Det kom en gosse till mig på jobbet, låt oss kalla honom Berit, och gav mig en bränd skiva titulerad "Blandband?". Han vill kalla sig Ondskan. Hans platta var skit.
Skämt å sido så gör jag mig här ett litet avbrott i bloggens naturlighet och tänkte poängtera blandplattan som Ondskan gav mig (förövrigt skulle det ha varit en jävligt bra namn på en V/A-skiva; "Blandplattan som Ondskan gav Mig"). Har dock inte fått låtlistan än (det är ju faktiskt roligare att få en platta som man inte har nån aning om vad man lyssnar på) men vissa band kände man igen.
Låtlista
1. Earthlings - Disco Marching Kraft 2p
Jag vet inte vad han ville med det här, men det fungerade i alla inte som han hade tänkt sig. Indiepop.
2. Desert Sessions - Screeming Eagle 7.5p
Jävligt skön stonerhistoria, dock mer eller mindre instrumental och jag kräver rätt mycket av en låt utan sång. Funkar att glida en El Camino till, fattas bara att äga en.
3. Kongh - Adapt the void 8p
Mycket trevlig 15 minutersdänga. Börjar dock känna mig lite less på Neurosis/CoL/Isis-genren eftersom den har börjat stangera. Lite Ian Anderson-flöjt hade inte skadat.
4. Teddybears STHLM feat Iggy Pop - Punkrocker 4p
Det här var dock en tråkigare bekantskap... Teddybears har inte gjort nånting riktigt bra sen "We are..." och Iggy har jag inte haft koll på vad han pysslat med de senaste 20 åren, men det verkar inte varit nå bra med tanke på hur livlös han låter här. Rusiaks version är fan så mycket bättre.
5. Down - Three Suns and One Star 8p
Svängigt och skönt, men alldeles för mycket "by the book". Fan har jag, som största motståndaren till att band "utvecklas", börjat gnälla på band som inte dummar bort sig? Vart är världen påväg...
6. High on Fire - Cyclopian Scape 8.5p
Det är då nå så irriterande att höra en låt med en sångare som man känner igen, men inte på nå vis kan komma på vem det är! Hoppas Ondskan kan pallra sig hit med en låtlista så jag slipper chansa. Skivans bästa låt.
7. Neurosis - Given to the Rising 8p
Vette fan vad det här är, men det är bra skit.
8. Desert Sessions - Cowards Way Out 7p
Intrumentalt groove, är det Ondskans melodi? Jag som trodde att det var Emperor Magus Caligula-vrål och Frost-mattor... inte lugnt och skönt med 60/70-tals psychproggvibbar. Skulle jag haft en schysst lounge hemma hade jag nog spisat den har låten frekvent, trots det stressiga slutet.
9. Neurosis - To the Wind 6p
Mera NeuIsiCoL? Lite trist att jag inte direkt haft sug efter sådan här musik sen jag fick skivan, hade kanske fått högre betyg trots att jag inte gillade sången.
10. Queens of the Stone Age - Song For the Dead 8p
Jag är den första att erkänna att jag inte är nå vidare QotSA-fan, och att senaste singeln (som jag hört) "Sick sick sick" var helt värdelös, men nog fan hittar även blinda hönor några korn för bortsett från "Lullabies..."-plattan så har dom bara en handful riktigt bra låtar. Det här råkar vara en av dom. Kommer fan bara inte ihåg namnet på den.
Poängsumma för "Blandband?": 67/100p
Det här tyckte jag var roligt, och eftersom jag har bränt en platta åt Ondskan med diverse låtar så hoppas jag att han också publicerar vad han tyckte om den.
onsdag 30 januari 2008
fredag 18 januari 2008
The war continues; 2005.
Ondskan, Ondskan... jag tycker inte om dig längre. Du bara förstör. Nog för att mina topplistor också ändras med tiden då plattor växer på en och man hör skivor som man int hört tidigare, men att ta bort poängsystemet var väl ändå att ta i. Själva listgraderingen kan jag väl hålla med om blir (i värsta fall) jobbig när det ska bytas plats på plattor osv., men poängen på plattorna förblir oftast den samma. Så jag ska möta dig halvvägs och plocka bort listplaceringarna, men icke kärnan i denna blogg; poängen.
Så, må discofilgudens vindar blåsa till min favör för nu brakar helvetet lös.
Opeth - Ghost Reveries 9.5p
Dark Tranquillity - Character 9p
Jag ansåg alltid förr att Dark Tranquillity och In Flames endast var bleka kopior av gammelfarsorna At the Gates och gav aldrig nåt av banden en chans att visa sig värdiga arvtagare av GBGdödstronen. När In Flames gick sin väg och blev überkommersiella (vill inte säga att det alltid är en dålig sak, men det är det) så verkade inte DT vara speciellt intresserade och fortsatte träska vidare med stolthet (om än med något mer välproducerade alster). Mikael Stanne har verkligen karaktär nog i rösten att kunna sjunga över hela känsloregistret utan att behöva ta till skönsång, han skriker bara på olika sätt, och det gillar vi.
Nu blev visst det här en jämförelse istället för en skivrecension (jag gillar att hacka på IF, för då blir Ondskan ledsen) och jag ids inte tänka nå mer. Bra jävla platta i alla fall, DT bästa och kanske den bästa melodiösa dödsmetallplattan sen "Slaughter of the Soul". Achtung!
Candlemass - S/T 7.5p
Mustasch - Powerhouse 7p
Mustasch trampar vidare i skäggdjungeln och levererar som förväntat; stoneraktig rock baserad på schyssta riff och Ralf Gyllenhammars igenkänliga stämma. Tyvärr faller de goa gubbarna från Gbg på just det att det i princip är samma platta som spelas upp sen andraplattan "Above All" kom ut 2002. Det är inte så att det här är en dålig platta men likt AC/DC har det stangerat lite för mycket. Skillnaden mellan AC/DC och Mustasch är dock att de senare fortfarande lyckas göra intressanta låtar. Bl.a. är både "Life on Earth" och "In the Deep, October" två kanonlåtar som verkligen står ut, men i övrigt är det lite samma gammla låtar, om än bra sådana.
Så betyget medger ändå att det är en väl investerad investering att köpa den (fan, kostar ju bara 49:- på Ginza), likt som ett sexpack Odin 2.8.
Så, må discofilgudens vindar blåsa till min favör för nu brakar helvetet lös.
Opeth - Ghost Reveries 9.5p
Dark Tranquillity - Character 9p
Jag ansåg alltid förr att Dark Tranquillity och In Flames endast var bleka kopior av gammelfarsorna At the Gates och gav aldrig nåt av banden en chans att visa sig värdiga arvtagare av GBGdödstronen. När In Flames gick sin väg och blev überkommersiella (vill inte säga att det alltid är en dålig sak, men det är det) så verkade inte DT vara speciellt intresserade och fortsatte träska vidare med stolthet (om än med något mer välproducerade alster). Mikael Stanne har verkligen karaktär nog i rösten att kunna sjunga över hela känsloregistret utan att behöva ta till skönsång, han skriker bara på olika sätt, och det gillar vi.
Nu blev visst det här en jämförelse istället för en skivrecension (jag gillar att hacka på IF, för då blir Ondskan ledsen) och jag ids inte tänka nå mer. Bra jävla platta i alla fall, DT bästa och kanske den bästa melodiösa dödsmetallplattan sen "Slaughter of the Soul". Achtung!
Candlemass - S/T 7.5p
Mustasch - Powerhouse 7p
Mustasch trampar vidare i skäggdjungeln och levererar som förväntat; stoneraktig rock baserad på schyssta riff och Ralf Gyllenhammars igenkänliga stämma. Tyvärr faller de goa gubbarna från Gbg på just det att det i princip är samma platta som spelas upp sen andraplattan "Above All" kom ut 2002. Det är inte så att det här är en dålig platta men likt AC/DC har det stangerat lite för mycket. Skillnaden mellan AC/DC och Mustasch är dock att de senare fortfarande lyckas göra intressanta låtar. Bl.a. är både "Life on Earth" och "In the Deep, October" två kanonlåtar som verkligen står ut, men i övrigt är det lite samma gammla låtar, om än bra sådana.
Så betyget medger ändå att det är en väl investerad investering att köpa den (fan, kostar ju bara 49:- på Ginza), likt som ett sexpack Odin 2.8.
tisdag 15 januari 2008
2006 i musik.
Efter mycket gnällande från vänner och Onkel, och ännu mer lathet från min egen sida, kommer nu min lista över 2006-års höjdpunkter respektive lågvatten i musiken.
Dock måste jag understryka att listor har tappat mycket av sin vikt hos mig. Sällan ser en lista över "bästa låtar/album året blablabla" likadan ut dagen, eller timmen efter att jag har skrivit den.
Så jag tar det lite lugnt med poängsystemet. I sann modersanda säger jag: alla är värdiga vinnare!
Så...
2006 års bästa skiva var dock utan tvekan Somewhere Along The Highway med Cult of Luna.
Efter Salvation kändes det som att musik inte kan nå djupare och fler dimensioner hos lyssnaren. Men fan, Cult of Luna visar ju att de kan. Och de gör ju det så otroligt vackert, blytungt och ångestladdat att jag ibland undrar om jag behöver mer musik än denna. Igen.
Underbart är också att höra hur de självsäkert tar ut svängarna mer och mer för varje album.
Öppningsspåret är en stark bit, trots sin enkelhet, som snyggt öppnar för mäktiga "Finland".
Albumets bästa spår är nog Dim; ett tolv minuter långt mästerverk som bygger upp en massiv ljudbild på endast fyra riff.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än så. Köp skivan. Det är en investering i dig själv.
Ett album som har gjort i princip lika stor inverkan på mig under 2006, och som gör det än idag, är Silent Shout av The Knife.
Helt klart duons bästa skiva, utan tvekan. Jag var aldrig riktigt frälst innan Silent Shout kom. The Knifes popiga indie-electro (svider det, Onkel?) var bra, men tilltalade aldrig mig på samma sätt som deras tredje album skulle göra.
Enkelheten. Den tydliga ljudbilden, utan krångliga och dova ljudmattor som ligger och skrapar i nåt hörn. Det är underbart.. Melodier som utan text lyckas fånga så mycket är albumets starkaste sida. När texterna sedan läggs på tar det Silent Shout till en nivå som liknar religion.
Ständigt upptäcker jag nya låtar på albumet, för att sedan återupptäcka andra.
Bästa låten (just nu) är Still Light. Än en gång är enkelhet ett signum. Låten byggs upp av endast en enkel synthslinga och melodin i sången. Speciellt stämmorna i refrängen lyfter låten ännu en meter.
Cannibal Corpse släppte sin, enligt mig, bästa skiva under 2006. Kill är inte bara det bästa som kannibalerna skitit ur sig under sin tid, utan också ett av de bästa death/gore-albumen någonsin. George Fisher har denna gång utökat sin sångstil till lite "ljusare" skrik, utöver hans typiska grovgrowl som genomsyrar alla CC-plattor. Inledningen på skivan är ingen långsam känslofylld bit som Cult of Lunas. Nej, vi får direkt veta vad det handlar om. The Time To Kill Is Now kickar igång med högt tempo från första sekunden, ett tempo som inte visar något tecken på att sänkas förän sista spåret, tunga manglande Infinite Misery.
Fyrtiotvå minuter hård dödsmetall byggd på, oftast, riktigt bra och tunga riff. Klassiskt Alex Webster-basonani bjuds vi på The Discipline of Revenge.
Sonic Youth släppte en av sina bättre skivor under 2006; Rather Ripped.
Med undantag för deras SYR-releaser så har bandets väg mot tydligare, mer tillgänglig musik blivit rakare och rakare de senaste 10 åren.
Rather Ripped är inget undantag; femtioen minuter lättsmält musik som ändå inte tappar den experimentella grunden som Sonic Youth alltid har hållt så nära.
Melodierna lutar, precis som på Sonic Nurse, åt ett mycket popigare och enklare håll än tidigare. Albumet känns rent, mycket av den gamla skitiga ljudbilden är polerat och blänker fint i solskenet från stereon. 'Incinerate', 'Do you belive in rapture?' och 'Pink Steam' är skivans absoluta höjdpunkter, speciellt den senare. 'Pink Steam' inleds med ett fem minuter långt melodiskt jammande som håller i sig även när Thurston kommer in på sång.
Det är en stabil skiva. Några av låtarna funkar gärna på fest också (sug hårt på den Onkel!).
(kommer troligtvis fler bra plattor från '06, nu över till besvikelser och annat)
In Flames gav ut sitt sämsta album sedan Subterranean.
Come Clarity är ett steg som bäst beskrivs som ett felsteg ner i sången-får-till-slut-förstöra-allt-leran. Precis så är det. Det finns många bra riff och melodier på skivan, ingen tvekan om det. 'Scream' fick mig verkligen att tro gott om In Flames. Men en låt kan inte bära en hel skiva. Istället låter In Flames två låtar bära den. Kanske de två sämsta låtarna de gjort på många skivor. Titelspåret är en besvikelse. Ett ig. Under ig-. Dåligt. Varför gör de så här mot mig?, tänker jag varje gång jag ens hör talas om låten.
En gosse som en gång i tiden var ett så stort fan, som lyssnade sig bortom skog och mark till tonerna av Whoracle, Colony och Soundtrack to Your Escape. Idag är han en annan gosse.
En kentare. (så visst finns det något gott i detta album ändå...)
Jag orkar inte börja skriva allt för mycket om Dragonforce, då Onkel redan har tagit upp det som behövs. Det är lika svårt att beskriva hur svårt jag har att förstå folk som lyssnar på Dragonforce, som folk som lyssnar på skräp som Teräsbetoni mm. (mest troligt samma lirare)
En kul grej är dock titeln till "Through the Fire and Flames". "Genom elden och lågorna".
Det är ju genialiskt.
Mer kommer... kanske.
Dock måste jag understryka att listor har tappat mycket av sin vikt hos mig. Sällan ser en lista över "bästa låtar/album året blablabla" likadan ut dagen, eller timmen efter att jag har skrivit den.
Så jag tar det lite lugnt med poängsystemet. I sann modersanda säger jag: alla är värdiga vinnare!
Så...
2006 års bästa skiva var dock utan tvekan Somewhere Along The Highway med Cult of Luna.
Efter Salvation kändes det som att musik inte kan nå djupare och fler dimensioner hos lyssnaren. Men fan, Cult of Luna visar ju att de kan. Och de gör ju det så otroligt vackert, blytungt och ångestladdat att jag ibland undrar om jag behöver mer musik än denna. Igen.
Underbart är också att höra hur de självsäkert tar ut svängarna mer och mer för varje album.
Öppningsspåret är en stark bit, trots sin enkelhet, som snyggt öppnar för mäktiga "Finland".
Albumets bästa spår är nog Dim; ett tolv minuter långt mästerverk som bygger upp en massiv ljudbild på endast fyra riff.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än så. Köp skivan. Det är en investering i dig själv.
Ett album som har gjort i princip lika stor inverkan på mig under 2006, och som gör det än idag, är Silent Shout av The Knife.
Helt klart duons bästa skiva, utan tvekan. Jag var aldrig riktigt frälst innan Silent Shout kom. The Knifes popiga indie-electro (svider det, Onkel?) var bra, men tilltalade aldrig mig på samma sätt som deras tredje album skulle göra.
Enkelheten. Den tydliga ljudbilden, utan krångliga och dova ljudmattor som ligger och skrapar i nåt hörn. Det är underbart.. Melodier som utan text lyckas fånga så mycket är albumets starkaste sida. När texterna sedan läggs på tar det Silent Shout till en nivå som liknar religion.
Ständigt upptäcker jag nya låtar på albumet, för att sedan återupptäcka andra.
Bästa låten (just nu) är Still Light. Än en gång är enkelhet ett signum. Låten byggs upp av endast en enkel synthslinga och melodin i sången. Speciellt stämmorna i refrängen lyfter låten ännu en meter.
Cannibal Corpse släppte sin, enligt mig, bästa skiva under 2006. Kill är inte bara det bästa som kannibalerna skitit ur sig under sin tid, utan också ett av de bästa death/gore-albumen någonsin. George Fisher har denna gång utökat sin sångstil till lite "ljusare" skrik, utöver hans typiska grovgrowl som genomsyrar alla CC-plattor. Inledningen på skivan är ingen långsam känslofylld bit som Cult of Lunas. Nej, vi får direkt veta vad det handlar om. The Time To Kill Is Now kickar igång med högt tempo från första sekunden, ett tempo som inte visar något tecken på att sänkas förän sista spåret, tunga manglande Infinite Misery.
Fyrtiotvå minuter hård dödsmetall byggd på, oftast, riktigt bra och tunga riff. Klassiskt Alex Webster-basonani bjuds vi på The Discipline of Revenge.
Sonic Youth släppte en av sina bättre skivor under 2006; Rather Ripped.
Med undantag för deras SYR-releaser så har bandets väg mot tydligare, mer tillgänglig musik blivit rakare och rakare de senaste 10 åren.
Rather Ripped är inget undantag; femtioen minuter lättsmält musik som ändå inte tappar den experimentella grunden som Sonic Youth alltid har hållt så nära.
Melodierna lutar, precis som på Sonic Nurse, åt ett mycket popigare och enklare håll än tidigare. Albumet känns rent, mycket av den gamla skitiga ljudbilden är polerat och blänker fint i solskenet från stereon. 'Incinerate', 'Do you belive in rapture?' och 'Pink Steam' är skivans absoluta höjdpunkter, speciellt den senare. 'Pink Steam' inleds med ett fem minuter långt melodiskt jammande som håller i sig även när Thurston kommer in på sång.
Det är en stabil skiva. Några av låtarna funkar gärna på fest också (sug hårt på den Onkel!).
(kommer troligtvis fler bra plattor från '06, nu över till besvikelser och annat)
In Flames gav ut sitt sämsta album sedan Subterranean.
Come Clarity är ett steg som bäst beskrivs som ett felsteg ner i sången-får-till-slut-förstöra-allt-leran. Precis så är det. Det finns många bra riff och melodier på skivan, ingen tvekan om det. 'Scream' fick mig verkligen att tro gott om In Flames. Men en låt kan inte bära en hel skiva. Istället låter In Flames två låtar bära den. Kanske de två sämsta låtarna de gjort på många skivor. Titelspåret är en besvikelse. Ett ig. Under ig-. Dåligt. Varför gör de så här mot mig?, tänker jag varje gång jag ens hör talas om låten.
En gosse som en gång i tiden var ett så stort fan, som lyssnade sig bortom skog och mark till tonerna av Whoracle, Colony och Soundtrack to Your Escape. Idag är han en annan gosse.
En kentare. (så visst finns det något gott i detta album ändå...)
Jag orkar inte börja skriva allt för mycket om Dragonforce, då Onkel redan har tagit upp det som behövs. Det är lika svårt att beskriva hur svårt jag har att förstå folk som lyssnar på Dragonforce, som folk som lyssnar på skräp som Teräsbetoni mm. (mest troligt samma lirare)
En kul grej är dock titeln till "Through the Fire and Flames". "Genom elden och lågorna".
Det är ju genialiskt.
Mer kommer... kanske.
tisdag 1 januari 2008
Mitt bidrag
Här följer då 2007-års plattor som behagat mig mest, respektive minst.
Vi börjar med det goda.
:EDIT 08-08-21: Jag har flyttat runt runt runt rejält i listan. Korrigerat med tiden. Ursäkta.
1. Queens of the Stone Age - Era Vulgaris, 9p
Era Vulgaris är Homme och Co.s mest experimentella skiva hittills. Mycket lekande med gitarrer, moogs och annat kul. Som tur är känns det sällan överdrivet (bara nästan, då tänker jag på skivans kanske skummaste låt "Battery Acid") utan håller sig ändå strukturerat.
QotSA återupplivar Desert Sessions-dängan "I Wanna Make It Wit Chu", dock utan någon större renovering, som ändå inte behövs. Ljudbilden är mycket bredare än på Lullabies To Paralyze, vilket bara är positivt. Onkel hatar första singeln "Sick, Sick, Sick". Jag förstår inte vad karln pratar om. Farten, melodin, publikvänligheten gör den till en riktigt bra rockdänga. Nåja. Jag bryr mig inte om det. QotSA har gjort en av deras absolut bästa intron+riff någonsin i "Turnin' On The Screw". En av deras absolut bästa refränger i "Misfit Love". Och en makalöst bra cover på Brian Eno's "Needles In The Camel's Eye". Makalöst.
2. Radiohead - In Rainbows, 8,5p
Jag ska erkänna att jag faktiskt inte tidigare tagit mig tid att lära känna Radiohead, något som jag är otroligt besviken för nu i efterhand. In Rainbows är makalöst bra. Kusin Jens hatar tydligen Thom Yorke, och därmed hela bandet. Sura fan. Visst, han sjunger lite fånigt ibland. Texterna är ibland luddigare än en syratripp. Men musiken är kanske 2000-talets mest intelligenta komplicerade pop på 42 minuter. Jag kommer inte på mer. Ladda ner skivan och lyssna. Eller köp för fan. Köp.
3. Kent - Tillbaka Till Samtiden, 8,5p
Omtalad, hatad, älskad. Jag gillar Kents nya skiva, inget att förneka. Den är definitivt inte deras bästa, hell no! Men att säga att de tappade all sin forna storhet när de släppte gitarrerna en aning för att ge plats åt syntharna är helt fel. De makalöst bra melodierna finns kvar, texterna likaså. "Vy Från Ett Luftslott" är bland det bästa de någonsin skapat. Jobbigt är att låten var bland det bästa jag hört live, så jag har otroligt svårt att lyssna på den på skiva.
4. Rilo Kiley - Under The Blacklight, 7p
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Under The Blackligt. Den är bra. Riktigt bra.
Melodierna håller riktigt hög klass. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det är bra. Riktigt bra. Skivans bästa låt är "Breakin' Up".
5. Sahara Hotnights - What If Leaving Is A Loving Thing, 8,5p
Systrarna Asplund och de två andra har gjort en tvär vändning från tidigare stil. Från punkrock till poprock (kan man säga så?). En tvär vändning som sagt, men ack så fulländad. Maria Andersson kan ju sjunga utan att behöva bli så där punkigt ansträngd. Och melodierna är fantastiskt lyckade, utan att Sahara tappar all sin forna rockglans. Sen hjälper det att världens snyggaste kvinnliga musiker trakterar basen i bandet.
6. Down - III: Over The Under, 8p
Downs tredje alster är bättre än de tidigare plattorna, som dock är riktigt bra de också. Det märks att Phil Anselmo lagt av med en del av svamparna; rösten imponerar enormt på Over the Under. Första låten är den bästa på skivan.
7. Explosions In The Sky - All Of A Sudden I Miss Everyone, 9,5p
En ljudbild så stor, ja jävlar. En resa, ett äventyr berättat ur odistade gitarrer, och det är lika vackert hela vägen. Albumet lyckas att förmedla så många känslor, utan en enda textrad. Gitarrerna får tala fritt, och de gör det på vackraste sätt.
8. Kongh - Counting Heartbeats, 9,5p
Svenska Konghs debutplatta låter som senare Electric Wizard med inslag av Neurosis. Tre medlemmar levererar tung, seg sludge/doom på fem långa spår. Den här skivan kommer jag att leva länge på. Enda negativa är att det i slutändan känns som att det blev nån milliprocent tradigt mot slutet, variationen hade kunnat vara större. Men inget kritiskt. Jag ser väldigt mycket fram emot vad Kongh har att bjuda på i fortsättningen.
9. Neurosis - Given To The Rising, 7,5p
Den är bara bra. Stundtals känns det som om vi kanske inte behöver fler album och band i samma genre, det finns inte allt för mycket nyskapande på Given To The Rising. Dock är det inget större fel på musiken. Neurosis fortsätter med tung sludgemetal som fungerar. För det är just vad skivan gör. Fungerar.
10. M.I.A. - Kala, 7p
Någon som kommer ihåg Bucky Done Gun? M.I.A.s andra skiva är fylld av samma Bollywooddoftande rap som ändå inte är rap och inte heller Bollywood. Otroligt färgsprakande och annorlunda. Men bra. Timbaland producerar albumets sista spår. Riktigt skönt att demonproducenten endast fått en låt att arbeta med, den räckte gott och väl.
Och så till det mindre goda...
1. Hammerfall - Steel Meets Steel, 0p
Shit. Hur fan kommer det sig att ett band som har haft samma sound sen de började spela sin powermetal, fortfarande kan sälja skivor? När ska powermetalgenren dö? Den har ju inte förändrats ett dugg sen 80-talet. Herregud.
2. Dogge Doggelito - Superclassico, 0,1p
Skillnaden i skitmängd är inte stor mellan Hammerfall och Dogge, men Dogge är ju Dogge.
Därför får han en tiondels poäng. För att han är Dogge, och har betonggrädde på sin förorts-O'boy-deluxe. Han lyckas verkligen visa varför större delen av Sveriges hiphopare helt enkelt ska ge fan i hiphop. Varför Sveriges hiphopare till stor del helt enkelt är värdelösa. Fy fan.
Thomas Rusiak får trösta mig.
3. Mika - Life In Cartoon Motion, 1p
Han är stor den där Mika, riktigt stor. Och visst, han har ju en lite spännande och annorlunda röst. Men snälla, tycker folk verkligen att musiken är bra? Efter första singeln, Grace Kelly, var det ingen svårighet att förutspå hur hela skivan skulle låta. Och mycket riktigt, alla låtar är kopior av sig själva. Man tröttnar redan efter andra refrängen. För det är inte bra. Det är helt enkelt inte bra.
Mer kommer... troligtvis.
Vi börjar med det goda.
:EDIT 08-08-21: Jag har flyttat runt runt runt rejält i listan. Korrigerat med tiden. Ursäkta.
1. Queens of the Stone Age - Era Vulgaris, 9p
Era Vulgaris är Homme och Co.s mest experimentella skiva hittills. Mycket lekande med gitarrer, moogs och annat kul. Som tur är känns det sällan överdrivet (bara nästan, då tänker jag på skivans kanske skummaste låt "Battery Acid") utan håller sig ändå strukturerat.
QotSA återupplivar Desert Sessions-dängan "I Wanna Make It Wit Chu", dock utan någon större renovering, som ändå inte behövs. Ljudbilden är mycket bredare än på Lullabies To Paralyze, vilket bara är positivt. Onkel hatar första singeln "Sick, Sick, Sick". Jag förstår inte vad karln pratar om. Farten, melodin, publikvänligheten gör den till en riktigt bra rockdänga. Nåja. Jag bryr mig inte om det. QotSA har gjort en av deras absolut bästa intron+riff någonsin i "Turnin' On The Screw". En av deras absolut bästa refränger i "Misfit Love". Och en makalöst bra cover på Brian Eno's "Needles In The Camel's Eye". Makalöst.
2. Radiohead - In Rainbows, 8,5p
Jag ska erkänna att jag faktiskt inte tidigare tagit mig tid att lära känna Radiohead, något som jag är otroligt besviken för nu i efterhand. In Rainbows är makalöst bra. Kusin Jens hatar tydligen Thom Yorke, och därmed hela bandet. Sura fan. Visst, han sjunger lite fånigt ibland. Texterna är ibland luddigare än en syratripp. Men musiken är kanske 2000-talets mest intelligenta komplicerade pop på 42 minuter. Jag kommer inte på mer. Ladda ner skivan och lyssna. Eller köp för fan. Köp.
3. Kent - Tillbaka Till Samtiden, 8,5p
Omtalad, hatad, älskad. Jag gillar Kents nya skiva, inget att förneka. Den är definitivt inte deras bästa, hell no! Men att säga att de tappade all sin forna storhet när de släppte gitarrerna en aning för att ge plats åt syntharna är helt fel. De makalöst bra melodierna finns kvar, texterna likaså. "Vy Från Ett Luftslott" är bland det bästa de någonsin skapat. Jobbigt är att låten var bland det bästa jag hört live, så jag har otroligt svårt att lyssna på den på skiva.
4. Rilo Kiley - Under The Blacklight, 7p
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Under The Blackligt. Den är bra. Riktigt bra.
Melodierna håller riktigt hög klass. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det är bra. Riktigt bra. Skivans bästa låt är "Breakin' Up".
5. Sahara Hotnights - What If Leaving Is A Loving Thing, 8,5p
Systrarna Asplund och de två andra har gjort en tvär vändning från tidigare stil. Från punkrock till poprock (kan man säga så?). En tvär vändning som sagt, men ack så fulländad. Maria Andersson kan ju sjunga utan att behöva bli så där punkigt ansträngd. Och melodierna är fantastiskt lyckade, utan att Sahara tappar all sin forna rockglans. Sen hjälper det att världens snyggaste kvinnliga musiker trakterar basen i bandet.
6. Down - III: Over The Under, 8p
Downs tredje alster är bättre än de tidigare plattorna, som dock är riktigt bra de också. Det märks att Phil Anselmo lagt av med en del av svamparna; rösten imponerar enormt på Over the Under. Första låten är den bästa på skivan.
7. Explosions In The Sky - All Of A Sudden I Miss Everyone, 9,5p
En ljudbild så stor, ja jävlar. En resa, ett äventyr berättat ur odistade gitarrer, och det är lika vackert hela vägen. Albumet lyckas att förmedla så många känslor, utan en enda textrad. Gitarrerna får tala fritt, och de gör det på vackraste sätt.
8. Kongh - Counting Heartbeats, 9,5p
Svenska Konghs debutplatta låter som senare Electric Wizard med inslag av Neurosis. Tre medlemmar levererar tung, seg sludge/doom på fem långa spår. Den här skivan kommer jag att leva länge på. Enda negativa är att det i slutändan känns som att det blev nån milliprocent tradigt mot slutet, variationen hade kunnat vara större. Men inget kritiskt. Jag ser väldigt mycket fram emot vad Kongh har att bjuda på i fortsättningen.
9. Neurosis - Given To The Rising, 7,5p
Den är bara bra. Stundtals känns det som om vi kanske inte behöver fler album och band i samma genre, det finns inte allt för mycket nyskapande på Given To The Rising. Dock är det inget större fel på musiken. Neurosis fortsätter med tung sludgemetal som fungerar. För det är just vad skivan gör. Fungerar.
10. M.I.A. - Kala, 7p
Någon som kommer ihåg Bucky Done Gun? M.I.A.s andra skiva är fylld av samma Bollywooddoftande rap som ändå inte är rap och inte heller Bollywood. Otroligt färgsprakande och annorlunda. Men bra. Timbaland producerar albumets sista spår. Riktigt skönt att demonproducenten endast fått en låt att arbeta med, den räckte gott och väl.
Och så till det mindre goda...
1. Hammerfall - Steel Meets Steel, 0p
Shit. Hur fan kommer det sig att ett band som har haft samma sound sen de började spela sin powermetal, fortfarande kan sälja skivor? När ska powermetalgenren dö? Den har ju inte förändrats ett dugg sen 80-talet. Herregud.
2. Dogge Doggelito - Superclassico, 0,1p
Skillnaden i skitmängd är inte stor mellan Hammerfall och Dogge, men Dogge är ju Dogge.
Därför får han en tiondels poäng. För att han är Dogge, och har betonggrädde på sin förorts-O'boy-deluxe. Han lyckas verkligen visa varför större delen av Sveriges hiphopare helt enkelt ska ge fan i hiphop. Varför Sveriges hiphopare till stor del helt enkelt är värdelösa. Fy fan.
Thomas Rusiak får trösta mig.
3. Mika - Life In Cartoon Motion, 1p
Han är stor den där Mika, riktigt stor. Och visst, han har ju en lite spännande och annorlunda röst. Men snälla, tycker folk verkligen att musiken är bra? Efter första singeln, Grace Kelly, var det ingen svårighet att förutspå hur hela skivan skulle låta. Och mycket riktigt, alla låtar är kopior av sig själva. Man tröttnar redan efter andra refrängen. För det är inte bra. Det är helt enkelt inte bra.
Mer kommer... troligtvis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
