Satyricon - The Age of Nero (Norwegian Edition)

Nå, nu är det dags att försöka ta tag i det här igen. Det kommer säkerligen inte att bära sig som vanligt men man kan ju alltid försöka.



Vad som slår mig efter de första genomlyssningarna är att "The Age of Nero" inte har några riktiga "hits". Det finns ingen "Mother North", "Rapined Bastard Nation" eller "K.I.N.G." på hela skivan, helt enkelt ingen låt som får en att utbrista "Åh dra åt helvete...". Visst kommer säkert "Black Crow on a Tombstone" att efterfrågas på livekonserterna och medfinnas på framtida "Best of..."-skivor men hitpotentialen infinner sig riktigt inte. Men å andra sidan finns det inga riktiga dalar heller vilket gör det till en jämn platta, på både gott och ont.
Nu är det ju inte bara ett svart sträck på blackhimmeln utan fyra av skivans åtta låtar utmärker sig något i alla fall. Bäst är tidigare nämnda "Black Crow on a Tombstone", "The Sign of the Trident", "Last Man Standing" och personliga favoriten "The Wolfpack", men som sagt inga penisförhöjare.
Att Satyr dessutom numera ser ut som en Stureplanslirare i skinnpaj gör tyvärr inte saken bättre... jag tror faktiskt att han vill vara någon sorts modeikon inom svartmetallen, vilket givetvis inte är acceptabelt. Man får ju faktiskt inte se ut hur som helst.

Med i denna limiterade version (liggandes i en box, medföljandes ett schysst klirremärke och en löjlig poster) kommer även en standard bonusskiva med ett par livelåtar, ett par svårtattfåtagilåtar, ett par låtar med annan mixning samt ett par videos.
Och det är faktiskt här som utgåvans bästa låt finns; "Mother North" live från Gjallhorn. I det tillagda synthintrot får man Iron Maiden-känsla när publiken lallar med(tänk "Fear of the Dark" live i Helsingfors, fast i något mindre skala) och det lyfter den klassiska dängan ett par snäpp. Helvetes bra.
På den bra sidan fortsätter även en liveversion av "Rapined Bastard Nation" samt de två bonusspåren från LP-utgåvan av "Volcano" - "Live Through Me" och "Existential Fear-questions" (senare jävligt skön med orgel och groovesektion) som är kanonbra.
På den sämre/onödigare sidan (nej, det är inte vinyl jag snackar om) kommer EP-versionen av "My Skin Is Cold", radioversionen av "The Pentagram Burns", guitarwallmixen av "Last Man Standing", den analoga mixen av "Den Siste" samt videos till "K.I.N.G." och "The Pentagram Burns".

Att Satyricon skulle kunna fortsätta att bli bättre med varje skiva var tvunget att ta slut nångång, för det här är ingen "Volcano" eller "Now, Diabolical" (iofs inte heller nån "Nemesis Divina" eller "Rebel Extravaganza" för den delen), men det är i alla fall en stabil platta. Att satsa på den här utgåvan tycker jag är ett måste då den höjer utvärderingen något (dessutom tror jag den bara kostade en tia mer) jämfört med standardutgåvan (och givetvis jämfört med nedladdning).

The Age Of Nero album ger jag en svag 8 av 10 bananer, den norska utgåvan höjer jag till 8.5/10. Den är fan värt det. Och eftersom dom av någon anledning inte tillsatte videon till "Black Crow on a Tombstone" på bonusskivan är bortom mig (mest troligt för att Satyr är så ful och utstrålar tönt deluxe), så får väl jag göra det.
Håll till godo.

Kill it beföre it's börn.

Nå det är väl dags att lägga ner den här diskussionen nu, vi lär inte komma närmare någon lösning om ingen utifrån har något revolutionerande att säga i frågan, och gå tillbaka till den normala recensionslunken (dvs. mycket sporadiskt).

Och i ett försök att få igång det här så kommer jag att ge en skiva till ondskan imorrn och sedan är det upp till honom att recensera den, och förhoppningsvis sedemera också ge mig en skiva att kritisera. Håller också på att lyssna in mig på ett par plattor jag fick härom veckan när jag blev ett år äldre så förhoppningsvis kommer dom ut den närmsta tiden. Att jag inte har orkat än är för att jag håller på att digitalisera lite vinyler (jag vet, det är hädelse men jag vill ha lite skivor i bilen och dom skivspottare som designades på 50-talet är varken bra eller tar emot större storlekar än 7") och det tar tid.

För övrigt så tycker jag att någon i alla fall borde komma in med ett klagomål eller nåt för att det recenseras så jävla lite här, annars blir det ju varken piska eller morot att sätta sig ner och skriva. Fan vet om det är nån annan än Emppu som läser inläggen i alla fall, och han tycker jag kunde bli medlem här också och recensera sin indiepop eller sina trve kvlt-plattor som han bär runt på i sin Ipod när han stalkar Umeås gator efter schyrre vegohak.

Tyst nu

Okej, jag ger mig. Min högst personliga definition på genrerna emo och dess subgenre (eller?) screamo.

Emo.
Rötter i amerikansk hardcore under sent 80-tal. Mycket melodiska riff, blandat med taktbyten som ibland sneglar åt Dillinger-hållet, samt väldigt känslosamma texter om allt annat än djurplågeri och kapitalism. Anar ibland vissa släktdrag med pop-punken och nu-metalen, men fortfarande med 80-talets hardcore som grund. Någon (kan det ha varit Fredrik Strage...?) sa nån gång nånstans att My Bloody Valentine är en av genrens mest betydelsefulla band, men jag har svårt att koppla ihop dessa utöver det faktum att sångerna handlar om just känslor. Och vilken musik gör inte det?

Screamo.
Allt ovan + eventuella politiska inslag... vilket tar oss tillbaka till grunden; hardcore.


När kan vi lägga ner debatten och framför allt; när ska Onkel ge mig en vettig blandplatta istället för ett hopkok utan röd tråd?

Inte ett försvarstal.

Jag hoppas att vi alla är klara med att jag inte gillar genreindelningen mer än Onkel eller någon annan. I grund och botten borde det räcka med "rock", "pop" och "dåligt".

Men verkligheten är ju inte sådan, eller hur?


Efter en halvtimmes research på the allmighty internet och oräkneliga forum med svarta teman och Hello Kitty-signaturer är det ganska tydligt att det inte finns någon som med 100% säkerhet kan säga vad screamo är. Med andra ord ser det i princip likadant ut som om söktermen skulle varit "what is emo".

Onkel förklarade tidigt i debatten att han över huvud taget inte tror på någon av termerna som en reell genre, utan mer en klädstil eller rent av livsstil. Att emo är en definition på kläderna du bär, kajalen du har runt ögonen och såren du har på armarna, Emppu. I mina ögon och öron är det en lite för enkel flykt från terminologikarusellen; skulle det Onkel tycker vara sant skulle nog debatten aldrig uppstått i samband med musik. Jag vill fortfarande hävda att det finns vissa karakteristiska drag i den musik som betraktas som emo eller screamo.

Det är just här den stora minan finns. Lika många olika definitioner som finns för rock 'n roll, finns för emo och screamo. När vissa anser att det är de känslofyllda och molokna texterna (vilket i min och Onkels gemensamma åsikt är fullkomligt idiotiskt då all musik speglar känslor, och Britney Spears kan vara lika nedstämd i sina texter som Spencer Chamberlain när han står i fällknivsposition och Skriker Lungorna Ur Sig©) som skiljer emo från indie rock, ser andra de ibland oförklarliga och omotiverade taktbyten och kanske gitarrsoundet som de mest utmärkande dragen för genren.

Med all denna text menar jag helt enkelt: jag tänker inte börja definera någon av kategorierna. Sug balle. I och med detta så kan jag ju passa på att försöka helt ta avstånd från att bråka om "det här är inte stoner!!!1" och liknande ämnen, både här på Bataljen och ute på övriga forum. Det lär bli svårt att sluta helt, men jag försöker åtminstone släpa mitt strå till stacken.





Fast Onkel är förstås fortfarande galet sugen på att höra varför jag kallade hans nyfunna svenska "akademimetalband" (jag hade gott och väl kunnat sluta där) för screamo. Så...

Tja... än så länge har ingen kallat mig dylsetkiker.

För övrigt så är väl Yersinia inte världens sämsta band. Men jag har hört bättre.