta ett band som varit så genomgående bra under sin livstid. Inte en dålig skiva, inte en dålig låt… inte ens en ointressant B-sida har ramlat mellan deras fingrar, vilket nästan måste vara unikt. Jag har druckit både en och annan gravfålle till deras ära, och kommer att fortsätta med det tills den dagen då de beslutar sig för att göra en reuinon-skiva som kommer att suga as och därmed skita på sin egen historia.
Så Nicke Andersson ifall du skulle råka läsa detta: LÅT HELLACOPTERS VILA I FRID (även när cashen tryter om 5-6 år).

Nu är det dags att lägga ner det här, jag lyckades i alla fall svamla ihop litegrann om skivåret 2008 som jag egentligen inte har någon uppfattning om. Förhoppningsvis säljer jag nånting under 2009 så jag får råd att köpa lite nya skivor… men det är inte lätt när det finns så många gamla skivor som man vill ha som oftast går före allt gjort i dessa moderna tider.

Nej, nu ska jag recensera nån gammal platta istället för att få igång min aktivitet här igen.
Det kan inte fortsätta såhär.

Och till Ondskan vill jag bara säga: vi borde ordna skivlyssnarkvällar du och jag. Kanske starta en cirkel på ABF? Kanske blir den lika intensiv som vår rep-cirkel är...

GOD JUL OCH ETT GOTT JÄVLA SKIVÅR 2009
önskar Onkel med familj

Ond bråd död

Herrejävlar vad Onkel är seg. "Dålig uppkoppling" är ingen orsak att inte uppdatera över huvud taget. Inte en enda rad. Det här förhållandet knakar i fogarna.