2006 i musik.

Efter mycket gnällande från vänner och Onkel, och ännu mer lathet från min egen sida, kommer nu min lista över 2006-års höjdpunkter respektive lågvatten i musiken.

Dock måste jag understryka att listor har tappat mycket av sin vikt hos mig. Sällan ser en lista över "bästa låtar/album året blablabla" likadan ut dagen, eller timmen efter att jag har skrivit den.
Så jag tar det lite lugnt med poängsystemet. I sann modersanda säger jag: alla är värdiga vinnare!

Så...


2006 års bästa skiva var dock utan tvekan Somewhere Along The Highway med Cult of Luna.
Efter Salvation kändes det som att musik inte kan nå djupare och fler dimensioner hos lyssnaren. Men fan, Cult of Luna visar ju att de kan. Och de gör ju det så otroligt vackert, blytungt och ångestladdat att jag ibland undrar om jag behöver mer musik än denna. Igen.
Underbart är också att höra hur de självsäkert tar ut svängarna mer och mer för varje album.
Öppningsspåret är en stark bit, trots sin enkelhet, som snyggt öppnar för mäktiga "Finland".
Albumets bästa spår är nog Dim; ett tolv minuter långt mästerverk som bygger upp en massiv ljudbild på endast fyra riff.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än så. Köp skivan. Det är en investering i dig själv.


Ett album som har gjort i princip lika stor inverkan på mig under 2006, och som gör det än idag, är Silent Shout av The Knife.
Helt klart duons bästa skiva, utan tvekan. Jag var aldrig riktigt frälst innan Silent Shout kom. The Knifes popiga indie-electro (svider det, Onkel?) var bra, men tilltalade aldrig mig på samma sätt som deras tredje album skulle göra.
Enkelheten. Den tydliga ljudbilden, utan krångliga och dova ljudmattor som ligger och skrapar i nåt hörn. Det är underbart.. Melodier som utan text lyckas fånga så mycket är albumets starkaste sida. När texterna sedan läggs på tar det Silent Shout till en nivå som liknar religion.
Ständigt upptäcker jag nya låtar på albumet, för att sedan återupptäcka andra.
Bästa låten (just nu) är Still Light. Än en gång är enkelhet ett signum. Låten byggs upp av endast en enkel synthslinga och melodin i sången. Speciellt stämmorna i refrängen lyfter låten ännu en meter.


Cannibal Corpse släppte sin, enligt mig, bästa skiva under 2006. Kill är inte bara det bästa som kannibalerna skitit ur sig under sin tid, utan också ett av de bästa death/gore-albumen någonsin. George Fisher har denna gång utökat sin sångstil till lite "ljusare" skrik, utöver hans typiska grovgrowl som genomsyrar alla CC-plattor. Inledningen på skivan är ingen långsam känslofylld bit som Cult of Lunas. Nej, vi får direkt veta vad det handlar om. The Time To Kill Is Now kickar igång med högt tempo från första sekunden, ett tempo som inte visar något tecken på att sänkas förän sista spåret, tunga manglande Infinite Misery.
Fyrtiotvå minuter hård dödsmetall byggd på, oftast, riktigt bra och tunga riff. Klassiskt Alex Webster-basonani bjuds vi på The Discipline of Revenge.


Sonic Youth släppte en av sina bättre skivor under 2006; Rather Ripped.
Med undantag för deras SYR-releaser så har bandets väg mot tydligare, mer tillgänglig musik blivit rakare och rakare de senaste 10 åren.
Rather Ripped är inget undantag; femtioen minuter lättsmält musik som ändå inte tappar den experimentella grunden som Sonic Youth alltid har hållt så nära.
Melodierna lutar, precis som på Sonic Nurse, åt ett mycket popigare och enklare håll än tidigare. Albumet känns rent, mycket av den gamla skitiga ljudbilden är polerat och blänker fint i solskenet från stereon. 'Incinerate', 'Do you belive in rapture?' och 'Pink Steam' är skivans absoluta höjdpunkter, speciellt den senare. 'Pink Steam' inleds med ett fem minuter långt melodiskt jammande som håller i sig även när Thurston kommer in på sång.
Det är en stabil skiva. Några av låtarna funkar gärna på fest också (sug hårt på den Onkel!).


(kommer troligtvis fler bra plattor från '06, nu över till besvikelser och annat)

In Flames gav ut sitt sämsta album sedan Subterranean.
Come Clarity är ett steg som bäst beskrivs som ett felsteg ner i sången-får-till-slut-förstöra-allt-leran. Precis så är det. Det finns många bra riff och melodier på skivan, ingen tvekan om det. 'Scream' fick mig verkligen att tro gott om In Flames. Men en låt kan inte bära en hel skiva. Istället låter In Flames två låtar bära den. Kanske de två sämsta låtarna de gjort på många skivor. Titelspåret är en besvikelse. Ett ig. Under ig-. Dåligt. Varför gör de så här mot mig?, tänker jag varje gång jag ens hör talas om låten.
En gosse som en gång i tiden var ett så stort fan, som lyssnade sig bortom skog och mark till tonerna av Whoracle, Colony och Soundtrack to Your Escape. Idag är han en annan gosse.
En kentare. (så visst finns det något gott i detta album ändå...)

Jag orkar inte börja skriva allt för mycket om Dragonforce, då Onkel redan har tagit upp det som behövs. Det är lika svårt att beskriva hur svårt jag har att förstå folk som lyssnar på Dragonforce, som folk som lyssnar på skräp som Teräsbetoni mm. (mest troligt samma lirare)
En kul grej är dock titeln till "Through the Fire and Flames". "Genom elden och lågorna".
Det är ju genialiskt.



Mer kommer... kanske.