Men verkligheten är ju inte sådan, eller hur?
Efter en halvtimmes research på the allmighty internet och oräkneliga forum med svarta teman och Hello Kitty-signaturer är det ganska tydligt att det inte finns någon som med 100% säkerhet kan säga vad screamo är. Med andra ord ser det i princip likadant ut som om söktermen skulle varit "what is emo".
Onkel förklarade tidigt i debatten att han över huvud taget inte tror på någon av termerna som en reell genre, utan mer en klädstil eller rent av livsstil. Att emo är en definition på kläderna du bär, kajalen du har runt ögonen och såren du har på armarna, Emppu. I mina ögon och öron är det en lite för enkel flykt från terminologikarusellen; skulle det Onkel tycker vara sant skulle nog debatten aldrig uppstått i samband med musik. Jag vill fortfarande hävda att det finns vissa karakteristiska drag i den musik som betraktas som emo eller screamo.
Det är just här den stora minan finns. Lika många olika definitioner som finns för rock 'n roll, finns för emo och screamo. När vissa anser att det är de känslofyllda och molokna texterna (vilket i min och Onkels gemensamma åsikt är fullkomligt idiotiskt då all musik speglar känslor, och Britney Spears kan vara lika nedstämd i sina texter som Spencer Chamberlain när han står i fällknivsposition och Skriker Lungorna Ur Sig©) som skiljer emo från indie rock, ser andra de ibland oförklarliga och omotiverade taktbyten och kanske gitarrsoundet som de mest utmärkande dragen för genren.
Med all denna text menar jag helt enkelt: jag tänker inte börja definera någon av kategorierna. Sug balle. I och med detta så kan jag ju passa på att försöka helt ta avstånd från att bråka om "det här är inte stoner!!!1" och liknande ämnen, både här på Bataljen och ute på övriga forum. Det lär bli svårt att sluta helt, men jag försöker åtminstone släpa mitt strå till stacken.
Fast Onkel är förstås fortfarande galet sugen på att höra varför jag kallade hans nyfunna svenska "akademimetalband" (jag hade gott och väl kunnat sluta där) för screamo. Så...
Tja... än så länge har ingen kallat mig dylsetkiker.
För övrigt så är väl Yersinia inte världens sämsta band. Men jag har hört bättre.
8 kommentarer:
Jadu gosse... jag måste nog se mig som vinnare i det här. Ingenstans i ditt inlägg finns någonting som skulle ge en hint om någon form av genrebeskrivning av varken emo eller screamo. Att definiera en genre är iofs inte det lättaste man kan göra, men du ger mig INGENTING som skulle ens peka på någonting speciellt inom (scr)e(a)mo annat är sorgsna texter... vilket skulle göra varenda bluesmusiker till ett emo. Don't go there.
Så i den segrande ringhörnan: Onkel!
Jag kan fortsätta med att instämma i att ondskan inte har förlorat synen nu när han fixat en bild från Yersinias myspace (bandet som satte igång allt det här), men om Darkthrone skrivit att dom lirade RAP/HOUSE/RNB på sin myspace hade dom för den skull spelat det? Eller kanske snarare PLOTTRS/SKOBBLI/FRUKT eftersom vi snackar påhittade genres här.
Att jag dessutom aldrig har sagt mer än att Yersinia spelade "helt ok hardcore" gör denna cirkus än mer löjlig, men nånting ska man väl ha att göra på fritiden.
Att pop skulle vara en genre motsätter jag mig också då, så vitt jag vet i alla fall, det står i princip för populärmusik och allt som säljer relativt mycket måste alltså räknas in i den genren. Och beroende på hur mycket man nu måste sälja så kan man säkert räkna in både Cannibal Corpse och Cradle of Filth i den genren.
What you got to say about that, boy?
(...to be continued?)
Mycket roligt att följa era diskussioner, hatten av! Angående valet av "screamo" som genre är det mest för att generar fler sökträffar.
Tack för titel, "inte världens sämsta band"!
/Sebastian - gitarrist i Yersinia
Okej, jag får väl ta mig tid att skriva ner min definition på genren trots att jag samtidigt anser att den är irrelevant.
Alltså: Emo, som jag förstår den, är en genre som växte ur norra USAs hardcorescen. Vad som hände var att en del band tröttnade på det våld som förekom på deras konserter, och som de kopplade samman med det politiska budskap de hade. Så de slutade sjunga om politik - Vilket ditintills varit en typbeskrivning av hardcoren - och började sjunga om feelings. Emotional hardcore - Emocore - Emo. Den definition som jag är så lössläppt med har alltså inte så mycket med själva musiken att göra, eller ens innehållet. Men det är en historisk definition. Klarare än så kan jag inte få begreppet, så jag lämnar det därhän. Deftones - Mest för att jävlas.
Sebastian: Fan vad kul att se att det bara inte är de närmast sörjande som kikar in i bloggen ibland, och än roligare att det är en medlem i bandet som vi diskuterar. Yersinia förtjänar icke titeln ""världens sämsta band" (det är bara att kika i Ondskans skivhylla för att hitta tävlanden till den titeln, MOHAHAHAHA!) utan jag vidhåller det jag sa till Sir Mick Neel att det är ett välkommet inslag i den svenska hardcorefloran.
Det här med screamo etc. får man tycka vad man vill om, jag är enkomt emot att kalla något jag så uppenbart anser är hardcore för nånting annat än just hardcore, men det är ju upp till betraktaren (och för sin egen del, bandet) att avgöra.
So keep up the good work!
Ondskan: Det är bra. Gör det. Lägg upp det som ett inlägg snarare än en kommentar så blir det roligare. Jag väntar med spänning.
Emppu: Jo, det är ju härkomsten av emo. Men när du kollar/lyssnar på vad dagens kids säger är emo så är det rätt långt ifrån det. Emocore som den var för en sisådär 20 år sen kan jag väl köpa, även fast det är en fruktansvärt onödig genreindelning (som de flesta subgenrer är). Men dagens emo har föga med musiken att göra utan är mera en klädstil än hur man stämmer gitarren.
Mm, men det är då jag menar att den historiska indelningen kan vara rätt fruktsam (Med betoning på 'kan'. Det kan också vara oerhört onödigt och hindrande): Kan man härleda ett band, sett ur dess gener, till emocoren sådan den uppstod? Följer bandet i traditionen? Jag misstänker att många band med kajal idag hör till den traditionen. Å andra sidan gör Kent det absolut inte, och inte heller Broder Daniel, mig veterligen - Vilket också utesluter de svenska artister som oftast klassas in i emon (Vilket också gör att jag ibland påstår att det inte finns någon inhemsk emo, men det är förstås fel). Det är förstås också en jättedålig definition. Men det tror jag att alla andra också är.
Jag fick ont i magen. För mycket text. För mycket ansvar.
Kan vi skita i det här nu?
Emppu: Men är inte Kent och Broder Daniel indie? Back in the day var det det dom kallades i alla fall. Fast jag hade aldrig hört talas om emo på den tiden, åtminstone inte emo så som den framställs idag.
Ondskan: Är du rädd? Hålla på och banga på det där sättet... tss...
Skicka en kommentar