Okej, jag ger mig. Min högst personliga definition på genrerna emo och dess subgenre (eller?) screamo.
Emo.
Rötter i amerikansk hardcore under sent 80-tal. Mycket melodiska riff, blandat med taktbyten som ibland sneglar åt Dillinger-hållet, samt väldigt känslosamma texter om allt annat än djurplågeri och kapitalism. Anar ibland vissa släktdrag med pop-punken och nu-metalen, men fortfarande med 80-talets hardcore som grund. Någon (kan det ha varit Fredrik Strage...?) sa nån gång nånstans att My Bloody Valentine är en av genrens mest betydelsefulla band, men jag har svårt att koppla ihop dessa utöver det faktum att sångerna handlar om just känslor. Och vilken musik gör inte det?
Screamo.
Allt ovan + eventuella politiska inslag... vilket tar oss tillbaka till grunden; hardcore.
När kan vi lägga ner debatten och framför allt; när ska Onkel ge mig en vettig blandplatta istället för ett hopkok utan röd tråd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Äh, det här var inte kul längre. Jag tänker inte erkänna screamo (eller emo) som en riktig genre och det svar du just gav var så diffust att jag inte orkar fundera hur den blandningen skulle kunna låta, än mindre komma på något band som skulle spela det.
Hardcore räcker så bra för mig.
Och visst kan jag ge dig en vettig blandskiva om du vill, har en redan ihopsatt på datorn hemma behöver bara bränna ut den, men ska du då ge tillbaka min skiva åt mig? Det var bra skit på den och jag ids inte slösa en till skiva på att bränna samma.
Skicka en kommentar