Strypgrepp

Kvelertak. Eller stryptag, på svenska. 48 minuter satan i slitna jeans och urtvättad Stooges-tshirt. På en Converge-konsert.

Det här är så fruktansvärt bra att jag nästan blir ärligt förbannad när jag läser att skivan kom redan i juli förra sommaren (varför har inte Emppu eller Onkel hört eller berättat för mig?). Kvelertaks första och självbetitlade skiva är en väldigt volymstark sak som står precis i mitten med Turbonegro, Converge och Entombed anno Wolverine Blues runtom. På pappret ser det ju ut att kunna bli hur mesigt som helst, men här funkar det skitbra. Norrmännen, som ser ut som any given modernt amerikanskt hardcoreband, spelar något slags black 'n' käng*. Skivan har över lag ett rätt högt tempo och, som sagt, volymen lika så. I låtar som Ordsmedar av Rang kittlar de stonernerven och jag tänker än en gång att "fan det här funkar ju". Bortsett från nån enstaka kort andningspaus så är Kvelertak helt fri från balladfjanteri och annat gay, vilket inte är något som helst problem.

*: någon annan får lyssna och placera bandet i lämpligt fack, jag är väl inte den skarpaste på området. Kanske inte ens behövs, vad vet jag.

Skulle vinylen inte kostat 219kr på CDON hade den stått i hyllan idag. Omslaget är snyggt nog för att jag kan lägga ut pengar på vinylen, men 219kr? Sa-sa-sa-sattajärvi vad dyrt det är ibland. Skivan finns i alla fall på Spodaarit. Annars finns ju Myspace för den (nåja) konservative.

Bästa spår: Fossegrim og Sjøhyenar (Havets herrer)



Just ja, sa jag att allting skriks på norska? Det skriks på norska.

Prutt

Är det här bra? Jag tror att jag gillar dem. Gitarristen med Les Paulen går sista året här på ljudtekniklinjen. Trevlig prick.

Släpper skiva i april.

White Trash Soul.

Jaja, det är väl värt att göra ett litet ryck då.

Det första som slår mig med Social Distortions senaste alster "Hard Times & Nursery Rhymes" är att med den trevliga dubbelvinylen medföljer även hela albumet på CD... vad är det för geni som kommit på detta? Det gör ju meningen med att köpa CD helt överflödig! Det är så här jag vill se alla framtida skivsläpp; vinylen i fokus och så medföljer även skivan på CD om nån stackars sate nu behöver det (det underlättar att föra över på datorn, i övrigt helt överflödig).
Det andra som slår mig efter några genomlyssningar är att Social Distortion är Social Distortion, oavsett. Vissa låtar känns SD rakt igenom, den där mysiga punkrockcountryn som vi alla lärt oss att älska (med och till), medans nån annan doftar Tom Petty och en tredje har halva nosen uppe i soulens välbevarade bakdel.
Så medans "Machine Gun Blues" låter som en låt Mike Ness och grabbarna gjort om och om igen sen bandets (och tidernas?) begynnelse så tillkommer, för mig åtminstone, nyare element i soulfyllda "California (Hustle and Flow)" och Tom Petty-flirten "Far Side of Nowhere".
När man, som jag, köper vinylen så får man givetvis ett par godbitar i form av två låtar som endast finns på vinylsläppet (och tyvärr (tror jag) på en Deluxe Edition av CD:n, samt säkerligen på Satans påfund Spotify), och det är alltid uppskattat! Det är så trevligt med musiker som uppmanar sina fans att köpa vinyl istället för CD (och i det här fallet behöver man ju faktiskt inte välja). "Take Care of Yourself" hade passat bland övriga 11 spåren medans "I Won't Run No More" kanske inte riktigt håller måttet. Hur som helst, gratis är gott.
Men med eller utan bonusspår så är det faktiskt skivans cover som är det absolut bästa och godaste tårtbiten på fatet; Hank Williams Sr.s "Alone and Forsaken". Hank Willims Sr. kunde snickra låtar, Social Distortion vet hur man gör dom rättvisa a'la punkrock. Enough said.

Detta må inte vara nån ny "White Light, White Heat, White Trash", men det är en mycket trevlig platta att slå på när man sätter sig i bilen och styr kosan mot sitt öde.
7.5/10



Köp nu och avnjut skivan i sin helhet istället för att själlöst ha den som bakgrundsmusik medans du runkar till senaste WoW-expensionen (för det är sånt som Spotifyare och nedladdare (både legala och illegala) gör).

Idétorka å det grövsta...

... men jag vill ändå passa på och dela med mig av bra grejer.

Eller vad sägs om högkvalitativ norsk black metal? Det tycker väl alla om? Alla som har nånting på den här bloggen att göra iaf. Om inte annat går det alltid att lära sig. Och kan du inte det så är du med i Livets Ord. Och det är inte coolt. Till och med ocoolt skulle jag vilja säga.



Nu går jag och pluggar i en skiva att göra nån dag häruti. Få se vad det blir för spännande...

Flintastek

Electric Wizard - Black Masses. Släppt lagom till halloween i höstas, enligt bandet själva "a mindmelting hallucinogenic nightmare of drug paranoia and misanthropic deathwishes". Albumet alltså. Allt som sig bör. Eller?

Efter tre-fyra genomlyssningar vågar jag påstå att Electric Wizard har lagt bongen åt sidan till förmån för såna där frimärken med smileys på. The Holy Riff dyrkas fortfarande, men rätt ofta får jag känslan av att man i replokalen rätt ofta kommit överens om att "hey, let's göra det här som vi brukar men ändå inte, typ psykadelia... bara för omväxlings skull". Dessutom anar jag Satan i högtalarna, titeln "Black Masses" får stundtals en lite oväntad mening när jag lyssnar. En doomkaka garnerad med stoner, psych och drone (avslutningsspåret Crypt of Drugula) som detta är inte det jag väntat mig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ge för betyg. Till en början kändes allt som en demo à la '94, produktionen och den rätt okonventionella mixen är jag fortfarande inte helt på det torra med, men Black Masses växer. Det känns lite som att lyssna på Sabbaths Planet Caravan med dist och reverb i 59 minuter.

Jag tror att jag gillar det. Mycket.

Bästa spår: allt utom sista låten.

Punk as fuck!

Det har inte blivit att beställa skivor på länge så jag tyckte att det var dags att göra det, och tack vare Halvfabrikat Records så kommer förhoppningsvis min punktarm att få sitt. Kvatitetspunk signerat Protestera, dödscrust inspelat av Aktiv Dödshjälp, monsterkäng med M:40 och inte-så-mycket-punk avhyst av Agrimonia har beställts (allt givetvis, bortsett från AD som osmakligt nog bara släpper digitalt, på vinyl) och något (kanske allt, vem vet?) kommer förhoppningsvis att i ordform utförligt beskrivas här.

Halvfabrikat ska också ha sinnessjukt mycket cred för att de säljer kassetband fortfarande. Det är underbart att se att inte dansbanden har monopol på den ädla konsten.

Jag vill också passa på att säga att jag ännu inte har fallit för den kapitalistiska frestelsen att på olaglig väg (eller laglig heller för den delen) ladda ner musik. Vars ligger kärleken i det?

Vill också göra lite reklam för bloggen Red & Anarchist Black Metal som har mycket vänstermetal (inte bara black) från hela världen länkar till respektives MySpace. Grymt värt.

Och Ondskan, jag förväntar mig att se en Best of 2010 här inom några dagar. Just so you know.

Dementor

Jag läser ett av mina gamla inlägg (vem tillät egentligen mig att skriva här, 90% av det jag skrivit är bajsnödigt trams, herregud) och ser att Slipknot, Anna Ternheim och In Flames tydligen gjort några av de bästa skivorna 2008. Det är ju självklart fel. Jag var full när jag skrev det.

Ska försöka ta mig i kragen och skriva någonting om nån skiva här inom kort, Onkel blir så syrlig annars.

Svensk dödsmetall och kompisrunk.

Måste bara passa på att göra lite reklam för Daniel "Baren-Danne" Ekeroths egenkomponerade tegelsten till svensk dödsmetallbibel titulerad "Swedish Death Metal", ett måste att läsa om man uppskattar tidig svensk dödsmetall. Det är inte en välskriven bok och den är definitivt inte objektiv, men det är 447 sidor roligt läsande om vad som egentligen försegick i Stockholms metallscen ungefär mellan '88-'92. Band som du aldrig har hört talas om och antagligen aldrig kommer att höra (många band släppte i bästa fall en demo i 15 ex, många spelade live några gånger och tydligen swinbra men det kommer ingen utanför de 12 pers som var där att få höra etc.) tillängnas det sidor åt medans band som At the Gates i det närmast spottas på (på ett sådär härligt trve sätt).
Man får dessutom bl.a. lära sig att senare Kent-medlemmen Harri Mänty en gång i tiden spelade i "the furious death/thrash band Macrodex" tillsammans med två gossar vid namn Jani och Jari vilka sedemera gick vidare till att spela i Pluton Svea. Lägg där till att sidorna 303-421 tillägnas till en enorm lista på svenska dödsmetallband (även också till viss del black och thrash), däribland Pajalasonen Kyrös band Masugn och (åtminstone för Mackans närmast sörjande)kände Stefan Granlunds livsverk Polterkrist (jag tror fortfarande jag har kvar t-shirten).
Det är mest här där Ekeroths mera subjektiva kommentarer kommer fram vilket också kan vara rätt skoj att läsa.

Som bakgrundsmusik kan jag rekomendera Nihilist, Entombed, Dismember och Grave (givetvis dessa bands tidigaste allster) för att komma i rätt stämning. Helst på originalkasset eller vinyl.

Köp den. Läs den. Och bli i bästa fall något klokare.

Impotens.

Det går inte så bra det här, va? Att få igång Bataljen igen alltså.
Förvisso har jag börjat plöja skivor igen efter en tids upphåll från seriöslyssningen av skivor, men det är inte direkt så att jag känner att jag har nånting att bidra med.

Sitter just nu och lyssnar på Stark Nakeds självbetitlade vinylvax från -71, men jag kommer inte direkt på nånting jag hade kunnat skriva för att kunna ge eder en korrekt bild av vad fan det är för nånting.

Därför skickar jag än en gång facklan över till min kollega och ovän. För i helvete pojk, RECENSERA NÅNTING så jag också kommer igång. Just do it!