Mitt bidrag

Här följer då 2007-års plattor som behagat mig mest, respektive minst.

Vi börjar med det goda.

:EDIT 08-08-21: Jag har flyttat runt runt runt rejält i listan. Korrigerat med tiden. Ursäkta.



1. Queens of the Stone Age - Era Vulgaris, 9p
Era Vulgaris är Homme och Co.s mest experimentella skiva hittills. Mycket lekande med gitarrer, moogs och annat kul. Som tur är känns det sällan överdrivet (bara nästan, då tänker jag på skivans kanske skummaste låt "Battery Acid") utan håller sig ändå strukturerat.
QotSA återupplivar Desert Sessions-dängan "I Wanna Make It Wit Chu", dock utan någon större renovering, som ändå inte behövs. Ljudbilden är mycket bredare än på Lullabies To Paralyze, vilket bara är positivt. Onkel hatar första singeln "Sick, Sick, Sick". Jag förstår inte vad karln pratar om. Farten, melodin, publikvänligheten gör den till en riktigt bra rockdänga. Nåja. Jag bryr mig inte om det. QotSA har gjort en av deras absolut bästa intron+riff någonsin i "Turnin' On The Screw". En av deras absolut bästa refränger i "Misfit Love". Och en makalöst bra cover på Brian Eno's "Needles In The Camel's Eye". Makalöst.

2. Radiohead - In Rainbows, 8,5p
Jag ska erkänna att jag faktiskt inte tidigare tagit mig tid att lära känna Radiohead, något som jag är otroligt besviken för nu i efterhand. In Rainbows är makalöst bra. Kusin Jens hatar tydligen Thom Yorke, och därmed hela bandet. Sura fan. Visst, han sjunger lite fånigt ibland. Texterna är ibland luddigare än en syratripp. Men musiken är kanske 2000-talets mest intelligenta komplicerade pop på 42 minuter. Jag kommer inte på mer. Ladda ner skivan och lyssna. Eller köp för fan. Köp.

3. Kent - Tillbaka Till Samtiden, 8,5p
Omtalad, hatad, älskad. Jag gillar Kents nya skiva, inget att förneka. Den är definitivt inte deras bästa, hell no! Men att säga att de tappade all sin forna storhet när de släppte gitarrerna en aning för att ge plats åt syntharna är helt fel. De makalöst bra melodierna finns kvar, texterna likaså. "Vy Från Ett Luftslott" är bland det bästa de någonsin skapat. Jobbigt är att låten var bland det bästa jag hört live, så jag har otroligt svårt att lyssna på den på skiva.

4. Rilo Kiley - Under The Blacklight, 7p
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Under The Blackligt. Den är bra. Riktigt bra.
Melodierna håller riktigt hög klass. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det är bra. Riktigt bra. Skivans bästa låt är "Breakin' Up".

5. Sahara Hotnights - What If Leaving Is A Loving Thing, 8,5p
Systrarna Asplund och de två andra har gjort en tvär vändning från tidigare stil. Från punkrock till poprock (kan man säga så?). En tvär vändning som sagt, men ack så fulländad. Maria Andersson kan ju sjunga utan att behöva bli så där punkigt ansträngd. Och melodierna är fantastiskt lyckade, utan att Sahara tappar all sin forna rockglans. Sen hjälper det att världens snyggaste kvinnliga musiker trakterar basen i bandet.

6. Down - III: Over The Under, 8p
Downs tredje alster är bättre än de tidigare plattorna, som dock är riktigt bra de också. Det märks att Phil Anselmo lagt av med en del av svamparna; rösten imponerar enormt på Over the Under. Första låten är den bästa på skivan.

7. Explosions In The Sky - All Of A Sudden I Miss Everyone, 9,5p
En ljudbild så stor, ja jävlar. En resa, ett äventyr berättat ur odistade gitarrer, och det är lika vackert hela vägen. Albumet lyckas att förmedla så många känslor, utan en enda textrad. Gitarrerna får tala fritt, och de gör det på vackraste sätt.

8. Kongh - Counting Heartbeats, 9,5p
Svenska Konghs debutplatta låter som senare Electric Wizard med inslag av Neurosis. Tre medlemmar levererar tung, seg sludge/doom på fem långa spår. Den här skivan kommer jag att leva länge på. Enda negativa är att det i slutändan känns som att det blev nån milliprocent tradigt mot slutet, variationen hade kunnat vara större. Men inget kritiskt. Jag ser väldigt mycket fram emot vad Kongh har att bjuda på i fortsättningen.

9. Neurosis - Given To The Rising, 7,5p
Den är bara bra. Stundtals känns det som om vi kanske inte behöver fler album och band i samma genre, det finns inte allt för mycket nyskapande på Given To The Rising. Dock är det inget större fel på musiken. Neurosis fortsätter med tung sludgemetal som fungerar. För det är just vad skivan gör. Fungerar.

10. M.I.A. - Kala, 7p
Någon som kommer ihåg Bucky Done Gun? M.I.A.s andra skiva är fylld av samma Bollywooddoftande rap som ändå inte är rap och inte heller Bollywood. Otroligt färgsprakande och annorlunda. Men bra. Timbaland producerar albumets sista spår. Riktigt skönt att demonproducenten endast fått en låt att arbeta med, den räckte gott och väl.




Och så till det mindre goda...

1. Hammerfall - Steel Meets Steel, 0p
Shit. Hur fan kommer det sig att ett band som har haft samma sound sen de började spela sin powermetal, fortfarande kan sälja skivor? När ska powermetalgenren dö? Den har ju inte förändrats ett dugg sen 80-talet. Herregud.

2. Dogge Doggelito - Superclassico, 0,1p
Skillnaden i skitmängd är inte stor mellan Hammerfall och Dogge, men Dogge är ju Dogge.
Därför får han en tiondels poäng. För att han är Dogge, och har betonggrädde på sin förorts-O'boy-deluxe. Han lyckas verkligen visa varför större delen av Sveriges hiphopare helt enkelt ska ge fan i hiphop. Varför Sveriges hiphopare till stor del helt enkelt är värdelösa. Fy fan.
Thomas Rusiak får trösta mig.

3. Mika - Life In Cartoon Motion, 1p
Han är stor den där Mika, riktigt stor. Och visst, han har ju en lite spännande och annorlunda röst. Men snälla, tycker folk verkligen att musiken är bra? Efter första singeln, Grace Kelly, var det ingen svårighet att förutspå hur hela skivan skulle låta. Och mycket riktigt, alla låtar är kopior av sig själva. Man tröttnar redan efter andra refrängen. För det är inte bra. Det är helt enkelt inte bra.



Mer kommer... troligtvis.