Vad som slår mig efter de första genomlyssningarna är att "The Age of Nero" inte har några riktiga "hits". Det finns ingen "Mother North", "Rapined Bastard Nation" eller "K.I.N.G." på hela skivan, helt enkelt ingen låt som får en att utbrista "Åh dra åt helvete...". Visst kommer säkert "Black Crow on a Tombstone" att efterfrågas på livekonserterna och medfinnas på framtida "Best of..."-skivor men hitpotentialen infinner sig riktigt inte. Men å andra sidan finns det inga riktiga dalar heller vilket gör det till en jämn platta, på både gott och ont.
Nu är det ju inte bara ett svart sträck på blackhimmeln utan fyra av skivans åtta låtar utmärker sig något i alla fall. Bäst är tidigare nämnda "Black Crow on a Tombstone", "The Sign of the Trident", "Last Man Standing" och personliga favoriten "The Wolfpack", men som sagt inga penisförhöjare.
Att Satyr dessutom numera ser ut som en Stureplanslirare i skinnpaj gör tyvärr inte saken bättre... jag tror faktiskt att han vill vara någon sorts modeikon inom svartmetallen, vilket givetvis inte är acceptabelt. Man får ju faktiskt inte se ut hur som helst.
Med i denna limiterade version (liggandes i en box, medföljandes ett schysst klirremärke och en löjlig poster) kommer även en standard bonusskiva med ett par livelåtar, ett par svårtattfåtagilåtar, ett par låtar med annan mixning samt ett par videos.
Och det är faktiskt här som utgåvans bästa låt finns; "Mother North" live från Gjallhorn. I det tillagda synthintrot får man Iron Maiden-känsla när publiken lallar med(tänk "Fear of the Dark" live i Helsingfors, fast i något mindre skala) och det lyfter den klassiska dängan ett par snäpp. Helvetes bra.
På den bra sidan fortsätter även en liveversion av "Rapined Bastard Nation" samt de två bonusspåren från LP-utgåvan av "Volcano" - "Live Through Me" och "Existential Fear-questions" (senare jävligt skön med orgel och groovesektion) som är kanonbra.
På den sämre/onödigare sidan (nej, det är inte vinyl jag snackar om) kommer EP-versionen av "My Skin Is Cold", radioversionen av "The Pentagram Burns", guitarwallmixen av "Last Man Standing", den analoga mixen av "Den Siste" samt videos till "K.I.N.G." och "The Pentagram Burns".
Att Satyricon skulle kunna fortsätta att bli bättre med varje skiva var tvunget att ta slut nångång, för det här är ingen "Volcano" eller "Now, Diabolical" (iofs inte heller nån "Nemesis Divina" eller "Rebel Extravaganza" för den delen), men det är i alla fall en stabil platta. Att satsa på den här utgåvan tycker jag är ett måste då den höjer utvärderingen något (dessutom tror jag den bara kostade en tia mer) jämfört med standardutgåvan (och givetvis jämfört med nedladdning).
The Age Of Nero album ger jag en svag 8 av 10 bananer, den norska utgåvan höjer jag till 8.5/10. Den är fan värt det. Och eftersom dom av någon anledning inte tillsatte videon till "Black Crow on a Tombstone" på bonusskivan är bortom mig (mest troligt för att Satyr är så ful och utstrålar tönt deluxe), så får väl jag göra det.
Håll till godo.
17 kommentarer:
För mycket kompressor. heeee heee.
Inte varje dag jag hör black metal med den klassiska poplåtsstrukturen (intro-vers-refräng-osv). Måste nästan hålla med dig i betyget; skivan har hjälpt till att definera min syn på trve black metal, tillsamans med Kholds Masterpiss of Pain som du gav mig en gång. I grunden jävligt komprimerat arrangemang (läs noga) iklätt en luftig tröja som rymmer mycket. Zigenarmetal.
Bästa spåret är helt klart The Wolfpack. Riffet sätter sig i hjärnan direkt och durtonerna (yes, lyssna noga) för ibland tankarna till... grunge? Nåt luktade Soundgarden i en millisekund. Jag svär.
Bra skiva. Har inte tankat den för en gångs skull, bara lyssnat lagligt via Spotify. Formad av min tid.
Speaking of Khold,
Deras senaste skiva, Hundre År Gammal, är rätt mycket - det du en gång kallade Down - by-the-book. Singeln som finns på deras hemsida låter som nåt jag och Falki kunde ha jammat under några timmar. För enkelt. Inte trve i min bok.
Soundgarden? Har du varit på muskotnöten nu igen? Hmpf.
Det här med rockstandard i låtskriveriandet tycker jag personligen är mer regel än undantag i BM-sammanhang, men jag brukar inte vanligtvis lyssna alltför djupgående efter sånt. Jag är ingen analytiker vilket jag hoppas framgår av mina recensioner, det är därför jag gör det här på en blogg istället för Terrorizer.
Din andra kommentar förbryllar dock mig än mer. Om du frågar mig, vilket alla gör eftersom jag är oraklet här, så är ju trve mustametalli fruktansvärt enkel (jag förutsätter att vi snackar trve i norsk mening, inte i Venomstil). Lyssna bara på "Transylvanian Hunger"-plattan. Trve as hell, finns knappt tre riff per låt och det är riff man hade kunna komma på i sömnen.
Sen skulle jag inte heller kalla Khold trve, knappt ens svartmetall... men för att undvika ännu en löjlig subgenre så får det funka. Det här med överdrivna arrangemang som närmast liknar något John Williams hade gjort till Spielbergs senaste rulle är inte speciellt trve, snarare mera Dimmu Borgir. Men, men...
Hur många gånger använde jag ordet "trve" i den här kommentaren? Vinn en TV!
Jag är förresten besviken på mig själv att jag helt glömde bort att hylla Frost i recensionen. Karln är en minimalistisk maskin, på ett bra sätt.
I min bok är Khold ett lysande exempel på trve kvlt bm, men Hundre År Gammal känns liksom som deras motsvarighet till Mastodons senaste, Crack the Skye; joggandes på stället. Jag kräver absolut ingen enorm utveckling för varje skiva, jag menar bara att Hundre År Gammal är rätt platt i mina öron.
Ingen har sagt att enkelhet är synonymt med statiskt, trist och platt. Annars skulle Earth inte stå med i min bok (återkommande uttryck). Vad jag menade med "för enkelt" var att kompositionerna känns lite lättköpta. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tycker att saker och ting ibland kanske borde ha fått ta längre tid än vad det kanske får göra i Kholdstudion. Nu har jag inga siffror på hur de arbetar med varje skiva, så jag lämnar det där. Kanske borde räckt med att skriva: Skivan faller inte mig i smaken.
Jag har för övrigt planerat att dyka upp med en recension snart, eller rättare sagt en recensionsserie med röd tråd. Får se hur det blir med det. Cheers.
Blev mycket "kanske" i föregående inlägg. Kanske kommer en förändring snart.
Jag skulle vilja påstå att Khold mera är nymodern svartmetall, och helt säregen, och inte trve eller old school någonstans. Allt faller på produktionen om inte annat... samt låtarna. Men annars så.
Det här med att man måste sitta och campa i studion i månader (helst dra en Chinese Democracy och dra ut på det i 13 år eller nåt) är bara svammel. Några av de bästa plattorna som gjorts har spelats in på mindre än ett dygn (läs "Black Sabbbath", "Supershitty to the Max" etc.), och några av de sämsta har antagligen tag ett år eller två (läs vad som helst med Toto, Dream Theater etc.) om inte annat så produktionsmässigt. Många plattor har mixats sönder(hela 80-talet t.ex. och dagens överanvändning av kompressorer inom metallen är av samma skrot och korn). In i studion, ratta, ut. Tar det mer än 1 timme för karln (eller quinnan) i studion att ratta plattan så vet dom inte vad dom pysslar med. Amen.
Men nu spårade jag ut totalt. Vad har det här förresten med "The Age of Nero" att göra? Jag nämnde inte ens produktionen i recensionen ser jag (som för övrigt inte är speciellt mycket att ha), men ok.
Vi lämnar det.
Att du recenserar en skiva tror jag på när jag ser det. Det här med röda trådar har jag också funderat på men jag har börjat avsky det uttrycket (tillsammans med "knyta kontakter") så jag vägrar.
Okej, produktionstid är inte heller syonymt med bra platta. Chinese Democracy är ju ett löjligt bra exempel. Jag syftade mer på att de borde ha smakat på riffen en gång till. Tänkt en gång till. Första tagningen-låtar är inte alltid de bästa, men guldklimparna finns ju där. Sack Blabbath, som du nämnde.
Jag vet inte om nåt av detta är direkt relaterat till Age of Nero, men sidospår är ju det jag lever på; att inte hålla mig till saken.
Nå jag anser ju att man ska vara såpass ihoprepade när man väl går in i sturion att det bara är att bränna av låtarna, tycker att ju längre man håller på med en låt i studion ju mer krystad blir den i slutändan. Dessutom ska man spela in allt live. Vissa pålägg kan tolereras (ev. solo eller gurka, men inte hamburgerkött eller ost) men det ska hållas till det minimala.
Men sån är jag och inte du. Du läser Studio, jag läser vvBlocket. Shit happens.
Hey, både Åkerfeldt och Tätgren har dykt upp i tidningen i artiklar, intervjuer etc. Dina hjältar är precis som jag.
Nå men det är oundvikligt. Skulle tro att Opeth satt i studio i ett halvår säkert och Tägtgren sitter där alltid, han äger ju sitt eget bygge! Led Zep var studiomusiker hela bunten förutom kanske Bonzo och det vart ju bra i slutändan i alla fall. Betyder inte att det inte hade blivit bättre om dom bara gått in och rivit av skiten på ett dygn, men ändå.
Jag tycker om black metal. Mycket blod och sånt. Det tycker jag om.
Mums filibabba. Skriv mer om blod och sånt
HALLÅ?! Vars är allt blod?! bara för att jag läser denna blogg. jag vill att ni ska skriva om blod. Fortfarande. onkel och ondskan lyssnar verkligen inte på mig. akta så jag inte biter er.
Bra skiva. Har inte lyssnat lagligt via Spotify, bara tankat. Formad av min tid.
Tankte bara snabbt sticka in att Willy the Gimp sag Satyricon for ett tag sedan och var helt bonkers over konserten. Utropade den till arets basta, och var sannerligen vat i trosorna. Jag gissar att han haft i sig ett par Bertil, men det gor val bara det hela mer sant.
Den konserten jag såg med dem var en av de bästa jag varit på, så varför inte? Men Kanye slår de inte.
Förresten: Hur sött är det inte med svartmetal med norskt uttal? "Black crowe on a tumbstone"!
Skicka en kommentar