Tja, goth slut allihopa. Det har släppts en hel del bra skivor i år, Skivbatalj har knappt recenserat en enda.
Min favoritskiva från 2008 är inte helt oväntat Cult of Lunas femte album; Eternal Kingdom. Aldrig förr har en konceptplatta imponerat så otroligt som Eternal Kingdom. Skivan baseras på en dagbok som bandet fann i deras replokal som ligger i, sedan länge nedlagda, Umedalens Mentalsjukhus. Boken tillhörde en patient som låg inlagd anklagad för mord på sin hustru och dotter. Astunga riff, analogsynthar och melodier som för tankarna till Neurosis under en hel timma får en att kolla en extra gång om dörren verkligen är låst. Jävlar.
Svinbra.
Näst bästa skivan var Kurt Wagner och Co.s senaste alster OH (Ohio). Lambchop behåller sitt homogena sound och bjuder på lysande melodier som man minns länge. Modern country är till 99% avskyvärd, men Lambchop visade att genren innehåller mycket mer än superproducerade skivor och popinfluenser.
Eternal Kingdom och OH... var självklart inte de enda bra skivorna under det gångna året. En (något ofullständig) lista på nästan lika bra skivor under 2008:
Portishead - Third
Markus Krunegård - Markusevangeliet
Slipknot - All hope is gone
Frida Hyvönen - Silence is wild
Bart Davenport - Palaces
Menahan Street Band - Make The Road By Walking
Beck - Modern guilt
Darkthrone - Dark Thrones and Black Flags
Anna Ternheim - Leaving on a mayday
Duffy - Rockferry
The Hellacopters - Head Off
Bloodbath - Unblessing the purity
Graveyard - Graveyard
och med enbart en bra låt (som bara finns på nån funky limited-artsy-fartsy-utgåva) men en satans bra produktion också...
In Flames - A sense of purpose
Jag och Onkel kommer tillbaka nästa år igen, det är ett faktum. Några som däremot lämnat oss är The Hellacopters som i och med spelningen på Debaser den 26e oktober i år gjorde sin sista spelning under Hellacopters vingar. Tack, det har ni skött jävligt bra. En som troligtvis vill vara mer sentimental och gråtande än jag är Onkel som har starkare band till Hellacopters än jag, men det kommer nog en annan gång. Tack, än en gång.
Gott nytt år allesammans, vi ses igen.
Hoppas att Onkel tittar in snart och skriver nåt läsvärt.
onsdag 31 december 2008
fredag 21 november 2008
Achtung bitte!
Jaha, nu är han och glappar käft igen den lilla odågan. Hur du finner Opeth ett undermåligt band skulle egentligen vara ofattbart, men å andra sidan känner jag ju dig och din musiksmak så jag vet att det egentligen inte borde vara en så stor chock... du är helt enkelt dum i hela huvudet.
Men nog om Ondskans personliga problem.
Det är sant att jag från och med den lilla gossens födelsedag 8:e oktober (tror han fyllde 12 då förresten, inte riktigt säker men jag gav honom Dupplo i alla fall) så är jag utan arbete. Detta borde man ju då tycka borde öppna för en sinnesjuk aktivitet här, men så är inte fallet.
Kommer ni ihåg (inte Ondskan då, inte riktigt säker på att han var född än) i slutet på 90-talet när värsta datorn var en Pentium 75 och grövsta uppkopplingen låg på 56K? Nå förvisso så har är väl mitt gamla skrälle till dator på 2.4 ghz eller så, men modemet sitter kvar i 1998. Därför ids jag helt enkelt inte sitta vid den och vänta på att den ska ladda upp sidor i stenålderstempo och därför har jag inte heller varit aktiv här. Men det är egentligen inte mitt fel att jag har dålig uppkoppling, snarare Telias (och alla andra leverantörer också för den delen). Hörde rykten om att dom skulle smälla upp nån Turbo 3G-mast i grannbyn, men det kanske bara var svammel. NMT-nätet däremot ska jag kolla upp så fort jag fått jobb eller annan inkomst, för jag är gravt fattig numera. Så så ligger det till.
Har dock ett par plattor som jag har gnetat senaste dagarna som jag faktiskt hade tänkt recensera även innan Ondskan konfronterade mig på Jernverket så jag hoppas att det kommer upp snart. Tyvärr började jag lira GT3 i veckan och trots att det är ett rätt jävla dåligt spel så sitter jag ändå naglad framför tv:n, så det kan säkert ta tid det också.
Jag har faktiskt också funderat på att ta in gästskribenter i bloggen, om inte annat bara för att få den framåt. Pikku-Jensi och Emppu hade säkert gärna skrivit några rader om virveln på "Born in the USA" (tyvärr Emppu, fixar inte produktionen på den plattan) eller nåt, och det tycker jag att dom ska få också.
Så där har ni det, svart på rosa, varför inte den här karln aktiverar sig. Att Ondskan skulle ha mycket läxor eller att han skulle vara upptagen med sitt skivbolag är bara skitsnack, MastodOnkel väntar fortfarande på studiotid för att spela in sin debut 7" och det finns ingen aktivitet i det bolagen.
I say goday.
Men nog om Ondskans personliga problem.
Det är sant att jag från och med den lilla gossens födelsedag 8:e oktober (tror han fyllde 12 då förresten, inte riktigt säker men jag gav honom Dupplo i alla fall) så är jag utan arbete. Detta borde man ju då tycka borde öppna för en sinnesjuk aktivitet här, men så är inte fallet.
Kommer ni ihåg (inte Ondskan då, inte riktigt säker på att han var född än) i slutet på 90-talet när värsta datorn var en Pentium 75 och grövsta uppkopplingen låg på 56K? Nå förvisso så har är väl mitt gamla skrälle till dator på 2.4 ghz eller så, men modemet sitter kvar i 1998. Därför ids jag helt enkelt inte sitta vid den och vänta på att den ska ladda upp sidor i stenålderstempo och därför har jag inte heller varit aktiv här. Men det är egentligen inte mitt fel att jag har dålig uppkoppling, snarare Telias (och alla andra leverantörer också för den delen). Hörde rykten om att dom skulle smälla upp nån Turbo 3G-mast i grannbyn, men det kanske bara var svammel. NMT-nätet däremot ska jag kolla upp så fort jag fått jobb eller annan inkomst, för jag är gravt fattig numera. Så så ligger det till.
Har dock ett par plattor som jag har gnetat senaste dagarna som jag faktiskt hade tänkt recensera även innan Ondskan konfronterade mig på Jernverket så jag hoppas att det kommer upp snart. Tyvärr började jag lira GT3 i veckan och trots att det är ett rätt jävla dåligt spel så sitter jag ändå naglad framför tv:n, så det kan säkert ta tid det också.
Jag har faktiskt också funderat på att ta in gästskribenter i bloggen, om inte annat bara för att få den framåt. Pikku-Jensi och Emppu hade säkert gärna skrivit några rader om virveln på "Born in the USA" (tyvärr Emppu, fixar inte produktionen på den plattan) eller nåt, och det tycker jag att dom ska få också.
Så där har ni det, svart på rosa, varför inte den här karln aktiverar sig. Att Ondskan skulle ha mycket läxor eller att han skulle vara upptagen med sitt skivbolag är bara skitsnack, MastodOnkel väntar fortfarande på studiotid för att spela in sin debut 7" och det finns ingen aktivitet i det bolagen.
I say goday.
torsdag 9 oktober 2008
Och sen?
Kära läsare, Skivbatalj står inför en höst i orons tecken. Onkel har från och med igår (8:e oktober, min födelsedag) slutat sitt jobb och har därmed ingen större tillgång till internet som han tidigare haft.
Jag har en herrejävlans massa skolarbete framför mig + ett skivbolag att driva, så jag lär fortsätta att vara lika (in)aktiv som tidigare. Dock kommer Skivbataljen självklart inte att dö, det gör den aldrig. Det kan hända att vi tar in gästrecensenter eller liknande, eller att vi byter till en temablogg och enbart diskuterar hur trist Opeth är. Eller inte. Den som lever får se...
Så, torka tårarna och lyssna vidare på Tom Waits så ses vi inom kort. Hej.
/Ondskan
Jag har en herrejävlans massa skolarbete framför mig + ett skivbolag att driva, så jag lär fortsätta att vara lika (in)aktiv som tidigare. Dock kommer Skivbataljen självklart inte att dö, det gör den aldrig. Det kan hända att vi tar in gästrecensenter eller liknande, eller att vi byter till en temablogg och enbart diskuterar hur trist Opeth är. Eller inte. Den som lever får se...
Så, torka tårarna och lyssna vidare på Tom Waits så ses vi inom kort. Hej.
/Ondskan
måndag 15 september 2008
Blandband: "Panic At the Ungvänster Möte"
Ondskan gav mig en skiva med temat kommunism som den borgare han är. Mina förväntningar var ju skyhöga med tanke på hur mycket kanonbra vänsterpunk/HC/rock/etc det finns där ute... men blev mina förväntingar infriade?
Som vanligt har jag inte fått en låtlista så jag har ingen aning om vad det är för låtar, förutom dom jag själv känner igen.
Läs och begrunda.
1. Refused - Liberation Frequency (1998)
Nå det här är i alla fall Refused, Umeås gamla hardcorestoltheter. Jag kan inte komma på vad låten heter men jag vill ha för mig att den är från Refused fruktansvärt överskattade avslutningsplatta "The Shape of Punk to Come" i alla fall... men å andra sidan är inte mitt minne det bästa. Jag är mer för de gamla låtarna så det här är inte direkt nånting jag går igång på, lite för poppigt till en början innan HC:n kommer in i bilden och låten drar upp sig ett par snäpp. Nja, jag hade nog hellre hört "Rather Be Dead" eller "Pump the Brakes" här faktiskt bara så du vet gosse.
5.5/10
2. Rage Against the Machine - New Millenium Homes (2000)
RATM. Omöjliga att ta miste på. Zach de la Rochas sång och Tom Morellos gitarrspel är av de mest egensinniga slag att ingen har lyckats efterapa dem med nån form av succé. Rap/metal/funk har däremot försökts av några andra band och alla jag har hört är av fruktansvärt dålig kvalité, förutom just RATM. Skönare gung hittas endast inom stonern.
8/10
3. Totalt Jävla Mörker - Kall Värld (2006)
Svensk kängpunk, finns det bättre? Tyvärr är inte TJM direkt nå favoriter i min skivsamling, Sverige har producerat ohygligt mycket bättre käng än det här (läs: Skitsystem, Uncle Charles, Human Waste, Mob47 etc.). Versen är rätt trist och tilltalar mig inte, för hackig och trist gitarrspel, till skillnad från allsångsrefrängen av klassiskt kängsnitt. Hade versen varit bättre hade det blivit kanin, men TJM brukar alltid ha nånting i varje låt som jag inte riktigt gillar och det är väl därför dom snurrar så sällan hemma.
6.5/10
4. Raised Fist - Dedication (2002)
Yiehaa! Äntligen HC av finaste kvalité! Det här är så helvetes jävla bra att jag får lust att dra ihop en moshpit hemma med frugan, katterna och hunden i vardagsrummet och bara röja lös. Körde den här på repeat i bilen i flera dagar efter att Ondskan gett mig plattan när jag pendlade till jobbet (tro mig, på 7 mil hinner den snurra många gånger) och jag kan omöjligt bli less på den. MUMMA!
Men vad hände egentligen med UmeHC?
9/10
5. Rasta Hunden - Nu Ger Jag Upp (1992)
Och här skiter sig Ondskan i näven, för det här är faktiskt inte bra nånstans. Ordet "skitan" används några gånger vilket är ett roligt plus i kanten, men den här proggen känns inte speciellt revolutionerande. Dessutom låter det som att den skulle vara från 80-talet, vilket vi inte gillar i mitt gäng. Bättre lycka nästa gång, gosse.
2.5/10
6. Slipknot - Do Nothing / Bitchslap (1997)
Det här låter ju sådär lagom schizo. Har Barney Greenway slagit ihop sina påsar med Mike Patton och bildat band? Det skulle iofs inte förvåna mig det minsta. Lite döds, lite funk, lite jazz och lite Jerry Springer-tjut senare så måste jag erkänna att det var en rätt rolig bit det här, och framför allt blev jag mycket förvånad. Det här var icke väntat. Duktig Ondska.
7/10
7. Doktor Kosmos - Dom Ljuger (2005)
Doktor Kosmos lyssnades det mycket på i börjarn av 2000-talet när Mackan pluggade i Pite, den här låten har jag dock inte hört tidigare (kan iofs bero på att den kan vara nyare än -01 eller nåt). Helt ok Dr. Kosmos-dänga som låter som man väntar sig. Kommunisthumor som på samma gång undervisar, så ta lärdom Ondska!
7.5/10
8. Supression - Innapropriate Behaviour (2006)
Och han fortsätter att överraska. Någon form av svart/doom som faktiskt inte klingar så dåligt i mina tinnitusskadade öron, så väldigt oväntat. Men det är mer än så, för helt plötsligt vill gossarna (eller flickorna?) att dra ner på disten och lira post-rock istället? Jaja, inte tackar jag nej till det heller. Det enda som stör mig å det grövsta är att meningen "Inappropriate behaviour" upprepas ungefär 18 miljarder gånger under låten och går tillslut mig på nerverna. Men det får man väl kanske ta. Bra i övrigt.
7.5/10
9. The Who - Won't Get Fooled Again (1971)
Tidig 70-tals rock hade jag egentligen inte heller förväntat mig, så lite förvånad blev det när The Who kom ut ur högtalarna (jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här skivan, 10 låtar käng och progg kanske?). Det är bra skit det här, inget snack om den saken, men det är ingenting som får mig att silja släppa napalm över Lidingö eller rista in "KUK" på Reichsführer Reinfeldts nya Beemer. Jag kanske bara känner mig lite lurad på ilska för det är ju faktiskt en väldigt bra låt, om än lite väl lång för sitt eget bästa. Den avslutande textraden: "Meet the new boss, same as the old boss" säger ju förvisso allt; förtryckare är alltid samma skit.
8/10
10. Cult of Luna - Further (2002)
Många av Umeås stoltheter trängs på den här plattan, och avsluta den får björkarnasstads kanske yngsta stolthet Cult of Luna göra. Kan inte komma ihåg vad låten heter, men det är ett ypperligt val från Ondskans sida (kanske endast "The Watchtower" hade kunnat ge högre betyg). Segt och jävligt till en början (och för trummisen antagligen tråkigare än att lira ett Phil Rudd-komp) innan låten expanderar och drar igång (nå, det blir ju inte direkt d-takt men ändå) och fina gitarrskingor berättar historier om träd som rör sig och sen är där en lampa som ingen ser och så blir det svart... eller jag vet inte? Nej, jag är inte mycket för att analysera låtar (är det bra så är det) och det är därför jag aldrig kommer att bli någon recensent heller. Här får mina knapphändiga rader publiceras utan att jag behöver ta nå skit för att jag inte drar 14 miljoner olika liknelser och sånt blaj.
Det här är bra skit. Jävligt bra skit. Skitbra helt enkelt.
9.5/10
Overall: 71/100
Sådärja. Då var det gjort, nu ska jag väl bara ta och bränna en skiva åt den lilla gossen som han kan ignorera att recensera i ett halvår tills jag hotar honom med stryk och han tar tag i saken. Men sånt är livet här på Skivbatalj, det är bara att bita i det sura äpplet och skita knäck.
Som vanligt har jag inte fått en låtlista så jag har ingen aning om vad det är för låtar, förutom dom jag själv känner igen.
Läs och begrunda.
1. Refused - Liberation Frequency (1998)
Nå det här är i alla fall Refused, Umeås gamla hardcorestoltheter. Jag kan inte komma på vad låten heter men jag vill ha för mig att den är från Refused fruktansvärt överskattade avslutningsplatta "The Shape of Punk to Come" i alla fall... men å andra sidan är inte mitt minne det bästa. Jag är mer för de gamla låtarna så det här är inte direkt nånting jag går igång på, lite för poppigt till en början innan HC:n kommer in i bilden och låten drar upp sig ett par snäpp. Nja, jag hade nog hellre hört "Rather Be Dead" eller "Pump the Brakes" här faktiskt bara så du vet gosse.
5.5/10
2. Rage Against the Machine - New Millenium Homes (2000)
RATM. Omöjliga att ta miste på. Zach de la Rochas sång och Tom Morellos gitarrspel är av de mest egensinniga slag att ingen har lyckats efterapa dem med nån form av succé. Rap/metal/funk har däremot försökts av några andra band och alla jag har hört är av fruktansvärt dålig kvalité, förutom just RATM. Skönare gung hittas endast inom stonern.
8/10
3. Totalt Jävla Mörker - Kall Värld (2006)
Svensk kängpunk, finns det bättre? Tyvärr är inte TJM direkt nå favoriter i min skivsamling, Sverige har producerat ohygligt mycket bättre käng än det här (läs: Skitsystem, Uncle Charles, Human Waste, Mob47 etc.). Versen är rätt trist och tilltalar mig inte, för hackig och trist gitarrspel, till skillnad från allsångsrefrängen av klassiskt kängsnitt. Hade versen varit bättre hade det blivit kanin, men TJM brukar alltid ha nånting i varje låt som jag inte riktigt gillar och det är väl därför dom snurrar så sällan hemma.
6.5/10
4. Raised Fist - Dedication (2002)
Yiehaa! Äntligen HC av finaste kvalité! Det här är så helvetes jävla bra att jag får lust att dra ihop en moshpit hemma med frugan, katterna och hunden i vardagsrummet och bara röja lös. Körde den här på repeat i bilen i flera dagar efter att Ondskan gett mig plattan när jag pendlade till jobbet (tro mig, på 7 mil hinner den snurra många gånger) och jag kan omöjligt bli less på den. MUMMA!
Men vad hände egentligen med UmeHC?
9/10
5. Rasta Hunden - Nu Ger Jag Upp (1992)
Och här skiter sig Ondskan i näven, för det här är faktiskt inte bra nånstans. Ordet "skitan" används några gånger vilket är ett roligt plus i kanten, men den här proggen känns inte speciellt revolutionerande. Dessutom låter det som att den skulle vara från 80-talet, vilket vi inte gillar i mitt gäng. Bättre lycka nästa gång, gosse.
2.5/10
6. Slipknot - Do Nothing / Bitchslap (1997)
Det här låter ju sådär lagom schizo. Har Barney Greenway slagit ihop sina påsar med Mike Patton och bildat band? Det skulle iofs inte förvåna mig det minsta. Lite döds, lite funk, lite jazz och lite Jerry Springer-tjut senare så måste jag erkänna att det var en rätt rolig bit det här, och framför allt blev jag mycket förvånad. Det här var icke väntat. Duktig Ondska.
7/10
7. Doktor Kosmos - Dom Ljuger (2005)
Doktor Kosmos lyssnades det mycket på i börjarn av 2000-talet när Mackan pluggade i Pite, den här låten har jag dock inte hört tidigare (kan iofs bero på att den kan vara nyare än -01 eller nåt). Helt ok Dr. Kosmos-dänga som låter som man väntar sig. Kommunisthumor som på samma gång undervisar, så ta lärdom Ondska!
7.5/10
8. Supression - Innapropriate Behaviour (2006)
Och han fortsätter att överraska. Någon form av svart/doom som faktiskt inte klingar så dåligt i mina tinnitusskadade öron, så väldigt oväntat. Men det är mer än så, för helt plötsligt vill gossarna (eller flickorna?) att dra ner på disten och lira post-rock istället? Jaja, inte tackar jag nej till det heller. Det enda som stör mig å det grövsta är att meningen "Inappropriate behaviour" upprepas ungefär 18 miljarder gånger under låten och går tillslut mig på nerverna. Men det får man väl kanske ta. Bra i övrigt.
7.5/10
9. The Who - Won't Get Fooled Again (1971)
Tidig 70-tals rock hade jag egentligen inte heller förväntat mig, så lite förvånad blev det när The Who kom ut ur högtalarna (jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här skivan, 10 låtar käng och progg kanske?). Det är bra skit det här, inget snack om den saken, men det är ingenting som får mig att silja släppa napalm över Lidingö eller rista in "KUK" på Reichsführer Reinfeldts nya Beemer. Jag kanske bara känner mig lite lurad på ilska för det är ju faktiskt en väldigt bra låt, om än lite väl lång för sitt eget bästa. Den avslutande textraden: "Meet the new boss, same as the old boss" säger ju förvisso allt; förtryckare är alltid samma skit.
8/10
10. Cult of Luna - Further (2002)
Många av Umeås stoltheter trängs på den här plattan, och avsluta den får björkarnasstads kanske yngsta stolthet Cult of Luna göra. Kan inte komma ihåg vad låten heter, men det är ett ypperligt val från Ondskans sida (kanske endast "The Watchtower" hade kunnat ge högre betyg). Segt och jävligt till en början (och för trummisen antagligen tråkigare än att lira ett Phil Rudd-komp) innan låten expanderar och drar igång (nå, det blir ju inte direkt d-takt men ändå) och fina gitarrskingor berättar historier om träd som rör sig och sen är där en lampa som ingen ser och så blir det svart... eller jag vet inte? Nej, jag är inte mycket för att analysera låtar (är det bra så är det) och det är därför jag aldrig kommer att bli någon recensent heller. Här får mina knapphändiga rader publiceras utan att jag behöver ta nå skit för att jag inte drar 14 miljoner olika liknelser och sånt blaj.
Det här är bra skit. Jävligt bra skit. Skitbra helt enkelt.
9.5/10
Overall: 71/100
Sådärja. Då var det gjort, nu ska jag väl bara ta och bränna en skiva åt den lilla gossen som han kan ignorera att recensera i ett halvår tills jag hotar honom med stryk och han tar tag i saken. Men sånt är livet här på Skivbatalj, det är bara att bita i det sura äpplet och skita knäck.
lördag 6 september 2008
6 videos to die for.
Jo jag vet, videos är inte skivor. Men jag tycker att jag har rätt att göra vad jag vill och kommer Ondskan och gnäller så bryter jag av hans pick (den i vinylspelarn alltså, int nå annat).
Videos är ju faktiskt jävligt kul ibland, från svartmetallare som vill verka skitonda ute i skogen till 70-tals discodrottningar i paljetter och platådojor som river lös på dansgolvet, och sällan är humorn meningen. Ju ondare mr Tralle Träskflöjt i det norska bm-bandet Ond I Skog försöker vara desto roligare blir det ju. Musiken är ju fortfarande lika bra ändå.
Så jag tyckte att det skulle kännas bra att lista lite schyssta (och mindre schyssta) videos, länka dem till YouTube och låta eder alla betrakta dem.
Först ut är Entombed - Night of the Vampire, den gamla klassiska Roky Erickson-covern som i stereon är swinbra, men om man ser videon samtidigt blir fan så mycket bättre! Detta är humor, och bör inte tas på något annat sätt. 20-åriga hårdrocksgossar lallar runt i snön med vampyrtänder från Buttericks och har snöbollskrig på en kyrkogård, kan det bli bättre? Jo faktiskt när höjdpunkten kommer och någon skriver 666 i snön med en treudd(mest troligt även den från Buttericks).
Se och njut.
Sen är en annan självskriven klassiker Beastie Boys "Sabotage". Kanske den bästa videon någonsin? Ja, topp 5 i alla fall. Hur skön som helst, och det är låten också.
För att ta till humorn (när man skrattar ÅT folk alltså) så måste ju Samwells "What What (In the Butt)" vara en av tidernas värsta videos, för att inte tala om låten. Frankrikes svar på... ja, vem? En video man måste se.
Och appropå videos man måste se i samma genre så är ju Boney M - Daddy Cool, ett måste att studera ingående innan man drar på krogen på fredagskvällen. Kolla in hans moves!!! Det är fan grymt.
80-talets metalscen hade också några grymma guldkorn, t.ex. Nuclear Assults "Critical Mass". Du har ungdommar i tajta byxor, ståendes på ett oljefält och sjungades om att man inte ska förgifta naturen, dom har tom varit så snälla att texten rullar på nere på tv:n så att man ska förstå detta viktiga budskap. Och allt är väl (och kul)... men vad fan är det där för brud egentligen? Vad gör hon där? Vad har detta med det viktiga innehållet i låten att göra? Liiite malplacerad kanske. Dessutom får man inte glömma positionen gitarristen intar när han drar gitarrsolot, det är fan hårdrock! Bra band, skööön video.
Avslutet för den här gången får nog svartmetallfarfäderna i Venom stå för. "Countess Bathory" live -85, behöver man säga nå mer? Det är genomskönt löjligt och aldeles underbart... speciellt när Cronos i slutet slår sönder sin bas. Det går ju helt enligt planerna tills han får för sig att försöka knäcka halsen mot låret. Hehe...
Det är otajt, det är metall, det är Venom.
Videos är ju faktiskt jävligt kul ibland, från svartmetallare som vill verka skitonda ute i skogen till 70-tals discodrottningar i paljetter och platådojor som river lös på dansgolvet, och sällan är humorn meningen. Ju ondare mr Tralle Träskflöjt i det norska bm-bandet Ond I Skog försöker vara desto roligare blir det ju. Musiken är ju fortfarande lika bra ändå.
Så jag tyckte att det skulle kännas bra att lista lite schyssta (och mindre schyssta) videos, länka dem till YouTube och låta eder alla betrakta dem.
Först ut är Entombed - Night of the Vampire, den gamla klassiska Roky Erickson-covern som i stereon är swinbra, men om man ser videon samtidigt blir fan så mycket bättre! Detta är humor, och bör inte tas på något annat sätt. 20-åriga hårdrocksgossar lallar runt i snön med vampyrtänder från Buttericks och har snöbollskrig på en kyrkogård, kan det bli bättre? Jo faktiskt när höjdpunkten kommer och någon skriver 666 i snön med en treudd(mest troligt även den från Buttericks).
Se och njut.
Sen är en annan självskriven klassiker Beastie Boys "Sabotage". Kanske den bästa videon någonsin? Ja, topp 5 i alla fall. Hur skön som helst, och det är låten också.
För att ta till humorn (när man skrattar ÅT folk alltså) så måste ju Samwells "What What (In the Butt)" vara en av tidernas värsta videos, för att inte tala om låten. Frankrikes svar på... ja, vem? En video man måste se.
Och appropå videos man måste se i samma genre så är ju Boney M - Daddy Cool, ett måste att studera ingående innan man drar på krogen på fredagskvällen. Kolla in hans moves!!! Det är fan grymt.
80-talets metalscen hade också några grymma guldkorn, t.ex. Nuclear Assults "Critical Mass". Du har ungdommar i tajta byxor, ståendes på ett oljefält och sjungades om att man inte ska förgifta naturen, dom har tom varit så snälla att texten rullar på nere på tv:n så att man ska förstå detta viktiga budskap. Och allt är väl (och kul)... men vad fan är det där för brud egentligen? Vad gör hon där? Vad har detta med det viktiga innehållet i låten att göra? Liiite malplacerad kanske. Dessutom får man inte glömma positionen gitarristen intar när han drar gitarrsolot, det är fan hårdrock! Bra band, skööön video.
Avslutet för den här gången får nog svartmetallfarfäderna i Venom stå för. "Countess Bathory" live -85, behöver man säga nå mer? Det är genomskönt löjligt och aldeles underbart... speciellt när Cronos i slutet slår sönder sin bas. Det går ju helt enligt planerna tills han får för sig att försöka knäcka halsen mot låret. Hehe...
Det är otajt, det är metall, det är Venom.
fredag 5 september 2008
Nicke Andersson - 5 EPs av klass
Jaja, jag sa att jag skulle börja gå igenom mina 7" och det är väl lika bra att hålla det löftet. Tänkte att jag skulle börja med att köra en konceptrecension på några av herr Anderssons verk som jag råkar ha ståendes i hyllan. Fyra 7" och en 12" blev det för jag ides inte ta mer än en Hellacoptersplatta och jag hade inga Entombed på lager.
Nå det är väl lika bra att få det här överstökat.
The Hellacopters - Same Lame Story
Jojo, tyckte att det var lika bra att ta en av dom nyare singlarna som jag personligen inte lyssnat sönder och samman. A-sidan (och tillika titelspåret) är en lugn historia som vi kommit att förvänta oss sen "Rock n' Roll Is Dead" släpptes. Skön låt att lägga på när man bara vill sätta sig i vilostolen och slappa. B-sidan visar sig dock vara av det lite skitigare slaget när Andersson och gänget river av Electric Frankenstein-covern "It's All Moving Faster". Det är garagerock av hög kvalité och känns bra i kontrast med A-sidan. Fast Hellacopters har alltid varit kända för att deras B-sidor, vare sig det är egna eller covers, oftast är av samma klass som huvudnummret.
8/10p
Utgåvan: Jag innehar den röd/svartsplattrade 7" i kartongbox som Bootleg Booze (i sammarbete med Psychout Records) hade vettet att släppa i limiterad upplaga till sina vinylprenumeranter. Limiterad till 200 ex har jag för mig och väl värd sina pengar. Dessutom fick man med ett klistermärke.
Nick Royale Gang - I Don't Wanna Go Outside
När Nicke släppte denna skapelse borde man förståt åt vilket håll Hellacopters var påväg; mjukrockigt, tom poppigt i sina stunder, utan skitigheter och allmänna krusiduller. Riktigt så här blev det väl aldrig riktigt, för så här dåliga har aldrig 'Coptrarna varit. B-sidan fortsätter i samma stil med en cover på The Singles ""Thinking of Ways" och det blir aldrigt riktigt bra. Kanske det enda som Nicke varit med i som man kan kalla rätt trist och tråkigt.
6/10p
Utgåvan: Jätteröd stilig 7", konvolutet i nåt skumt material... eller så är det bara konstigt papper, vad vet jag?
The Solution - I Have To Quit You
Genom åren så har jag lärt mig att man inte ska bli chockad över nånting som Nicke Andersson är med i eftersom det har visat sig att han inte är direkt en diehard headbanger, men när jag för första gången hörde The Solution (tror att det var på Söndagsmorgon på TV4 eller nåt) så måste jag säga att jag faktiskt blev väldigt förvånad över att se honom sitta bakom trummorna. "I Have to Quit You" var faktiskt låten dom spelade och jag måste erkänna att jag var fast direkt. Hade, i princip, aldrig lyssnat på soul tidigare men svänget och Scott Morgans röst sealade dealen. B-sidan ("I'll Be Around") bjuder på lugnare toner och är otroligt skön, kanske tom bättre än titelspåret. Detta är ett måste, liksom hela första plattan.
9/10p
Utgåvan: En mycket tråkig historia med skivbolagskonvolut och svart vinyl, men den ser mycket klassisk ut och det är väl det som är tanken. Hittade faktiskt ingen bild på den och ids inte fixa en själv.
Kurt Sunes Med Helveteshundarna - (Komma Ut Ur Matchen) NU!
Det här var mera humoristiska grejer, antagligen en 7" släppt bara på skoj. All-Star gänget radar upp sig; Johan Johansson (KSMB, Diamond Dogs), Dregen (Backyard Babies), Sulo (Diamond Dogs), Peter Ampull (KSMB) och givetvis Nicke Andersson. På A-sidan rivs en nyinspelning av Hellacopters gamla "(Gotta Get Some Action) NOW!" som fått en ny svensk text och på B-sidan körs en version av KSMBs gamla låt "Klockan 8", här dock med engelsk text och titulerad "8 pm". Och ta mig fan om inte båda låtarna nästan kommer upp i originalversionernas standard! A-sidan känns skönt plojig och den är given på förfesten, b-sidan sparar man till eftersläckaren.
8.5/10p
Utgåvan: Snyggt konvolut och lila vinyl limiterad till 800 ex.
Entombed - Stranger Aeons
Ja för fan, det här behöver jag itne orda om så mycket tycker jag. Titelspåret är en låt som alla med nån koll på svensk dödsmetall bör ha hört och det blir inte så mycket bättre än så här. B-sidan bjuder på "Dusk" och "Shreds of Flesh" där den förstnämnda nästan är av samma kaliber som titelspåret. "Shreds..." är dock tyvärr den låt på EPn som inte når upp till samma höjder och borde ha sållats bort eftersom den drar ner helhetsbetyget.
Lite kuriosa på EP:n samt "Clandestine"-plattan är att det inte är Johnny Dordevic som sjunger, utan faktiskt allas vår Nicke Andersson.
8.5/10p
Utgåvan: Inget speciellt men fruktansvärt snyggt konvolut, ett av Entombed bästa.
Nå då var det gjort. Det blev en massa svamlande som vanligt skulle jag tro men det får man ta. Komentera gärna efter smak och tycke.
Nå det är väl lika bra att få det här överstökat.
The Hellacopters - Same Lame Story
Jojo, tyckte att det var lika bra att ta en av dom nyare singlarna som jag personligen inte lyssnat sönder och samman. A-sidan (och tillika titelspåret) är en lugn historia som vi kommit att förvänta oss sen "Rock n' Roll Is Dead" släpptes. Skön låt att lägga på när man bara vill sätta sig i vilostolen och slappa. B-sidan visar sig dock vara av det lite skitigare slaget när Andersson och gänget river av Electric Frankenstein-covern "It's All Moving Faster". Det är garagerock av hög kvalité och känns bra i kontrast med A-sidan. Fast Hellacopters har alltid varit kända för att deras B-sidor, vare sig det är egna eller covers, oftast är av samma klass som huvudnummret.
8/10p
Utgåvan: Jag innehar den röd/svartsplattrade 7" i kartongbox som Bootleg Booze (i sammarbete med Psychout Records) hade vettet att släppa i limiterad upplaga till sina vinylprenumeranter. Limiterad till 200 ex har jag för mig och väl värd sina pengar. Dessutom fick man med ett klistermärke.
Nick Royale Gang - I Don't Wanna Go Outside
När Nicke släppte denna skapelse borde man förståt åt vilket håll Hellacopters var påväg; mjukrockigt, tom poppigt i sina stunder, utan skitigheter och allmänna krusiduller. Riktigt så här blev det väl aldrig riktigt, för så här dåliga har aldrig 'Coptrarna varit. B-sidan fortsätter i samma stil med en cover på The Singles ""Thinking of Ways" och det blir aldrigt riktigt bra. Kanske det enda som Nicke varit med i som man kan kalla rätt trist och tråkigt.
6/10p
Utgåvan: Jätteröd stilig 7", konvolutet i nåt skumt material... eller så är det bara konstigt papper, vad vet jag?
The Solution - I Have To Quit You
Genom åren så har jag lärt mig att man inte ska bli chockad över nånting som Nicke Andersson är med i eftersom det har visat sig att han inte är direkt en diehard headbanger, men när jag för första gången hörde The Solution (tror att det var på Söndagsmorgon på TV4 eller nåt) så måste jag säga att jag faktiskt blev väldigt förvånad över att se honom sitta bakom trummorna. "I Have to Quit You" var faktiskt låten dom spelade och jag måste erkänna att jag var fast direkt. Hade, i princip, aldrig lyssnat på soul tidigare men svänget och Scott Morgans röst sealade dealen. B-sidan ("I'll Be Around") bjuder på lugnare toner och är otroligt skön, kanske tom bättre än titelspåret. Detta är ett måste, liksom hela första plattan.
9/10p
Utgåvan: En mycket tråkig historia med skivbolagskonvolut och svart vinyl, men den ser mycket klassisk ut och det är väl det som är tanken. Hittade faktiskt ingen bild på den och ids inte fixa en själv.
Kurt Sunes Med Helveteshundarna - (Komma Ut Ur Matchen) NU!
Det här var mera humoristiska grejer, antagligen en 7" släppt bara på skoj. All-Star gänget radar upp sig; Johan Johansson (KSMB, Diamond Dogs), Dregen (Backyard Babies), Sulo (Diamond Dogs), Peter Ampull (KSMB) och givetvis Nicke Andersson. På A-sidan rivs en nyinspelning av Hellacopters gamla "(Gotta Get Some Action) NOW!" som fått en ny svensk text och på B-sidan körs en version av KSMBs gamla låt "Klockan 8", här dock med engelsk text och titulerad "8 pm". Och ta mig fan om inte båda låtarna nästan kommer upp i originalversionernas standard! A-sidan känns skönt plojig och den är given på förfesten, b-sidan sparar man till eftersläckaren.
8.5/10p
Utgåvan: Snyggt konvolut och lila vinyl limiterad till 800 ex.
Entombed - Stranger Aeons
Ja för fan, det här behöver jag itne orda om så mycket tycker jag. Titelspåret är en låt som alla med nån koll på svensk dödsmetall bör ha hört och det blir inte så mycket bättre än så här. B-sidan bjuder på "Dusk" och "Shreds of Flesh" där den förstnämnda nästan är av samma kaliber som titelspåret. "Shreds..." är dock tyvärr den låt på EPn som inte når upp till samma höjder och borde ha sållats bort eftersom den drar ner helhetsbetyget.
Lite kuriosa på EP:n samt "Clandestine"-plattan är att det inte är Johnny Dordevic som sjunger, utan faktiskt allas vår Nicke Andersson.
8.5/10p
Utgåvan: Inget speciellt men fruktansvärt snyggt konvolut, ett av Entombed bästa.
Nå då var det gjort. Det blev en massa svamlande som vanligt skulle jag tro men det får man ta. Komentera gärna efter smak och tycke.
onsdag 3 september 2008
Straight outta garaget
Hej igen.
Skivbatalj kör på som vanligt igen i och med skolstarter, vettiga jobbtider och allt vad daglig rutin innebär.
Jag har för en kort tid sen blivit medlem i The Boozersclub, vinylklubben som huserar under rock-, punk- och garageetiketten Bootleg Booze Records. En riktigt bra investering märkte jag idag då jag hittade medlemskortet, några klistermärken och min första singel i brevlådan. Singeln i fråga är namnkunniga Midlife Crisis andra släpp, Cranked Up Really High. En EP med fyra punklåtar från 1977-78.
A1: Cranked Up Really High (Slaughter & the Dogs, 1977)
A2: Raggare (PF Commando, 1978)
B1: Vital Hours (The Outsiders, 1978)
B2: I Need Nothing (The Menace, 1977)
Om det är skramligt och skitigt, sa du? Hah. Med Robban Eriksson / Rock Animal (Hellacopters), Urkke Thunman (ex-Maryslim), Måns P. Månsson / Mono Manson (The Maggots) och Dregen (kom igen...) kan det inte bli mycket annat än ren garagepunk. Och visst, det är ingen superöverraskning man får, men däremot fyra riktigt schyssta låtar till förfesten. Lagom skränigt i lagom tempo och till och med refränger som man nynnar på även dagen efter.
Om detta är något heltidsprojekt från medlemmarnas sida tvivlar jag starkt på, vilket i och för sig kan kännas skönt. Cranked Up... är precis lagom lång för att inte bli tjatig och tråkig. Helt enkelt inget fullängdsmaterial i mina öron, nåt jag säkert lär få lite skit av Onkel för. Nåja.
Midlife Crisis kammar hem 7 flaskor Grants av 10, och det känns som ett riktigt bra betyg för en sjua. Ett givet val på nästa förfest (om nån har en skivspelare, dvs.)
För övrigt kan ni kolla upp I´ve fallen and i can´t get up (ja, jag vet att det låter som nåt Panic! At the Disco-liknande, men nej) när ni har tid. Halvflippad robot-rock med tydliga influenser av allt från tidiga QotSA till Yawning Man (och allt därimellan). Myspace!
Skivbatalj kör på som vanligt igen i och med skolstarter, vettiga jobbtider och allt vad daglig rutin innebär.
Jag har för en kort tid sen blivit medlem i The Boozersclub, vinylklubben som huserar under rock-, punk- och garageetiketten Bootleg Booze Records. En riktigt bra investering märkte jag idag då jag hittade medlemskortet, några klistermärken och min första singel i brevlådan. Singeln i fråga är namnkunniga Midlife Crisis andra släpp, Cranked Up Really High. En EP med fyra punklåtar från 1977-78.
A1: Cranked Up Really High (Slaughter & the Dogs, 1977)
A2: Raggare (PF Commando, 1978)
B1: Vital Hours (The Outsiders, 1978)
B2: I Need Nothing (The Menace, 1977)
Om det är skramligt och skitigt, sa du? Hah. Med Robban Eriksson / Rock Animal (Hellacopters), Urkke Thunman (ex-Maryslim), Måns P. Månsson / Mono Manson (The Maggots) och Dregen (kom igen...) kan det inte bli mycket annat än ren garagepunk. Och visst, det är ingen superöverraskning man får, men däremot fyra riktigt schyssta låtar till förfesten. Lagom skränigt i lagom tempo och till och med refränger som man nynnar på även dagen efter.
Om detta är något heltidsprojekt från medlemmarnas sida tvivlar jag starkt på, vilket i och för sig kan kännas skönt. Cranked Up... är precis lagom lång för att inte bli tjatig och tråkig. Helt enkelt inget fullängdsmaterial i mina öron, nåt jag säkert lär få lite skit av Onkel för. Nåja.
Midlife Crisis kammar hem 7 flaskor Grants av 10, och det känns som ett riktigt bra betyg för en sjua. Ett givet val på nästa förfest (om nån har en skivspelare, dvs.)
För övrigt kan ni kolla upp I´ve fallen and i can´t get up (ja, jag vet att det låter som nåt Panic! At the Disco-liknande, men nej) när ni har tid. Halvflippad robot-rock med tydliga influenser av allt från tidiga QotSA till Yawning Man (och allt därimellan). Myspace!
fredag 22 augusti 2008
Mellansnack.
Schysst mellansnack är ju ett givet inslag på en värd konsert, så varför inte i en musikblogg?
Tänkte först påpeka för våra läsare att det är tvång att kolla in http://brm.blogg.se för det är en karl som fattat vad det handlar om; skräck och metall. Det är inte varje dag som man stöter på nån som är så lik en själv att han lyssnar Morbid Angel & Toy Dolls och dessutom kollar japansk och italiensk skräckfilm på fritiden. Kolla in, det är lätt värt.
Sen tänkte jag ge eder smaskig förhandsinformation vad som komma skall från mig här på bloggen. Ikväll ska jag sätta mig ner och gå igenom lite 7" som jag tänkte recensera imorrn (jobbar lördag kväll och då är det inte mycket annat att göra än att sitta på internet). Sen kommer jag även (och förhoppningsvis kommer Ondisen att haka på alla listor) att göra snyggast/fulast/etc. artworklistor, för som alla vet är det inte bara musiken man köper (förutom ni som bara laddar ner, och då pröjsar ju inte 90% en spänn). Så lite sånt kommer jag att börja producera.
Så vi får se om det blir nånting. Oftast går ju allt i stöpet.
Tänkte först påpeka för våra läsare att det är tvång att kolla in http://brm.blogg.se för det är en karl som fattat vad det handlar om; skräck och metall. Det är inte varje dag som man stöter på nån som är så lik en själv att han lyssnar Morbid Angel & Toy Dolls och dessutom kollar japansk och italiensk skräckfilm på fritiden. Kolla in, det är lätt värt.
Sen tänkte jag ge eder smaskig förhandsinformation vad som komma skall från mig här på bloggen. Ikväll ska jag sätta mig ner och gå igenom lite 7" som jag tänkte recensera imorrn (jobbar lördag kväll och då är det inte mycket annat att göra än att sitta på internet). Sen kommer jag även (och förhoppningsvis kommer Ondisen att haka på alla listor) att göra snyggast/fulast/etc. artworklistor, för som alla vet är det inte bara musiken man köper (förutom ni som bara laddar ner, och då pröjsar ju inte 90% en spänn). Så lite sånt kommer jag att börja producera.
Så vi får se om det blir nånting. Oftast går ju allt i stöpet.
10 svenska plattor man bör ha i skivstället.
I brist på annat så drar jag upp en liten lista på 10 svenska plattor jag anser att man borde ha i sin skivsamling av en eller annan anledning. Skivorna är utan nån form av inbördes rangordning och representerar inte mina favoritplattor (och kanske inte ens de bästa med banden i fråga) utan är bara en lista på, som sagt, skivor man bör äga.
1. Dismember - Massive Killing Capacity (1995)
Ok, det här får jag säkert skit av dödspuritanerna, men det skiter jag fullständigt i. Är det bästa Dismemberskivan? Vette fan... men det är en orgie i melodisk sthlmsdöds av bästa kvalité. Hitsen radas upp som ankorna i Duck Hunt; "I Saw Them Die", "On Frozen Fields", "Collection By Blood" och världsstandarden "Casket Garden" bara för att nämna de mest uppenbara. En svensk dödsklassiker.
Kolla in videon till "Casket Garden" som med sin härligt vaselinindränkta kamera är en klassiker i sig. http://www.youtube.com/watch?v=Ey6vm3Slxa8
2. Dark Funeral - S/T (1994)
En annan klassiker hittar vi i Dark Funerals förstasläpp, den självbetitlade MCD:n från 1994. 4 låtar klassisk svensk svartmetall utan en dålig sekund. DFs musikaliska höjdpunkt "Open the Gates" öppnar skivan som följs av klassikerna "Shadows Over Transylvania" och "My Dark Desire". Endast avslutande "In the Sign of the Horns" håller denna platta från att kamma hem en 10:a, då den inte imponerar riktigt lika mycket. Har släppts i säkert 3 olika version med extralåtar samt en splitt med Infernal, men originalet är bäst. Ett måste för vilken BM-fantast som helst.
3. November - 2:a November (1971)
Svensk betongrock när den är som bäst. Det är bluesigt, det är tungt och det är dubbelkagge! Dessutom är plattan väldigt nyansierad och allt annat är tråkig. Förvisso kan man störas på den svenska sången, men precis som senare tida Abramis Brama så fungerar det av någon anledning. Hell yeah!
4. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Plattan som cementerade GBG-dödsens framtida existens. Plattan som blivit mer kopierad än Pamela Andersson och Tommy Lee's porrfilm. Plattan som In Flames bygger hela sin karriär på. Mycket kan sägas om den, själv vill jag påstå att det är något av det bästa som kommit ur Gbg sen Ulf Dageby sket ur sig Sillstryparen. Ett absolut måste för alla.
5. The Hellacopters - Payin' the Dues (1997)
Nicke Andersson. Nicke Jävla Andersson. Jävla borde vara hans andranamn då allt han rör vid bli jävla bra. Hade grava problem med vilken Hellacoptersplatta jag skulle lägga in i listan, men tyckte att Payin' the Dues skulle vara en bra representant. Skitigheten försvann något (för att sedemera försvinna helt) och klassikerna radades upp; "Like No Other Man", "Riot On The Rocks", "Soulseller" och "Psyched Out & Furious" och dessutom innehöll vinylversionen bonuscovern "City Slang" som fick mig, liksom många andra, att upptäcka Sonic's Rendevouz Band. Kanonjävlaplatta helt enkelt!
Hellacopters är nog för övrigt det enda bandet i världshistorien som har kunnat ändra sin musik så mycket genom åren, och aldrig blivit sämre. Ett bra betyg om något.
6. Dan Berglund - En Järnarbetares Visor (1975)
Ah, herr Berglund. Kommunistvisor när dom är som bäst. Om du kan lyssna på "De Mördades Fris Republik" utan att känna en klump i halsen så är du borgare. Man borde inte få vara med i ett vänsterparti utan att kunna texten utantill. Detta mina vänner, är ett nationalepos.
7. Entombed - DCLXVI To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth (1997)
Ja, det var som mera tvunget att ha med en Entombedplatta i listan också. Hade ännu svårare att välja ut en än jag hade med Hellacopters, men det fick bli den sista som husguden Nicke Andersson medverkade på. Kanonplatta är i alla fall vad det är och the grandaddys of death n' roll levererar låtar som i princip alla skulle kunna komma med på en greatest hits-platta. Bästa låten är helt klart "Damn Deal Done" med ett av Entombeds bästa riff, simpelt och jävligt bra. Andra hits på plattan som är givna är "Like This With the Devil", "Light's Out" och "They" vilka alla leverar Entombed precis som vi vill ha dem. Sen att skivan efter denna skulle visa sig vara den sämsta dom släppt kanske bidrar till varför jag väljer ut den.
8. Skitsystem - Stigmata (2006)
Ojojoj... Skitsystem vet hur man levererar både kängpunk och kängor så att man blir förbannad! (hittills) Sista släppet (då bandet för närvarande är inaktivt) "Stigmata" cementerar Skitsystem som det bästa svenska kängpunkbandet någonsin. Den levererar käftsmällar efter käftsmällar tills man fan är helt matt.
Denna, och givetvis hela bandets bakkatalog, skall man äga. Inget snack om den saken.
9. Dissection - Storm of the Light's Bane (1995)
En av höjdpunkterna inom svartmetallen. Ganska förutsägbar listning förvisso, men vad gör man? Dissections höjdpunkt i karriären (även fast Ondskan tycker annorlunda), och "Where Dead Angels Lie" är vaxets bästa låt.
10. Opeth - Deliverance (2002)
Opeth kan inte göra fel... eller dom har då inte lyckats hittills. Proggdöds som aldrig blir tråkigt, med sveriges främsta sångare i Mikael Åkerfeldt OCH en av metallvärldens mest intressant trummisar Martin Lopez (numera ex-trummis) och låtarrangemang i världsklass så hålls intresset obevekligen uppe. Dock i princip omöjligt att välja ut en skiva då de flesta håller samma höga klass, men "Deliverance" känns som ett bra exempel. Om man känner sig lite känslig så kan man alltid lägga på "To Rid the Disease" som är en fin dänga att ligga i fosterställning till, och om man är man så fetar man på med "Master's Apprentices" istället. (här hade det varit en smiley om jag inte hade varit så förbannat manlig)
Artworken är, som vanligt när det gäller Opeth, skitsnyggt.
Ja, det var 10 skivor det.
Äger du dom?
Jag gör då det.
1. Dismember - Massive Killing Capacity (1995)
Ok, det här får jag säkert skit av dödspuritanerna, men det skiter jag fullständigt i. Är det bästa Dismemberskivan? Vette fan... men det är en orgie i melodisk sthlmsdöds av bästa kvalité. Hitsen radas upp som ankorna i Duck Hunt; "I Saw Them Die", "On Frozen Fields", "Collection By Blood" och världsstandarden "Casket Garden" bara för att nämna de mest uppenbara. En svensk dödsklassiker.
Kolla in videon till "Casket Garden" som med sin härligt vaselinindränkta kamera är en klassiker i sig. http://www.youtube.com/watch?v=Ey6vm3Slxa8
2. Dark Funeral - S/T (1994)
En annan klassiker hittar vi i Dark Funerals förstasläpp, den självbetitlade MCD:n från 1994. 4 låtar klassisk svensk svartmetall utan en dålig sekund. DFs musikaliska höjdpunkt "Open the Gates" öppnar skivan som följs av klassikerna "Shadows Over Transylvania" och "My Dark Desire". Endast avslutande "In the Sign of the Horns" håller denna platta från att kamma hem en 10:a, då den inte imponerar riktigt lika mycket. Har släppts i säkert 3 olika version med extralåtar samt en splitt med Infernal, men originalet är bäst. Ett måste för vilken BM-fantast som helst.
3. November - 2:a November (1971)
Svensk betongrock när den är som bäst. Det är bluesigt, det är tungt och det är dubbelkagge! Dessutom är plattan väldigt nyansierad och allt annat är tråkig. Förvisso kan man störas på den svenska sången, men precis som senare tida Abramis Brama så fungerar det av någon anledning. Hell yeah!
4. At the Gates - Slaughter of the Soul (1995)
Plattan som cementerade GBG-dödsens framtida existens. Plattan som blivit mer kopierad än Pamela Andersson och Tommy Lee's porrfilm. Plattan som In Flames bygger hela sin karriär på. Mycket kan sägas om den, själv vill jag påstå att det är något av det bästa som kommit ur Gbg sen Ulf Dageby sket ur sig Sillstryparen. Ett absolut måste för alla.
5. The Hellacopters - Payin' the Dues (1997)
Nicke Andersson. Nicke Jävla Andersson. Jävla borde vara hans andranamn då allt han rör vid bli jävla bra. Hade grava problem med vilken Hellacoptersplatta jag skulle lägga in i listan, men tyckte att Payin' the Dues skulle vara en bra representant. Skitigheten försvann något (för att sedemera försvinna helt) och klassikerna radades upp; "Like No Other Man", "Riot On The Rocks", "Soulseller" och "Psyched Out & Furious" och dessutom innehöll vinylversionen bonuscovern "City Slang" som fick mig, liksom många andra, att upptäcka Sonic's Rendevouz Band. Kanonjävlaplatta helt enkelt!
Hellacopters är nog för övrigt det enda bandet i världshistorien som har kunnat ändra sin musik så mycket genom åren, och aldrig blivit sämre. Ett bra betyg om något.
6. Dan Berglund - En Järnarbetares Visor (1975)
Ah, herr Berglund. Kommunistvisor när dom är som bäst. Om du kan lyssna på "De Mördades Fris Republik" utan att känna en klump i halsen så är du borgare. Man borde inte få vara med i ett vänsterparti utan att kunna texten utantill. Detta mina vänner, är ett nationalepos.
7. Entombed - DCLXVI To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth (1997)
Ja, det var som mera tvunget att ha med en Entombedplatta i listan också. Hade ännu svårare att välja ut en än jag hade med Hellacopters, men det fick bli den sista som husguden Nicke Andersson medverkade på. Kanonplatta är i alla fall vad det är och the grandaddys of death n' roll levererar låtar som i princip alla skulle kunna komma med på en greatest hits-platta. Bästa låten är helt klart "Damn Deal Done" med ett av Entombeds bästa riff, simpelt och jävligt bra. Andra hits på plattan som är givna är "Like This With the Devil", "Light's Out" och "They" vilka alla leverar Entombed precis som vi vill ha dem. Sen att skivan efter denna skulle visa sig vara den sämsta dom släppt kanske bidrar till varför jag väljer ut den.
8. Skitsystem - Stigmata (2006)
Ojojoj... Skitsystem vet hur man levererar både kängpunk och kängor så att man blir förbannad! (hittills) Sista släppet (då bandet för närvarande är inaktivt) "Stigmata" cementerar Skitsystem som det bästa svenska kängpunkbandet någonsin. Den levererar käftsmällar efter käftsmällar tills man fan är helt matt.
Denna, och givetvis hela bandets bakkatalog, skall man äga. Inget snack om den saken.
9. Dissection - Storm of the Light's Bane (1995)
En av höjdpunkterna inom svartmetallen. Ganska förutsägbar listning förvisso, men vad gör man? Dissections höjdpunkt i karriären (även fast Ondskan tycker annorlunda), och "Where Dead Angels Lie" är vaxets bästa låt.
10. Opeth - Deliverance (2002)
Opeth kan inte göra fel... eller dom har då inte lyckats hittills. Proggdöds som aldrig blir tråkigt, med sveriges främsta sångare i Mikael Åkerfeldt OCH en av metallvärldens mest intressant trummisar Martin Lopez (numera ex-trummis) och låtarrangemang i världsklass så hålls intresset obevekligen uppe. Dock i princip omöjligt att välja ut en skiva då de flesta håller samma höga klass, men "Deliverance" känns som ett bra exempel. Om man känner sig lite känslig så kan man alltid lägga på "To Rid the Disease" som är en fin dänga att ligga i fosterställning till, och om man är man så fetar man på med "Master's Apprentices" istället. (här hade det varit en smiley om jag inte hade varit så förbannat manlig)
Artworken är, som vanligt när det gäller Opeth, skitsnyggt.
Ja, det var 10 skivor det.
Äger du dom?
Jag gör då det.
torsdag 21 augusti 2008
Smells Like The 90's - Childhood Memories
Så, det är efter en enorm kraftsamling som jag tar mig an Onkels andra blandplatta som så fint betitlades "Smells Like The 90's - Childhood Memories" eller "Döds fabricerat på nittiotalet." Vackert.
Jag erkänner öppet att jag aldrig varit världens största fan av döds i allmänhet. Entombed är det närmaste jag kommit, och möjligt tidiga In Flames, men det är allt. Min inställning har ungefär varit en mikrolight version av den inställningen min egen mor har till all musik med dist: "usch, kräkmusik". Kan Onkel få mina öron att ändra inställning till gutteralsångens fanbärare? Kanske.
(Onkel: Jaha du, då är det väl bäst att jag passar på att kommentera och påpeka hur fel du har.)
Då kör vi.
1. Mortician - Zombie Apocalypse (1998)
Skivan öppnar lika snyggt som förra med ett ljudklipp från en film. "When there's no more room in hell, the dead will walk the earth." Såklart.
En massiv dänga som tidigt upplyser lyssnaren om vad skivan bjuder på. Döds. Trots att jag har rippat låtarna till datorn med duglig mp3-kvalité så är det fortfarande många kilo döds som levereras ur lurarna. En bit in i låten ökar tempot avsevärt och trummisen känns stundtals fruktansvärt midi-tajt. Nåja. Jag gillar låten. Faktiskt.
7/10
Onkel kommenterar: Wohoo! Sen jävla skön dänga, eller hur gosse? Lite imponerad på att du faktiskt gav den en 7:a, så helt popnördig är du då inte än. Trummaskin är det faktiskt, och inte en bra sådan heller, men det är en barndomsklassiker för mig.
Ljudklippet är för övrigt från Romeros "Dawn of the Dead".
7.5/10
2. Amorphis - Black Winter Day (1994)
Nästa spår får mig dock att börja ana oråd. Pianot med synthslinga bakom för mig otäckt nära en fördomsfull inställning till låten som är svår att rubba. Men jag försöker i alla fall. Trots att jag aldrig har gillat keltiska eller vikingaaktiga drag i metal så är väl den här låten inte helt värdelös. Men temat, om man ska försöka placera låten i ett, känns aldrig riktigt tilltalande. Produktionen faller mig inte alls i smaken. Helt enkelt inte min kopp döds.
4/10
Onkel kommenterar: Hehe, det här är ju en fin bit ju! Egentligen skulle det ha varit "Exile Of The Sons Of Uisliu" som, vad jag har för mig i alla fall, var den första dödsdängan jag hörde men jag hittade inte den plattan så det fick bli den här istället. Dessutom är det ju inte så mycket vikinga/kelt-tema som det är finsk historia det handlar om. Alla texter på "Land of the Thousand Lakes" är baserade på nationaleposet Kalevala.
8/10
3. Seance - 13th Moon (1993)
Teknisk döds? Om den termen är tillåten så skulle jag vilja använda den om den här låten, och då i positiv bemärkelse. Ett intressant intro som sedan följs upp av en snabb dänga som håller en behagligt snabb takt och riktigt bra sound. Gitarrerna påminner mig om Entombed (som är den enda fasta dödsreferens jag har). Förhållandevis kort låt som slutar lite tvärt och lämnar mig lite oförstående en kort stund. Nåja. Bra låt.
7/10
Onkel kommenterar: Schysst gammal svensk döds som fungerar att lägga på när suget infinner sig. Patrik Jensen, sedemera i Witchery och The Haunted, lirar gitarr.
Gjorde nyligen comeback efter 15 år eller nåt utan Jensen.
7/10
4. Sinister - Cross the Styx (1992)
Gitarrerna längst fram. Mycket gitarrer. En helt okej vokalinsats. Vissa partier känns lite grötiga då trummisen spelar på det mesta han har till förfogande. I mitten av låten händer nåt konstigt (baklängeseko på sång med synthmatta bakom) som väcker intresset. Kort efter det blir det gröt framför målet igen och det blir svårt att urskilja låt igen. Det känns som att jag hade kunnat tycka om den här låten riktigt mycket om det inte vore för att det ibland är så mycket. Aningen lång för min smak.
5/10
Onkel kommenterar: Det här är i alla fall ett praktexempel på tidig 90-talsdöds. Det ska vara lite grötigt, inget fel med det gosse. Grymt riffande mest hela tiden.
8.5/10
5. Six Feet Under - Revenge of the Zombie (1997)
Det här var ju skitbra. Låten har jag hört förr (har haft skivan rippad till min iPod under hela sommaren, den har snurrat varm på sommarjobbet) och alltid undrat varifrån jag fått den. En riktigt bra dänga. Aggressiv döds med riktigt schyssta gitarrer och grymt bra sång. Ännu snyggare blir det i andra versen (right?) där sången är call-answer-mixad (läs ordet om och om igen om du inte förstår). Riktigt bra låt. Tack.
9/10
Onkel kommenterar: Det här ÄR skitbra! Six Feet Unders bästa låt och en given sommardänga till folkölen. Chris Barnes is da shit!
9/10
6. Cannibal Corpse - Mangled (1990)
Känner igen den här också. Gitarrerna låter typiskt Cannibal Corpse. Dessvärre inte sången. Nog för att det gärna är trevligt att ha lite dynamik i sången, nåt som George Fisher sällan bjöd på på tidigare alster. Jag vet inte om jag är någon produktionsfascist som kräver en häftig mix som "skickar lyssnaren ner i helvetet", men den här låten känns platt. Varken tråkig, varken spännande. En jämn låt som borde ta slut ungefär en minut tidigare än den gör.
4/10
Onkel kommenterar: Nå visst fan är det Corpse. En av två klassiker från första plattan "Eaten Back to Life" (den andra är då "Scull Full of Maggots" men den var för uppenbar) som manglades mycket kring -96. Inte CCs bästa låt, eller platta, men det var den man lyssnade på back in the day. Och jag hävdar än i dag att Barnes var bättre än Fisher.
7.5/10
7. Grave - Soulless (1994)
Onkels ringsignal? Känner igen den. Bra sång, man kan till och med urskilja text! Riffen är schyssta, gitarrsoundet likaså. Bra låt. Blev lite fattigt med text, men det borde räcka så. Bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jepp, min allmänna ringsignal. Kom in på Grave i samband med Entombed (Jörgen Sandström brölade ju där förr) och att det lokala bandet Nihilist (som jag var livegitarrist åt ett tag) brukade spela den. Kanonjävlamidtempodöds som knäcker arsle.
"I am the cross on which you are nailed"... evil.
9/10
8. Obituary - Rotting Ways (1992)
Haha, jag flinar till redan vid första takten. Det här låter tidigt. Fruktansvärt tidigt 90-tal. Enkelt producerat. Sången är faktiskt låtens höjdpunkt. I övrigt var den inte allt för intressant. Inte lika platt som Cannibal Corpse, men ändå ingen kanondänga. Schyssta solon i mitten. Nehej, den här var lång. Inte Cult of Luna-lång, men jag tröttnar lite efter halva.
5/10
Onkel kommenterar: Ett av dom tidigaste dödsbanden (23 år sedan starten) och John Tardys röst låter idag exakt som den gjorde när dom släppte första skivan -89. "Rotting Ways" var också en sån där ständigt återkommande dänga som blandbandades flitigt när det begav sig (ja det var på den tiden då en CD-brännare var nånting man bara hade hört talas om). Inget band låter som Obituary.
8/10
9. Death - Spirit Crusher (1998)
Betydligt nyare produktion än föregående spår. Än en gång en riktigt teknisk låt. Än en gång ett plus. Taktbyten, trumfills här och där och omväxlande riff håller intresset uppe hela tiden. Herregud, jag börjar nästan tänka Dream Theater i mitten av låten. Det låter riktigt jazzigt, för att snabbt bytas till nåt som påminner om... japansk metal?. Nej, sluta nu. Det är inte så farligt, tvärtom. Jag gillar låten. Knepigt, tekniskt men fortfarande tungt. En lustig kopp döds. Efter ett tag kommer Dream Theater och speciellt John Petrucci tillbaka i tankarna i och med ett solo. Nåja, skillnaden är att det här är bra. Skivans längsta låt tröttar inte ut mig. Riktigt bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jag har faktiskt inte så mycket annat att säga än att lyssna på Richard Christys fenomenala trumspel. Det är ingen lösskit det inte. Det intressanta med den här låten var att Mackan faktiskt gillade den, men det är inte roligt för någon annan än för de som känner honom. Jag har dock hunnit ledsnat rätt rejält på låten under det årtionde den har snurrat.
8.5/10
10. Hypocrisy - God Is A... (1992)
Trummaskin. Hurra. Och en arg pirat. Skämt åsido.
Den här låten går skitfort. Visst, det är rätt avancerade gitarrfills och satan och hans svärfar. Men nja, det här är inte riktigt den dödsmetall som jag skulle ställa längst fram i skivsamlingen. När jag efter att ha kollat låtlistan ser att gossarna är svenskar så förstår jag att inget land är perfekt. Även sverige har producerat rätt dålig döds.
3/10
Onkel kommenterar: Ingen trummaskin gubbe, Lars Szöke faktiskt. Och vad är det som är så dåligt med den här? Det är ju klassiskt! Du kan vara dålig.
7/10
11. Entombed - But Life Goes On (1990)
Hey! Entombed. Jag skulle egentligen kunna gå vidare till nästa låt redan här, ty det är Entombed. Nu heter jag inte Joel Siekas, Entombed är inte någon religion i min skivhylla. Oavsett så är det en riktigt bra låt. Det här har i princip alltid varit och kommer nog alltid att vara dödsmetall för mig. Affischnamnet.
9/10
Onkel kommenterar: Jag säger bara mmm... mEntombed. Sen gott att spisa när som helst, var som helst och hur som helst. Fast som Ondskan påpekar, man är ju ingen Tjolli.
9/10
12. Anal Cunt - I Made Your Kid Get AIDS, So You Could Watch It Die (1999)
Ja. Genren är inte heller utan sina humoristiska inslag. Anal Cunt är roliga. Även om det är ett helvete att följa med i nån text så är musiken rätt underhållande. En brinnande tazmansk djävul... typ? Rätt kul. No more field trips, I made your kid get aids. Hehee.
7/10
Onkel kommenterar: Nå jag var tvungen att lägga in den här, även fast det är grindcore. Jag menar, vad är en blandplatta utan AC? Varm? Geniala texter, så för att verkligen kunna uppskatta AC så måste man ha texterna framför sig.
7/10
13. Resurrection - Disembodied (1993)
Rösten som inleder dängan påminner lite om Toy Dolls, men det är enda liknelsen, tro mig.
Låten börjar skitfort för att sen sakta ner rejält och bli ond och... ja, döds. I likhet med Obiutary och Cannibal Corpse känns den här lite, ja jag har sagt det förr, platt. Det mest spännande i låten kommer först under de sista 30 sekunderna. Men det räcker inte för nåt toppbetyg.
4/10
Onkel kommenterar:
"Smells Like The 90's" kammade hem 80 poäng av 130 möjliga. Ett helt okej resultat, över förväntan.
Så! Det kändes bra. Min inställning till döds är definitivt inte densamma som innan "Smells Like The 90's". Och det är ju något positivt.
I och med den här skivan ska jag och Onkel försöka väcka Skivbatalj till liv efter ett regnigt sommarlov. Ni som läsare är hjärtligt ihjälkomna att kommentera, tack till er (Emppu och Anders) som har kommenterat.
/Ondskan i sin allra senaste form.
Jag erkänner öppet att jag aldrig varit världens största fan av döds i allmänhet. Entombed är det närmaste jag kommit, och möjligt tidiga In Flames, men det är allt. Min inställning har ungefär varit en mikrolight version av den inställningen min egen mor har till all musik med dist: "usch, kräkmusik". Kan Onkel få mina öron att ändra inställning till gutteralsångens fanbärare? Kanske.
(Onkel: Jaha du, då är det väl bäst att jag passar på att kommentera och påpeka hur fel du har.)
Då kör vi.
1. Mortician - Zombie Apocalypse (1998)
Skivan öppnar lika snyggt som förra med ett ljudklipp från en film. "When there's no more room in hell, the dead will walk the earth." Såklart.
En massiv dänga som tidigt upplyser lyssnaren om vad skivan bjuder på. Döds. Trots att jag har rippat låtarna till datorn med duglig mp3-kvalité så är det fortfarande många kilo döds som levereras ur lurarna. En bit in i låten ökar tempot avsevärt och trummisen känns stundtals fruktansvärt midi-tajt. Nåja. Jag gillar låten. Faktiskt.
7/10
Onkel kommenterar: Wohoo! Sen jävla skön dänga, eller hur gosse? Lite imponerad på att du faktiskt gav den en 7:a, så helt popnördig är du då inte än. Trummaskin är det faktiskt, och inte en bra sådan heller, men det är en barndomsklassiker för mig.
Ljudklippet är för övrigt från Romeros "Dawn of the Dead".
7.5/10
2. Amorphis - Black Winter Day (1994)
Nästa spår får mig dock att börja ana oråd. Pianot med synthslinga bakom för mig otäckt nära en fördomsfull inställning till låten som är svår att rubba. Men jag försöker i alla fall. Trots att jag aldrig har gillat keltiska eller vikingaaktiga drag i metal så är väl den här låten inte helt värdelös. Men temat, om man ska försöka placera låten i ett, känns aldrig riktigt tilltalande. Produktionen faller mig inte alls i smaken. Helt enkelt inte min kopp döds.
4/10
Onkel kommenterar: Hehe, det här är ju en fin bit ju! Egentligen skulle det ha varit "Exile Of The Sons Of Uisliu" som, vad jag har för mig i alla fall, var den första dödsdängan jag hörde men jag hittade inte den plattan så det fick bli den här istället. Dessutom är det ju inte så mycket vikinga/kelt-tema som det är finsk historia det handlar om. Alla texter på "Land of the Thousand Lakes" är baserade på nationaleposet Kalevala.
8/10
3. Seance - 13th Moon (1993)
Teknisk döds? Om den termen är tillåten så skulle jag vilja använda den om den här låten, och då i positiv bemärkelse. Ett intressant intro som sedan följs upp av en snabb dänga som håller en behagligt snabb takt och riktigt bra sound. Gitarrerna påminner mig om Entombed (som är den enda fasta dödsreferens jag har). Förhållandevis kort låt som slutar lite tvärt och lämnar mig lite oförstående en kort stund. Nåja. Bra låt.
7/10
Onkel kommenterar: Schysst gammal svensk döds som fungerar att lägga på när suget infinner sig. Patrik Jensen, sedemera i Witchery och The Haunted, lirar gitarr.
Gjorde nyligen comeback efter 15 år eller nåt utan Jensen.
7/10
4. Sinister - Cross the Styx (1992)
Gitarrerna längst fram. Mycket gitarrer. En helt okej vokalinsats. Vissa partier känns lite grötiga då trummisen spelar på det mesta han har till förfogande. I mitten av låten händer nåt konstigt (baklängeseko på sång med synthmatta bakom) som väcker intresset. Kort efter det blir det gröt framför målet igen och det blir svårt att urskilja låt igen. Det känns som att jag hade kunnat tycka om den här låten riktigt mycket om det inte vore för att det ibland är så mycket. Aningen lång för min smak.
5/10
Onkel kommenterar: Det här är i alla fall ett praktexempel på tidig 90-talsdöds. Det ska vara lite grötigt, inget fel med det gosse. Grymt riffande mest hela tiden.
8.5/10
5. Six Feet Under - Revenge of the Zombie (1997)
Det här var ju skitbra. Låten har jag hört förr (har haft skivan rippad till min iPod under hela sommaren, den har snurrat varm på sommarjobbet) och alltid undrat varifrån jag fått den. En riktigt bra dänga. Aggressiv döds med riktigt schyssta gitarrer och grymt bra sång. Ännu snyggare blir det i andra versen (right?) där sången är call-answer-mixad (läs ordet om och om igen om du inte förstår). Riktigt bra låt. Tack.
9/10
Onkel kommenterar: Det här ÄR skitbra! Six Feet Unders bästa låt och en given sommardänga till folkölen. Chris Barnes is da shit!
9/10
6. Cannibal Corpse - Mangled (1990)
Känner igen den här också. Gitarrerna låter typiskt Cannibal Corpse. Dessvärre inte sången. Nog för att det gärna är trevligt att ha lite dynamik i sången, nåt som George Fisher sällan bjöd på på tidigare alster. Jag vet inte om jag är någon produktionsfascist som kräver en häftig mix som "skickar lyssnaren ner i helvetet", men den här låten känns platt. Varken tråkig, varken spännande. En jämn låt som borde ta slut ungefär en minut tidigare än den gör.
4/10
Onkel kommenterar: Nå visst fan är det Corpse. En av två klassiker från första plattan "Eaten Back to Life" (den andra är då "Scull Full of Maggots" men den var för uppenbar) som manglades mycket kring -96. Inte CCs bästa låt, eller platta, men det var den man lyssnade på back in the day. Och jag hävdar än i dag att Barnes var bättre än Fisher.
7.5/10
7. Grave - Soulless (1994)
Onkels ringsignal? Känner igen den. Bra sång, man kan till och med urskilja text! Riffen är schyssta, gitarrsoundet likaså. Bra låt. Blev lite fattigt med text, men det borde räcka så. Bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jepp, min allmänna ringsignal. Kom in på Grave i samband med Entombed (Jörgen Sandström brölade ju där förr) och att det lokala bandet Nihilist (som jag var livegitarrist åt ett tag) brukade spela den. Kanonjävlamidtempodöds som knäcker arsle.
"I am the cross on which you are nailed"... evil.
9/10
8. Obituary - Rotting Ways (1992)
Haha, jag flinar till redan vid första takten. Det här låter tidigt. Fruktansvärt tidigt 90-tal. Enkelt producerat. Sången är faktiskt låtens höjdpunkt. I övrigt var den inte allt för intressant. Inte lika platt som Cannibal Corpse, men ändå ingen kanondänga. Schyssta solon i mitten. Nehej, den här var lång. Inte Cult of Luna-lång, men jag tröttnar lite efter halva.
5/10
Onkel kommenterar: Ett av dom tidigaste dödsbanden (23 år sedan starten) och John Tardys röst låter idag exakt som den gjorde när dom släppte första skivan -89. "Rotting Ways" var också en sån där ständigt återkommande dänga som blandbandades flitigt när det begav sig (ja det var på den tiden då en CD-brännare var nånting man bara hade hört talas om). Inget band låter som Obituary.
8/10
9. Death - Spirit Crusher (1998)
Betydligt nyare produktion än föregående spår. Än en gång en riktigt teknisk låt. Än en gång ett plus. Taktbyten, trumfills här och där och omväxlande riff håller intresset uppe hela tiden. Herregud, jag börjar nästan tänka Dream Theater i mitten av låten. Det låter riktigt jazzigt, för att snabbt bytas till nåt som påminner om... japansk metal?. Nej, sluta nu. Det är inte så farligt, tvärtom. Jag gillar låten. Knepigt, tekniskt men fortfarande tungt. En lustig kopp döds. Efter ett tag kommer Dream Theater och speciellt John Petrucci tillbaka i tankarna i och med ett solo. Nåja, skillnaden är att det här är bra. Skivans längsta låt tröttar inte ut mig. Riktigt bra.
8/10
Onkel kommenterar: Jag har faktiskt inte så mycket annat att säga än att lyssna på Richard Christys fenomenala trumspel. Det är ingen lösskit det inte. Det intressanta med den här låten var att Mackan faktiskt gillade den, men det är inte roligt för någon annan än för de som känner honom. Jag har dock hunnit ledsnat rätt rejält på låten under det årtionde den har snurrat.
8.5/10
10. Hypocrisy - God Is A... (1992)
Trummaskin. Hurra. Och en arg pirat. Skämt åsido.
Den här låten går skitfort. Visst, det är rätt avancerade gitarrfills och satan och hans svärfar. Men nja, det här är inte riktigt den dödsmetall som jag skulle ställa längst fram i skivsamlingen. När jag efter att ha kollat låtlistan ser att gossarna är svenskar så förstår jag att inget land är perfekt. Även sverige har producerat rätt dålig döds.
3/10
Onkel kommenterar: Ingen trummaskin gubbe, Lars Szöke faktiskt. Och vad är det som är så dåligt med den här? Det är ju klassiskt! Du kan vara dålig.
7/10
11. Entombed - But Life Goes On (1990)
Hey! Entombed. Jag skulle egentligen kunna gå vidare till nästa låt redan här, ty det är Entombed. Nu heter jag inte Joel Siekas, Entombed är inte någon religion i min skivhylla. Oavsett så är det en riktigt bra låt. Det här har i princip alltid varit och kommer nog alltid att vara dödsmetall för mig. Affischnamnet.
9/10
Onkel kommenterar: Jag säger bara mmm... mEntombed. Sen gott att spisa när som helst, var som helst och hur som helst. Fast som Ondskan påpekar, man är ju ingen Tjolli.
9/10
12. Anal Cunt - I Made Your Kid Get AIDS, So You Could Watch It Die (1999)
Ja. Genren är inte heller utan sina humoristiska inslag. Anal Cunt är roliga. Även om det är ett helvete att följa med i nån text så är musiken rätt underhållande. En brinnande tazmansk djävul... typ? Rätt kul. No more field trips, I made your kid get aids. Hehee.
7/10
Onkel kommenterar: Nå jag var tvungen att lägga in den här, även fast det är grindcore. Jag menar, vad är en blandplatta utan AC? Varm? Geniala texter, så för att verkligen kunna uppskatta AC så måste man ha texterna framför sig.
7/10
13. Resurrection - Disembodied (1993)
Rösten som inleder dängan påminner lite om Toy Dolls, men det är enda liknelsen, tro mig.
Låten börjar skitfort för att sen sakta ner rejält och bli ond och... ja, döds. I likhet med Obiutary och Cannibal Corpse känns den här lite, ja jag har sagt det förr, platt. Det mest spännande i låten kommer först under de sista 30 sekunderna. Men det räcker inte för nåt toppbetyg.
4/10
Onkel kommenterar:
"Smells Like The 90's" kammade hem 80 poäng av 130 möjliga. Ett helt okej resultat, över förväntan.
Så! Det kändes bra. Min inställning till döds är definitivt inte densamma som innan "Smells Like The 90's". Och det är ju något positivt.
I och med den här skivan ska jag och Onkel försöka väcka Skivbatalj till liv efter ett regnigt sommarlov. Ni som läsare är hjärtligt ihjälkomna att kommentera, tack till er (Emppu och Anders) som har kommenterat.
/Ondskan i sin allra senaste form.
tisdag 24 juni 2008
Hörru Ondskan, du är sen sämst! Fick lite hopp när du för nån månad sen sa att du hade recenserat mina skivor, men nu ser jag ju att du bara har recenserat 9 låtar från den ena och att du dessutom saknar musiksmak! Ge Opeth en trea? I'm gonna get you for this... studiomusiker.
SE NU FÖR FAN TILL ATT FIXA RESTEN AV LÅTARNA!!!
SE NU FÖR FAN TILL ATT FIXA RESTEN AV LÅTARNA!!!
tisdag 13 maj 2008
What genius?
En sak ska du ha klart för dig pojk; jag klagar på vem jag vill! Ingen är helig!
Så nu när det är avklarat så ska jag väl ta mig an senaste brännskivan som är en hemmagjord splitt mellan Pet Genius och Los Natas. Här är den, låt by låt (nästan).
Först ut är Pet Genius självbetitlade platta där inledande "Doomsday" ger mig vibbar av både Queens of the Stone Age och White Stripes, vilket kan ses som en intressant kombination om man inte som jag inte är något riktigt fan av nåt av banden. Men jag förstår varför Ondskan diggar kompotten. Beatlesflirtar och modernare poppåminnelser avlöser varandra och varvas med betydligt tyngre tongångar (om än väldigt flyktiga).
"Float My Boat" är svängig och fångar min uppmärksamhet efter de första fyra låtarna, och efter det lilla mellanspelet "Emit Fo Deeps Eht Esare" överraskas jag av Tool-doftande "Erase the Speed of Time" som oväntat trycker upp sitt lilla surrikathuvud ur plasten.
Mera QotSA och WS som får samsas med Weezerpop och Creedence? Nej, nu gick jag nog för långt...
Summan av kardemumman är att jag skulle klassa den här som en jäkligt spretig popplatta med ett band som egentligen vill vara en massa andra band, och som egentligen inte lyckas smälta ihop influenserna till någonting eget.
Poängmässigt måste jag tyvärr ge den här skivan endast 4.5/10, och då är jag rätt snäll ändå. Höjdpunkterna "Float My Boat" samt "Erase the Speed of Time" håller uppe betyget något men helheten faller inte mig i smaken.
Näste man till rakning är då Los Natas platta "Delmar". Ännu ett för mig mer eller mindre okänt band som efter lite efterforskning härstammar från Argentina och inte alls är speciellt nya i gamet. Stonerblues med mycket solande i halsmicksposition bjuds det på i alla fall och det är ju nästan aldrig fel, även fast det för mig är en sinnestämmning som måste infinna sig innan jag kan njuta fullt ut (och nej, jag menar inte rocknrolltobak) och med tanke på att jag just nu sitter på jobbet och resencerar med skrikande ungar i bakgrunden så kommer jag aldrig dit. Men jag får göra så gott jag kan.
Vad jag upptäcker, och stör mig lite på, vid första lyssningen är att i princip alla låtar (med undantag av 2-3 spår) är att uppbyggnaden är likadan. Lugnt och sävligt för att senare (ca 2 min in i låten) komma igång på riktigt, vilket inte betyder tempo utan helt enkelt att resten av bandet också börjar spela. Det fungerar om man har några låtar på plattan i den stöpningen, men inte 80%.
Nå efter att ha fått det ur världen så måste jag säga att plattan är helt ok när man sätter sig in i den någorlunda, om än på tok för odynamisk för mitt enkla tycke. Jag tappar fokus när det inte finns nånting som bryter sig ut eller överraskar. Som godnattplatta hade den här nog varit ypperlig för de lyckas måla upp en bild av sömn, eller kanske är det haschdimma... fan vet.
Låtarna sticker inte ut nog för att jag ska kunna handplocka en favorit utan jag får känslan att hela plattan är som ett enda spår, uppdelat i portioner. Hade kanske varit ännu bättre om man låtit låtarna flyta in i varandra och slopat låtindelningarna helt. Jag hade gillat det i alla fall.
Slutresultat; 7.5/10.
Ska testa plattan när jag ska sova nån kväll och se om man sakteligen sjunker in i drömmarnas värld så som jag misstänker.
----------
Så Ondskan, nu har jag gjort din platta, när ska du göra mina? Jag tycker att det här förhållandet börjar raseras i grunden, det är ingen kärlek här. Förhållanden handlar om att ge och ta, inte bara ta. Du gör mig så ledsen i hjärtat... SÅ FÖR I HELVETE UNGE, RECENSERA!!!
Så nu när det är avklarat så ska jag väl ta mig an senaste brännskivan som är en hemmagjord splitt mellan Pet Genius och Los Natas. Här är den, låt by låt (nästan).
Först ut är Pet Genius självbetitlade platta där inledande "Doomsday" ger mig vibbar av både Queens of the Stone Age och White Stripes, vilket kan ses som en intressant kombination om man inte som jag inte är något riktigt fan av nåt av banden. Men jag förstår varför Ondskan diggar kompotten. Beatlesflirtar och modernare poppåminnelser avlöser varandra och varvas med betydligt tyngre tongångar (om än väldigt flyktiga).
"Float My Boat" är svängig och fångar min uppmärksamhet efter de första fyra låtarna, och efter det lilla mellanspelet "Emit Fo Deeps Eht Esare" överraskas jag av Tool-doftande "Erase the Speed of Time" som oväntat trycker upp sitt lilla surrikathuvud ur plasten.
Mera QotSA och WS som får samsas med Weezerpop och Creedence? Nej, nu gick jag nog för långt...
Summan av kardemumman är att jag skulle klassa den här som en jäkligt spretig popplatta med ett band som egentligen vill vara en massa andra band, och som egentligen inte lyckas smälta ihop influenserna till någonting eget.
Poängmässigt måste jag tyvärr ge den här skivan endast 4.5/10, och då är jag rätt snäll ändå. Höjdpunkterna "Float My Boat" samt "Erase the Speed of Time" håller uppe betyget något men helheten faller inte mig i smaken.
Näste man till rakning är då Los Natas platta "Delmar". Ännu ett för mig mer eller mindre okänt band som efter lite efterforskning härstammar från Argentina och inte alls är speciellt nya i gamet. Stonerblues med mycket solande i halsmicksposition bjuds det på i alla fall och det är ju nästan aldrig fel, även fast det för mig är en sinnestämmning som måste infinna sig innan jag kan njuta fullt ut (och nej, jag menar inte rocknrolltobak) och med tanke på att jag just nu sitter på jobbet och resencerar med skrikande ungar i bakgrunden så kommer jag aldrig dit. Men jag får göra så gott jag kan.
Vad jag upptäcker, och stör mig lite på, vid första lyssningen är att i princip alla låtar (med undantag av 2-3 spår) är att uppbyggnaden är likadan. Lugnt och sävligt för att senare (ca 2 min in i låten) komma igång på riktigt, vilket inte betyder tempo utan helt enkelt att resten av bandet också börjar spela. Det fungerar om man har några låtar på plattan i den stöpningen, men inte 80%.
Nå efter att ha fått det ur världen så måste jag säga att plattan är helt ok när man sätter sig in i den någorlunda, om än på tok för odynamisk för mitt enkla tycke. Jag tappar fokus när det inte finns nånting som bryter sig ut eller överraskar. Som godnattplatta hade den här nog varit ypperlig för de lyckas måla upp en bild av sömn, eller kanske är det haschdimma... fan vet.
Låtarna sticker inte ut nog för att jag ska kunna handplocka en favorit utan jag får känslan att hela plattan är som ett enda spår, uppdelat i portioner. Hade kanske varit ännu bättre om man låtit låtarna flyta in i varandra och slopat låtindelningarna helt. Jag hade gillat det i alla fall.
Slutresultat; 7.5/10.
Ska testa plattan när jag ska sova nån kväll och se om man sakteligen sjunker in i drömmarnas värld så som jag misstänker.
----------
Så Ondskan, nu har jag gjort din platta, när ska du göra mina? Jag tycker att det här förhållandet börjar raseras i grunden, det är ingen kärlek här. Förhållanden handlar om att ge och ta, inte bara ta. Du gör mig så ledsen i hjärtat... SÅ FÖR I HELVETE UNGE, RECENSERA!!!
måndag 28 april 2008
I väntan på nåt ännu bättre
I'm just dropping by to be Onkel sitta jävligt lugnt på sin stol.
När han i den senaste recensionen av blandplattan han fick tycker att Josh Homme borde lämnat mikrofonen till någon annan i magiska Born To Hula kan jag inget annat än bli grinig.
Man flyttar inte på Josh Homme. You just don't.
Don't.
När han i den senaste recensionen av blandplattan han fick tycker att Josh Homme borde lämnat mikrofonen till någon annan i magiska Born To Hula kan jag inget annat än bli grinig.
Man flyttar inte på Josh Homme. You just don't.
Don't.
måndag 21 april 2008
I väntan på nåt bättre
Jag vet, Onkel blir gråare för varje dag som går utan att jag recenserar hans blandplattor. Men fan, jag är en upptagen student. Tonåring i mina bästa dagar fullt upptagen med att ha meningslösa folkölsfyllor, gråta över obesvarad kärlek och ge ifrån mig målbrottssbräckliga vrål.
Men det är inte därför jag är här nu. Som ett nikotinplåster försöker jag dämpa suget efter recensionen med ett kort inlägg.
Så ni får... Christoffer Spisar: 1
Första skivan ut är...
Pink Floyd - A Saucerful Of Secrets
Ett intressant piece o' wax hela vägen. Syd Barrets avhopp lyfts upp av nya David Gilmour.
Stundtals känns skivan lite osammanhängade. Ljudbilden och låtarna spretar åt olika håll ibland, vilket gör att den tappar lite fotfästet från marken och seglar iväg mot okänt landskap.
Dock håller några av bandets bästa låtar genom tiderna skivan på fötter den större delen av tiden. Set The Controls For The Heart Of The Sun, Corporal Clegg och Let There Be More Light är mästerverk i samma klass som Shine On You Crazy Diamond och Speak To Me/Breathe. Precis som med de flesta av Pink Floyds plattor rekomenderar jag att även denna lyssnas i sin helhet. För det är verkligen ett koncept, en historia, en tripp... ja, kalla det vad du vill som passerar trumhinnan.
A Saucerful Of Secrets får sju av tio av mig.
Och jaja, snart kommer recensionerna på blandplattorna. Snart...
Men det är inte därför jag är här nu. Som ett nikotinplåster försöker jag dämpa suget efter recensionen med ett kort inlägg.
Så ni får... Christoffer Spisar: 1
Första skivan ut är...
Pink Floyd - A Saucerful Of Secrets
Ett intressant piece o' wax hela vägen. Syd Barrets avhopp lyfts upp av nya David Gilmour.
Stundtals känns skivan lite osammanhängade. Ljudbilden och låtarna spretar åt olika håll ibland, vilket gör att den tappar lite fotfästet från marken och seglar iväg mot okänt landskap.
Dock håller några av bandets bästa låtar genom tiderna skivan på fötter den större delen av tiden. Set The Controls For The Heart Of The Sun, Corporal Clegg och Let There Be More Light är mästerverk i samma klass som Shine On You Crazy Diamond och Speak To Me/Breathe. Precis som med de flesta av Pink Floyds plattor rekomenderar jag att även denna lyssnas i sin helhet. För det är verkligen ett koncept, en historia, en tripp... ja, kalla det vad du vill som passerar trumhinnan.
A Saucerful Of Secrets får sju av tio av mig.
Och jaja, snart kommer recensionerna på blandplattorna. Snart...
måndag 18 februari 2008
Interlude II
Jag verkar vara betydligt snabbare än min kamrat på det här. Gav honom en bränd platta för flera veckor sen och han har ännu inte tagit tummen ur arslet och recenserat den. Nåväl, här kommer den andra skivan jag fått av Ondskan, titulerad "Blandband!", och som vanligt känner jag inte till vilka band/låtar det är i skrivande stund, förutom de som jag känner igen. Så titlarna kommer när jag får dem.
1. Cat Stevens - Tea For the Tillerman 4p
Gubben Grå + Piano + Gospelkör = Satan. Eller? Ondskan inleder plattan chockerande och jag undrar lite vad som komma skall då låten helt plötsligt tar slut efter en minut. Lyssnar om den ett par gånger och kommer fram till att den är rätt intetsägande, varken bra eller speciellt dålig.
2. Iron Maiden - Running Free 8p
Och överraskningarna fortsätter. Iron Maiden på en brännskiva av Ondskan? Vad kommer härnäst? P. Diddy? Mange Schmidt? Dock lutar jag mig tillbaka och njuter av denna klassiker som jag inte har hört på år och dar, men kan inte släppa tanken på att Ondksan är någon annan än han utger sig för att vara...
3. Truckfighters - Atomic 8p
Nu känner jag igenom honom igen. Första tanken är Fu Manchu men efter att sången kommit in så skrotar jag det. Fet fuzzad gura och svängigt riffande stoner med en melodi som på miner mig om något gammalt data- eller tv-spel, men jag kan inte komma på vilket. Det ger hur som helst låten en extra dimension och därmed ett extra poäng.
4. Hellacopters - No Song Unheard 8.5p
The Allmighty Hellacopters; bandet som inte kan göra nånting dåligt. En förbannat bra låt som tyvärr snurrats sönder hemma i skivspelaren och pga det är jag något less på den. Är väl egentligen värd ett halvt poäng till.
5. The Clash - Rock the Casbah 6p
Jag har aldrig varit byns största Clash-fan, bortsett från mycket lyssnande på "London Calling"-plattan i yngre dar. Efter att inte ha lyssnat på gubbarna på säkert 5-6 år så låter det till en början ganska jävla dåligt... men efter ett par genomlyssningar så växer dom på en som svamp. Låter för mycket 80-tal för att jag ska älska det, men den blir bara bättre och bättre.
6. Deep Purple - Fireball 9.5p
När jag hörde det klassiska inledande trumkompet som jag njutit av så många gånger förr, trodde jag att "nu är det nå stonerband som snott det". Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att Ondskan skulle gilla DP, det fanns inte ens på radarn, men jag hade tydligen fel. Fan gosse, jag börjar ju snart respektera dig och din musiksmak. Låten i sig är ju überdjäfvulskt bra, men vad är annat att vänta nära Paice plockar fram dubbelkaggen och Lord fläskar på ordentligt med sin Hammond?
7. Kyuss – Born to Hula 6.5p
Vet inte vad det här är, men det är stoner (någonting jag kan känna igen i gossens smak). Inte den bästa stonern jag hört, men helt helt ok. En bättre sångare fått upp betyget ytterligare.
8. Bruce Springsteen - 10th Avenue (Freeze Out) 4p
Har aldrig varit ett fan av The Boss, har helt enkelt aldrig förstått mig på hans storhet (om man bortser ifrån att jag dyrkade låten "Born in the USA" när jag var 6 bast), och denna dänga lär inte frälsa mig heller. Jag vet inte riktigt vad det är jag inte gillar hos honom, tycker bara det mesta han gör är rätt själlöst och tråkigt. Karlns ikonifiering är för mig ett mysterium.
9. Steppenwolf - Ride With Me 7.5p
Jag gillar slide. Om det är pga min gamla gitarrlärare Örjan matade mig med blues i åratal, men det tilltalar mig å det grövsta. Schysst lägmäld rockdänga som doftar 70-tal... det är väl bra betyg om något?
10. Fu Manchu - Neptune's Cowboy 8.5p
Det här är Fu Manchu. Onkel gillar Fu Manchu. Han har sänkt mången folköl till tonerna av Fu Manchu i sin ungdom.Onkel önskar att han hade en Cheva El Camino så att han skulle kunna glida runt och lyssna på Fu Manchu hela dugnet runt. Onkel önskar att han var Fu Manchu.
11. 35007 - 2332 8p
Indedande slide. Han vet vad jag gillar den där Ondskan. Jag gillar även gammal progg, och det är just vad det här låter som. Låten känns som att den hade kunnat vara inspelad kring 1970, men produktionen är betydligt mer up to date än så (dvs sämre), men jag kan inte göra annat än att gilla det.
12. The Doors - Waiting for the Sun 8p
Ah, det här är i alla fall Jim Morrison med följe och jag hör en slidegitarr. Sluta gnida mina strängar gosse, börjar snart tro att du stöter på mig! Skämt å sido så får jag lust att klä mig i morsans gamla blommiga gardiner från -68, skaffa Lennon-brillor och puttra iväg i en VW Kleinbus påväg mot nån antivietnamkrigetdemonstration. Peace!
13. Black Sabbath - Planet Caravan 10p
Knark någon? Nej tack, Ozzy fixar biffen. Jag får lov att anta att det är såhär det är att trippa på LSD samtidigt som man tittar på "2001: A Space Odessey" och lyssnar på alltets sång... eller nåt. Medans Ondskan inkasserar sin första tia från mig så flyter jag sakta iväg in i universum, för att aldrig se tillbaka... sen tar låten slut ungefär en timme tidigare än jag skulle vilja, och jag tvingas lyssna nästa låt. Det spelar ingen roll att det är 12-13 år sen jag hörde "Planet Caravan" för första gången, den är alltid lika bra.
14. Down - Where I'm Going 9.5p
Men Ondskan vet hur man mjukt tar mig ur drömmen. Banjo och slide. Samtidigt. Besvikelsen av att Black Sabbath slutat ljuda tar abrupt slut när jag får höra detta mästerverk ta mig vidare, om än inte åt samma håll. Anselmos stämma börjar ljuda och det är omöjligt att missta sig på vad det är för band; Down. Jag ber om ursäkt till gossarna att jag tidigare kalla dem för by-the-book-stoner, det här är hur bra som helst.
15. Masters of Reality - Rabbit One 6.5p
Tillbaka på jorden igen slängs jag in i en bluesig låt där en karl mantrar nånting om att han önskade sig att han var en kanin... nåväl, det är väl också nånting att sjunga om antar jag. Låten blir enformig och ganska ointressant, men fungerar ändå i det slappa stadiet jag befinner mig i.
16. Mark Lanegan - Where Did You Sleep Last Night 7p
Gammal tradlåt i version av (vad jag antar är) nån stonersnubbe/band (Mark Lanegan?), och gjord helt ok. Problemet med den här låten är att jag blivit så matad med Nirvanas version att jag inte kan släppa det, de andra versioner jag har hört låter helt enkelt fel, och det är MYCKET irriterande. Jag förväntar mig Kurre Kobens skrik i inledande versen, men det kommer inte och då blir allt fel. Fick lyssna igenom låten många gånger innan jag förstod att det inte skulle komma, och kunde därmed inta en mer objektiv ställning... trodde jag. Den här versionen var helt ok, men den toppar inte Nirvanas... låter som en sämre cover på deras cover faktiskt (eller så gör Nirvana en bättre cover på den här covern, om det nu är Lanegans). Förvirrande.
Så, skiva nummer två avklarad. Jag väntar fortfarande på att Ondskan ska recensera första skivan jag brände åt honom... dessutom fick han en ny konceptplatta av mig (döds fabrikerat på 90-talet), och den är jag faktiskt lite mer intresserad av vad han tyckte om.
1. Cat Stevens - Tea For the Tillerman 4p
Gubben Grå + Piano + Gospelkör = Satan. Eller? Ondskan inleder plattan chockerande och jag undrar lite vad som komma skall då låten helt plötsligt tar slut efter en minut. Lyssnar om den ett par gånger och kommer fram till att den är rätt intetsägande, varken bra eller speciellt dålig.
2. Iron Maiden - Running Free 8p
Och överraskningarna fortsätter. Iron Maiden på en brännskiva av Ondskan? Vad kommer härnäst? P. Diddy? Mange Schmidt? Dock lutar jag mig tillbaka och njuter av denna klassiker som jag inte har hört på år och dar, men kan inte släppa tanken på att Ondksan är någon annan än han utger sig för att vara...
3. Truckfighters - Atomic 8p
Nu känner jag igenom honom igen. Första tanken är Fu Manchu men efter att sången kommit in så skrotar jag det. Fet fuzzad gura och svängigt riffande stoner med en melodi som på miner mig om något gammalt data- eller tv-spel, men jag kan inte komma på vilket. Det ger hur som helst låten en extra dimension och därmed ett extra poäng.
4. Hellacopters - No Song Unheard 8.5p
The Allmighty Hellacopters; bandet som inte kan göra nånting dåligt. En förbannat bra låt som tyvärr snurrats sönder hemma i skivspelaren och pga det är jag något less på den. Är väl egentligen värd ett halvt poäng till.
5. The Clash - Rock the Casbah 6p
Jag har aldrig varit byns största Clash-fan, bortsett från mycket lyssnande på "London Calling"-plattan i yngre dar. Efter att inte ha lyssnat på gubbarna på säkert 5-6 år så låter det till en början ganska jävla dåligt... men efter ett par genomlyssningar så växer dom på en som svamp. Låter för mycket 80-tal för att jag ska älska det, men den blir bara bättre och bättre.
6. Deep Purple - Fireball 9.5p
När jag hörde det klassiska inledande trumkompet som jag njutit av så många gånger förr, trodde jag att "nu är det nå stonerband som snott det". Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att Ondskan skulle gilla DP, det fanns inte ens på radarn, men jag hade tydligen fel. Fan gosse, jag börjar ju snart respektera dig och din musiksmak. Låten i sig är ju überdjäfvulskt bra, men vad är annat att vänta nära Paice plockar fram dubbelkaggen och Lord fläskar på ordentligt med sin Hammond?
7. Kyuss – Born to Hula 6.5p
Vet inte vad det här är, men det är stoner (någonting jag kan känna igen i gossens smak). Inte den bästa stonern jag hört, men helt helt ok. En bättre sångare fått upp betyget ytterligare.
8. Bruce Springsteen - 10th Avenue (Freeze Out) 4p
Har aldrig varit ett fan av The Boss, har helt enkelt aldrig förstått mig på hans storhet (om man bortser ifrån att jag dyrkade låten "Born in the USA" när jag var 6 bast), och denna dänga lär inte frälsa mig heller. Jag vet inte riktigt vad det är jag inte gillar hos honom, tycker bara det mesta han gör är rätt själlöst och tråkigt. Karlns ikonifiering är för mig ett mysterium.
9. Steppenwolf - Ride With Me 7.5p
Jag gillar slide. Om det är pga min gamla gitarrlärare Örjan matade mig med blues i åratal, men det tilltalar mig å det grövsta. Schysst lägmäld rockdänga som doftar 70-tal... det är väl bra betyg om något?
10. Fu Manchu - Neptune's Cowboy 8.5p
Det här är Fu Manchu. Onkel gillar Fu Manchu. Han har sänkt mången folköl till tonerna av Fu Manchu i sin ungdom.Onkel önskar att han hade en Cheva El Camino så att han skulle kunna glida runt och lyssna på Fu Manchu hela dugnet runt. Onkel önskar att han var Fu Manchu.
11. 35007 - 2332 8p
Indedande slide. Han vet vad jag gillar den där Ondskan. Jag gillar även gammal progg, och det är just vad det här låter som. Låten känns som att den hade kunnat vara inspelad kring 1970, men produktionen är betydligt mer up to date än så (dvs sämre), men jag kan inte göra annat än att gilla det.
12. The Doors - Waiting for the Sun 8p
Ah, det här är i alla fall Jim Morrison med följe och jag hör en slidegitarr. Sluta gnida mina strängar gosse, börjar snart tro att du stöter på mig! Skämt å sido så får jag lust att klä mig i morsans gamla blommiga gardiner från -68, skaffa Lennon-brillor och puttra iväg i en VW Kleinbus påväg mot nån antivietnamkrigetdemonstration. Peace!
13. Black Sabbath - Planet Caravan 10p
Knark någon? Nej tack, Ozzy fixar biffen. Jag får lov att anta att det är såhär det är att trippa på LSD samtidigt som man tittar på "2001: A Space Odessey" och lyssnar på alltets sång... eller nåt. Medans Ondskan inkasserar sin första tia från mig så flyter jag sakta iväg in i universum, för att aldrig se tillbaka... sen tar låten slut ungefär en timme tidigare än jag skulle vilja, och jag tvingas lyssna nästa låt. Det spelar ingen roll att det är 12-13 år sen jag hörde "Planet Caravan" för första gången, den är alltid lika bra.
14. Down - Where I'm Going 9.5p
Men Ondskan vet hur man mjukt tar mig ur drömmen. Banjo och slide. Samtidigt. Besvikelsen av att Black Sabbath slutat ljuda tar abrupt slut när jag får höra detta mästerverk ta mig vidare, om än inte åt samma håll. Anselmos stämma börjar ljuda och det är omöjligt att missta sig på vad det är för band; Down. Jag ber om ursäkt till gossarna att jag tidigare kalla dem för by-the-book-stoner, det här är hur bra som helst.
15. Masters of Reality - Rabbit One 6.5p
Tillbaka på jorden igen slängs jag in i en bluesig låt där en karl mantrar nånting om att han önskade sig att han var en kanin... nåväl, det är väl också nånting att sjunga om antar jag. Låten blir enformig och ganska ointressant, men fungerar ändå i det slappa stadiet jag befinner mig i.
16. Mark Lanegan - Where Did You Sleep Last Night 7p
Gammal tradlåt i version av (vad jag antar är) nån stonersnubbe/band (Mark Lanegan?), och gjord helt ok. Problemet med den här låten är att jag blivit så matad med Nirvanas version att jag inte kan släppa det, de andra versioner jag har hört låter helt enkelt fel, och det är MYCKET irriterande. Jag förväntar mig Kurre Kobens skrik i inledande versen, men det kommer inte och då blir allt fel. Fick lyssna igenom låten många gånger innan jag förstod att det inte skulle komma, och kunde därmed inta en mer objektiv ställning... trodde jag. Den här versionen var helt ok, men den toppar inte Nirvanas... låter som en sämre cover på deras cover faktiskt (eller så gör Nirvana en bättre cover på den här covern, om det nu är Lanegans). Förvirrande.
Så, skiva nummer två avklarad. Jag väntar fortfarande på att Ondskan ska recensera första skivan jag brände åt honom... dessutom fick han en ny konceptplatta av mig (döds fabrikerat på 90-talet), och den är jag faktiskt lite mer intresserad av vad han tyckte om.
onsdag 30 januari 2008
Interlude I
Det kom en gosse till mig på jobbet, låt oss kalla honom Berit, och gav mig en bränd skiva titulerad "Blandband?". Han vill kalla sig Ondskan. Hans platta var skit.
Skämt å sido så gör jag mig här ett litet avbrott i bloggens naturlighet och tänkte poängtera blandplattan som Ondskan gav mig (förövrigt skulle det ha varit en jävligt bra namn på en V/A-skiva; "Blandplattan som Ondskan gav Mig"). Har dock inte fått låtlistan än (det är ju faktiskt roligare att få en platta som man inte har nån aning om vad man lyssnar på) men vissa band kände man igen.
Låtlista
1. Earthlings - Disco Marching Kraft 2p
Jag vet inte vad han ville med det här, men det fungerade i alla inte som han hade tänkt sig. Indiepop.
2. Desert Sessions - Screeming Eagle 7.5p
Jävligt skön stonerhistoria, dock mer eller mindre instrumental och jag kräver rätt mycket av en låt utan sång. Funkar att glida en El Camino till, fattas bara att äga en.
3. Kongh - Adapt the void 8p
Mycket trevlig 15 minutersdänga. Börjar dock känna mig lite less på Neurosis/CoL/Isis-genren eftersom den har börjat stangera. Lite Ian Anderson-flöjt hade inte skadat.
4. Teddybears STHLM feat Iggy Pop - Punkrocker 4p
Det här var dock en tråkigare bekantskap... Teddybears har inte gjort nånting riktigt bra sen "We are..." och Iggy har jag inte haft koll på vad han pysslat med de senaste 20 åren, men det verkar inte varit nå bra med tanke på hur livlös han låter här. Rusiaks version är fan så mycket bättre.
5. Down - Three Suns and One Star 8p
Svängigt och skönt, men alldeles för mycket "by the book". Fan har jag, som största motståndaren till att band "utvecklas", börjat gnälla på band som inte dummar bort sig? Vart är världen påväg...
6. High on Fire - Cyclopian Scape 8.5p
Det är då nå så irriterande att höra en låt med en sångare som man känner igen, men inte på nå vis kan komma på vem det är! Hoppas Ondskan kan pallra sig hit med en låtlista så jag slipper chansa. Skivans bästa låt.
7. Neurosis - Given to the Rising 8p
Vette fan vad det här är, men det är bra skit.
8. Desert Sessions - Cowards Way Out 7p
Intrumentalt groove, är det Ondskans melodi? Jag som trodde att det var Emperor Magus Caligula-vrål och Frost-mattor... inte lugnt och skönt med 60/70-tals psychproggvibbar. Skulle jag haft en schysst lounge hemma hade jag nog spisat den har låten frekvent, trots det stressiga slutet.
9. Neurosis - To the Wind 6p
Mera NeuIsiCoL? Lite trist att jag inte direkt haft sug efter sådan här musik sen jag fick skivan, hade kanske fått högre betyg trots att jag inte gillade sången.
10. Queens of the Stone Age - Song For the Dead 8p
Jag är den första att erkänna att jag inte är nå vidare QotSA-fan, och att senaste singeln (som jag hört) "Sick sick sick" var helt värdelös, men nog fan hittar även blinda hönor några korn för bortsett från "Lullabies..."-plattan så har dom bara en handful riktigt bra låtar. Det här råkar vara en av dom. Kommer fan bara inte ihåg namnet på den.
Poängsumma för "Blandband?": 67/100p
Det här tyckte jag var roligt, och eftersom jag har bränt en platta åt Ondskan med diverse låtar så hoppas jag att han också publicerar vad han tyckte om den.
Skämt å sido så gör jag mig här ett litet avbrott i bloggens naturlighet och tänkte poängtera blandplattan som Ondskan gav mig (förövrigt skulle det ha varit en jävligt bra namn på en V/A-skiva; "Blandplattan som Ondskan gav Mig"). Har dock inte fått låtlistan än (det är ju faktiskt roligare att få en platta som man inte har nån aning om vad man lyssnar på) men vissa band kände man igen.
Låtlista
1. Earthlings - Disco Marching Kraft 2p
Jag vet inte vad han ville med det här, men det fungerade i alla inte som han hade tänkt sig. Indiepop.
2. Desert Sessions - Screeming Eagle 7.5p
Jävligt skön stonerhistoria, dock mer eller mindre instrumental och jag kräver rätt mycket av en låt utan sång. Funkar att glida en El Camino till, fattas bara att äga en.
3. Kongh - Adapt the void 8p
Mycket trevlig 15 minutersdänga. Börjar dock känna mig lite less på Neurosis/CoL/Isis-genren eftersom den har börjat stangera. Lite Ian Anderson-flöjt hade inte skadat.
4. Teddybears STHLM feat Iggy Pop - Punkrocker 4p
Det här var dock en tråkigare bekantskap... Teddybears har inte gjort nånting riktigt bra sen "We are..." och Iggy har jag inte haft koll på vad han pysslat med de senaste 20 åren, men det verkar inte varit nå bra med tanke på hur livlös han låter här. Rusiaks version är fan så mycket bättre.
5. Down - Three Suns and One Star 8p
Svängigt och skönt, men alldeles för mycket "by the book". Fan har jag, som största motståndaren till att band "utvecklas", börjat gnälla på band som inte dummar bort sig? Vart är världen påväg...
6. High on Fire - Cyclopian Scape 8.5p
Det är då nå så irriterande att höra en låt med en sångare som man känner igen, men inte på nå vis kan komma på vem det är! Hoppas Ondskan kan pallra sig hit med en låtlista så jag slipper chansa. Skivans bästa låt.
7. Neurosis - Given to the Rising 8p
Vette fan vad det här är, men det är bra skit.
8. Desert Sessions - Cowards Way Out 7p
Intrumentalt groove, är det Ondskans melodi? Jag som trodde att det var Emperor Magus Caligula-vrål och Frost-mattor... inte lugnt och skönt med 60/70-tals psychproggvibbar. Skulle jag haft en schysst lounge hemma hade jag nog spisat den har låten frekvent, trots det stressiga slutet.
9. Neurosis - To the Wind 6p
Mera NeuIsiCoL? Lite trist att jag inte direkt haft sug efter sådan här musik sen jag fick skivan, hade kanske fått högre betyg trots att jag inte gillade sången.
10. Queens of the Stone Age - Song For the Dead 8p
Jag är den första att erkänna att jag inte är nå vidare QotSA-fan, och att senaste singeln (som jag hört) "Sick sick sick" var helt värdelös, men nog fan hittar även blinda hönor några korn för bortsett från "Lullabies..."-plattan så har dom bara en handful riktigt bra låtar. Det här råkar vara en av dom. Kommer fan bara inte ihåg namnet på den.
Poängsumma för "Blandband?": 67/100p
Det här tyckte jag var roligt, och eftersom jag har bränt en platta åt Ondskan med diverse låtar så hoppas jag att han också publicerar vad han tyckte om den.
fredag 18 januari 2008
The war continues; 2005.
Ondskan, Ondskan... jag tycker inte om dig längre. Du bara förstör. Nog för att mina topplistor också ändras med tiden då plattor växer på en och man hör skivor som man int hört tidigare, men att ta bort poängsystemet var väl ändå att ta i. Själva listgraderingen kan jag väl hålla med om blir (i värsta fall) jobbig när det ska bytas plats på plattor osv., men poängen på plattorna förblir oftast den samma. Så jag ska möta dig halvvägs och plocka bort listplaceringarna, men icke kärnan i denna blogg; poängen.
Så, må discofilgudens vindar blåsa till min favör för nu brakar helvetet lös.
Opeth - Ghost Reveries 9.5p
Dark Tranquillity - Character 9p
Jag ansåg alltid förr att Dark Tranquillity och In Flames endast var bleka kopior av gammelfarsorna At the Gates och gav aldrig nåt av banden en chans att visa sig värdiga arvtagare av GBGdödstronen. När In Flames gick sin väg och blev überkommersiella (vill inte säga att det alltid är en dålig sak, men det är det) så verkade inte DT vara speciellt intresserade och fortsatte träska vidare med stolthet (om än med något mer välproducerade alster). Mikael Stanne har verkligen karaktär nog i rösten att kunna sjunga över hela känsloregistret utan att behöva ta till skönsång, han skriker bara på olika sätt, och det gillar vi.
Nu blev visst det här en jämförelse istället för en skivrecension (jag gillar att hacka på IF, för då blir Ondskan ledsen) och jag ids inte tänka nå mer. Bra jävla platta i alla fall, DT bästa och kanske den bästa melodiösa dödsmetallplattan sen "Slaughter of the Soul". Achtung!
Candlemass - S/T 7.5p
Mustasch - Powerhouse 7p
Mustasch trampar vidare i skäggdjungeln och levererar som förväntat; stoneraktig rock baserad på schyssta riff och Ralf Gyllenhammars igenkänliga stämma. Tyvärr faller de goa gubbarna från Gbg på just det att det i princip är samma platta som spelas upp sen andraplattan "Above All" kom ut 2002. Det är inte så att det här är en dålig platta men likt AC/DC har det stangerat lite för mycket. Skillnaden mellan AC/DC och Mustasch är dock att de senare fortfarande lyckas göra intressanta låtar. Bl.a. är både "Life on Earth" och "In the Deep, October" två kanonlåtar som verkligen står ut, men i övrigt är det lite samma gammla låtar, om än bra sådana.
Så betyget medger ändå att det är en väl investerad investering att köpa den (fan, kostar ju bara 49:- på Ginza), likt som ett sexpack Odin 2.8.
Så, må discofilgudens vindar blåsa till min favör för nu brakar helvetet lös.
Opeth - Ghost Reveries 9.5p
Dark Tranquillity - Character 9p
Jag ansåg alltid förr att Dark Tranquillity och In Flames endast var bleka kopior av gammelfarsorna At the Gates och gav aldrig nåt av banden en chans att visa sig värdiga arvtagare av GBGdödstronen. När In Flames gick sin väg och blev überkommersiella (vill inte säga att det alltid är en dålig sak, men det är det) så verkade inte DT vara speciellt intresserade och fortsatte träska vidare med stolthet (om än med något mer välproducerade alster). Mikael Stanne har verkligen karaktär nog i rösten att kunna sjunga över hela känsloregistret utan att behöva ta till skönsång, han skriker bara på olika sätt, och det gillar vi.
Nu blev visst det här en jämförelse istället för en skivrecension (jag gillar att hacka på IF, för då blir Ondskan ledsen) och jag ids inte tänka nå mer. Bra jävla platta i alla fall, DT bästa och kanske den bästa melodiösa dödsmetallplattan sen "Slaughter of the Soul". Achtung!
Candlemass - S/T 7.5p
Mustasch - Powerhouse 7p
Mustasch trampar vidare i skäggdjungeln och levererar som förväntat; stoneraktig rock baserad på schyssta riff och Ralf Gyllenhammars igenkänliga stämma. Tyvärr faller de goa gubbarna från Gbg på just det att det i princip är samma platta som spelas upp sen andraplattan "Above All" kom ut 2002. Det är inte så att det här är en dålig platta men likt AC/DC har det stangerat lite för mycket. Skillnaden mellan AC/DC och Mustasch är dock att de senare fortfarande lyckas göra intressanta låtar. Bl.a. är både "Life on Earth" och "In the Deep, October" två kanonlåtar som verkligen står ut, men i övrigt är det lite samma gammla låtar, om än bra sådana.
Så betyget medger ändå att det är en väl investerad investering att köpa den (fan, kostar ju bara 49:- på Ginza), likt som ett sexpack Odin 2.8.
tisdag 15 januari 2008
2006 i musik.
Efter mycket gnällande från vänner och Onkel, och ännu mer lathet från min egen sida, kommer nu min lista över 2006-års höjdpunkter respektive lågvatten i musiken.
Dock måste jag understryka att listor har tappat mycket av sin vikt hos mig. Sällan ser en lista över "bästa låtar/album året blablabla" likadan ut dagen, eller timmen efter att jag har skrivit den.
Så jag tar det lite lugnt med poängsystemet. I sann modersanda säger jag: alla är värdiga vinnare!
Så...
2006 års bästa skiva var dock utan tvekan Somewhere Along The Highway med Cult of Luna.
Efter Salvation kändes det som att musik inte kan nå djupare och fler dimensioner hos lyssnaren. Men fan, Cult of Luna visar ju att de kan. Och de gör ju det så otroligt vackert, blytungt och ångestladdat att jag ibland undrar om jag behöver mer musik än denna. Igen.
Underbart är också att höra hur de självsäkert tar ut svängarna mer och mer för varje album.
Öppningsspåret är en stark bit, trots sin enkelhet, som snyggt öppnar för mäktiga "Finland".
Albumets bästa spår är nog Dim; ett tolv minuter långt mästerverk som bygger upp en massiv ljudbild på endast fyra riff.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än så. Köp skivan. Det är en investering i dig själv.
Ett album som har gjort i princip lika stor inverkan på mig under 2006, och som gör det än idag, är Silent Shout av The Knife.
Helt klart duons bästa skiva, utan tvekan. Jag var aldrig riktigt frälst innan Silent Shout kom. The Knifes popiga indie-electro (svider det, Onkel?) var bra, men tilltalade aldrig mig på samma sätt som deras tredje album skulle göra.
Enkelheten. Den tydliga ljudbilden, utan krångliga och dova ljudmattor som ligger och skrapar i nåt hörn. Det är underbart.. Melodier som utan text lyckas fånga så mycket är albumets starkaste sida. När texterna sedan läggs på tar det Silent Shout till en nivå som liknar religion.
Ständigt upptäcker jag nya låtar på albumet, för att sedan återupptäcka andra.
Bästa låten (just nu) är Still Light. Än en gång är enkelhet ett signum. Låten byggs upp av endast en enkel synthslinga och melodin i sången. Speciellt stämmorna i refrängen lyfter låten ännu en meter.
Cannibal Corpse släppte sin, enligt mig, bästa skiva under 2006. Kill är inte bara det bästa som kannibalerna skitit ur sig under sin tid, utan också ett av de bästa death/gore-albumen någonsin. George Fisher har denna gång utökat sin sångstil till lite "ljusare" skrik, utöver hans typiska grovgrowl som genomsyrar alla CC-plattor. Inledningen på skivan är ingen långsam känslofylld bit som Cult of Lunas. Nej, vi får direkt veta vad det handlar om. The Time To Kill Is Now kickar igång med högt tempo från första sekunden, ett tempo som inte visar något tecken på att sänkas förän sista spåret, tunga manglande Infinite Misery.
Fyrtiotvå minuter hård dödsmetall byggd på, oftast, riktigt bra och tunga riff. Klassiskt Alex Webster-basonani bjuds vi på The Discipline of Revenge.
Sonic Youth släppte en av sina bättre skivor under 2006; Rather Ripped.
Med undantag för deras SYR-releaser så har bandets väg mot tydligare, mer tillgänglig musik blivit rakare och rakare de senaste 10 åren.
Rather Ripped är inget undantag; femtioen minuter lättsmält musik som ändå inte tappar den experimentella grunden som Sonic Youth alltid har hållt så nära.
Melodierna lutar, precis som på Sonic Nurse, åt ett mycket popigare och enklare håll än tidigare. Albumet känns rent, mycket av den gamla skitiga ljudbilden är polerat och blänker fint i solskenet från stereon. 'Incinerate', 'Do you belive in rapture?' och 'Pink Steam' är skivans absoluta höjdpunkter, speciellt den senare. 'Pink Steam' inleds med ett fem minuter långt melodiskt jammande som håller i sig även när Thurston kommer in på sång.
Det är en stabil skiva. Några av låtarna funkar gärna på fest också (sug hårt på den Onkel!).
(kommer troligtvis fler bra plattor från '06, nu över till besvikelser och annat)
In Flames gav ut sitt sämsta album sedan Subterranean.
Come Clarity är ett steg som bäst beskrivs som ett felsteg ner i sången-får-till-slut-förstöra-allt-leran. Precis så är det. Det finns många bra riff och melodier på skivan, ingen tvekan om det. 'Scream' fick mig verkligen att tro gott om In Flames. Men en låt kan inte bära en hel skiva. Istället låter In Flames två låtar bära den. Kanske de två sämsta låtarna de gjort på många skivor. Titelspåret är en besvikelse. Ett ig. Under ig-. Dåligt. Varför gör de så här mot mig?, tänker jag varje gång jag ens hör talas om låten.
En gosse som en gång i tiden var ett så stort fan, som lyssnade sig bortom skog och mark till tonerna av Whoracle, Colony och Soundtrack to Your Escape. Idag är han en annan gosse.
En kentare. (så visst finns det något gott i detta album ändå...)
Jag orkar inte börja skriva allt för mycket om Dragonforce, då Onkel redan har tagit upp det som behövs. Det är lika svårt att beskriva hur svårt jag har att förstå folk som lyssnar på Dragonforce, som folk som lyssnar på skräp som Teräsbetoni mm. (mest troligt samma lirare)
En kul grej är dock titeln till "Through the Fire and Flames". "Genom elden och lågorna".
Det är ju genialiskt.
Mer kommer... kanske.
Dock måste jag understryka att listor har tappat mycket av sin vikt hos mig. Sällan ser en lista över "bästa låtar/album året blablabla" likadan ut dagen, eller timmen efter att jag har skrivit den.
Så jag tar det lite lugnt med poängsystemet. I sann modersanda säger jag: alla är värdiga vinnare!
Så...
2006 års bästa skiva var dock utan tvekan Somewhere Along The Highway med Cult of Luna.
Efter Salvation kändes det som att musik inte kan nå djupare och fler dimensioner hos lyssnaren. Men fan, Cult of Luna visar ju att de kan. Och de gör ju det så otroligt vackert, blytungt och ångestladdat att jag ibland undrar om jag behöver mer musik än denna. Igen.
Underbart är också att höra hur de självsäkert tar ut svängarna mer och mer för varje album.
Öppningsspåret är en stark bit, trots sin enkelhet, som snyggt öppnar för mäktiga "Finland".
Albumets bästa spår är nog Dim; ett tolv minuter långt mästerverk som bygger upp en massiv ljudbild på endast fyra riff.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga mer än så. Köp skivan. Det är en investering i dig själv.
Ett album som har gjort i princip lika stor inverkan på mig under 2006, och som gör det än idag, är Silent Shout av The Knife.
Helt klart duons bästa skiva, utan tvekan. Jag var aldrig riktigt frälst innan Silent Shout kom. The Knifes popiga indie-electro (svider det, Onkel?) var bra, men tilltalade aldrig mig på samma sätt som deras tredje album skulle göra.
Enkelheten. Den tydliga ljudbilden, utan krångliga och dova ljudmattor som ligger och skrapar i nåt hörn. Det är underbart.. Melodier som utan text lyckas fånga så mycket är albumets starkaste sida. När texterna sedan läggs på tar det Silent Shout till en nivå som liknar religion.
Ständigt upptäcker jag nya låtar på albumet, för att sedan återupptäcka andra.
Bästa låten (just nu) är Still Light. Än en gång är enkelhet ett signum. Låten byggs upp av endast en enkel synthslinga och melodin i sången. Speciellt stämmorna i refrängen lyfter låten ännu en meter.
Cannibal Corpse släppte sin, enligt mig, bästa skiva under 2006. Kill är inte bara det bästa som kannibalerna skitit ur sig under sin tid, utan också ett av de bästa death/gore-albumen någonsin. George Fisher har denna gång utökat sin sångstil till lite "ljusare" skrik, utöver hans typiska grovgrowl som genomsyrar alla CC-plattor. Inledningen på skivan är ingen långsam känslofylld bit som Cult of Lunas. Nej, vi får direkt veta vad det handlar om. The Time To Kill Is Now kickar igång med högt tempo från första sekunden, ett tempo som inte visar något tecken på att sänkas förän sista spåret, tunga manglande Infinite Misery.
Fyrtiotvå minuter hård dödsmetall byggd på, oftast, riktigt bra och tunga riff. Klassiskt Alex Webster-basonani bjuds vi på The Discipline of Revenge.
Sonic Youth släppte en av sina bättre skivor under 2006; Rather Ripped.
Med undantag för deras SYR-releaser så har bandets väg mot tydligare, mer tillgänglig musik blivit rakare och rakare de senaste 10 åren.
Rather Ripped är inget undantag; femtioen minuter lättsmält musik som ändå inte tappar den experimentella grunden som Sonic Youth alltid har hållt så nära.
Melodierna lutar, precis som på Sonic Nurse, åt ett mycket popigare och enklare håll än tidigare. Albumet känns rent, mycket av den gamla skitiga ljudbilden är polerat och blänker fint i solskenet från stereon. 'Incinerate', 'Do you belive in rapture?' och 'Pink Steam' är skivans absoluta höjdpunkter, speciellt den senare. 'Pink Steam' inleds med ett fem minuter långt melodiskt jammande som håller i sig även när Thurston kommer in på sång.
Det är en stabil skiva. Några av låtarna funkar gärna på fest också (sug hårt på den Onkel!).
(kommer troligtvis fler bra plattor från '06, nu över till besvikelser och annat)
In Flames gav ut sitt sämsta album sedan Subterranean.
Come Clarity är ett steg som bäst beskrivs som ett felsteg ner i sången-får-till-slut-förstöra-allt-leran. Precis så är det. Det finns många bra riff och melodier på skivan, ingen tvekan om det. 'Scream' fick mig verkligen att tro gott om In Flames. Men en låt kan inte bära en hel skiva. Istället låter In Flames två låtar bära den. Kanske de två sämsta låtarna de gjort på många skivor. Titelspåret är en besvikelse. Ett ig. Under ig-. Dåligt. Varför gör de så här mot mig?, tänker jag varje gång jag ens hör talas om låten.
En gosse som en gång i tiden var ett så stort fan, som lyssnade sig bortom skog och mark till tonerna av Whoracle, Colony och Soundtrack to Your Escape. Idag är han en annan gosse.
En kentare. (så visst finns det något gott i detta album ändå...)
Jag orkar inte börja skriva allt för mycket om Dragonforce, då Onkel redan har tagit upp det som behövs. Det är lika svårt att beskriva hur svårt jag har att förstå folk som lyssnar på Dragonforce, som folk som lyssnar på skräp som Teräsbetoni mm. (mest troligt samma lirare)
En kul grej är dock titeln till "Through the Fire and Flames". "Genom elden och lågorna".
Det är ju genialiskt.
Mer kommer... kanske.
tisdag 1 januari 2008
Mitt bidrag
Här följer då 2007-års plattor som behagat mig mest, respektive minst.
Vi börjar med det goda.
:EDIT 08-08-21: Jag har flyttat runt runt runt rejält i listan. Korrigerat med tiden. Ursäkta.
1. Queens of the Stone Age - Era Vulgaris, 9p
Era Vulgaris är Homme och Co.s mest experimentella skiva hittills. Mycket lekande med gitarrer, moogs och annat kul. Som tur är känns det sällan överdrivet (bara nästan, då tänker jag på skivans kanske skummaste låt "Battery Acid") utan håller sig ändå strukturerat.
QotSA återupplivar Desert Sessions-dängan "I Wanna Make It Wit Chu", dock utan någon större renovering, som ändå inte behövs. Ljudbilden är mycket bredare än på Lullabies To Paralyze, vilket bara är positivt. Onkel hatar första singeln "Sick, Sick, Sick". Jag förstår inte vad karln pratar om. Farten, melodin, publikvänligheten gör den till en riktigt bra rockdänga. Nåja. Jag bryr mig inte om det. QotSA har gjort en av deras absolut bästa intron+riff någonsin i "Turnin' On The Screw". En av deras absolut bästa refränger i "Misfit Love". Och en makalöst bra cover på Brian Eno's "Needles In The Camel's Eye". Makalöst.
2. Radiohead - In Rainbows, 8,5p
Jag ska erkänna att jag faktiskt inte tidigare tagit mig tid att lära känna Radiohead, något som jag är otroligt besviken för nu i efterhand. In Rainbows är makalöst bra. Kusin Jens hatar tydligen Thom Yorke, och därmed hela bandet. Sura fan. Visst, han sjunger lite fånigt ibland. Texterna är ibland luddigare än en syratripp. Men musiken är kanske 2000-talets mest intelligenta komplicerade pop på 42 minuter. Jag kommer inte på mer. Ladda ner skivan och lyssna. Eller köp för fan. Köp.
3. Kent - Tillbaka Till Samtiden, 8,5p
Omtalad, hatad, älskad. Jag gillar Kents nya skiva, inget att förneka. Den är definitivt inte deras bästa, hell no! Men att säga att de tappade all sin forna storhet när de släppte gitarrerna en aning för att ge plats åt syntharna är helt fel. De makalöst bra melodierna finns kvar, texterna likaså. "Vy Från Ett Luftslott" är bland det bästa de någonsin skapat. Jobbigt är att låten var bland det bästa jag hört live, så jag har otroligt svårt att lyssna på den på skiva.
4. Rilo Kiley - Under The Blacklight, 7p
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Under The Blackligt. Den är bra. Riktigt bra.
Melodierna håller riktigt hög klass. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det är bra. Riktigt bra. Skivans bästa låt är "Breakin' Up".
5. Sahara Hotnights - What If Leaving Is A Loving Thing, 8,5p
Systrarna Asplund och de två andra har gjort en tvär vändning från tidigare stil. Från punkrock till poprock (kan man säga så?). En tvär vändning som sagt, men ack så fulländad. Maria Andersson kan ju sjunga utan att behöva bli så där punkigt ansträngd. Och melodierna är fantastiskt lyckade, utan att Sahara tappar all sin forna rockglans. Sen hjälper det att världens snyggaste kvinnliga musiker trakterar basen i bandet.
6. Down - III: Over The Under, 8p
Downs tredje alster är bättre än de tidigare plattorna, som dock är riktigt bra de också. Det märks att Phil Anselmo lagt av med en del av svamparna; rösten imponerar enormt på Over the Under. Första låten är den bästa på skivan.
7. Explosions In The Sky - All Of A Sudden I Miss Everyone, 9,5p
En ljudbild så stor, ja jävlar. En resa, ett äventyr berättat ur odistade gitarrer, och det är lika vackert hela vägen. Albumet lyckas att förmedla så många känslor, utan en enda textrad. Gitarrerna får tala fritt, och de gör det på vackraste sätt.
8. Kongh - Counting Heartbeats, 9,5p
Svenska Konghs debutplatta låter som senare Electric Wizard med inslag av Neurosis. Tre medlemmar levererar tung, seg sludge/doom på fem långa spår. Den här skivan kommer jag att leva länge på. Enda negativa är att det i slutändan känns som att det blev nån milliprocent tradigt mot slutet, variationen hade kunnat vara större. Men inget kritiskt. Jag ser väldigt mycket fram emot vad Kongh har att bjuda på i fortsättningen.
9. Neurosis - Given To The Rising, 7,5p
Den är bara bra. Stundtals känns det som om vi kanske inte behöver fler album och band i samma genre, det finns inte allt för mycket nyskapande på Given To The Rising. Dock är det inget större fel på musiken. Neurosis fortsätter med tung sludgemetal som fungerar. För det är just vad skivan gör. Fungerar.
10. M.I.A. - Kala, 7p
Någon som kommer ihåg Bucky Done Gun? M.I.A.s andra skiva är fylld av samma Bollywooddoftande rap som ändå inte är rap och inte heller Bollywood. Otroligt färgsprakande och annorlunda. Men bra. Timbaland producerar albumets sista spår. Riktigt skönt att demonproducenten endast fått en låt att arbeta med, den räckte gott och väl.
Och så till det mindre goda...
1. Hammerfall - Steel Meets Steel, 0p
Shit. Hur fan kommer det sig att ett band som har haft samma sound sen de började spela sin powermetal, fortfarande kan sälja skivor? När ska powermetalgenren dö? Den har ju inte förändrats ett dugg sen 80-talet. Herregud.
2. Dogge Doggelito - Superclassico, 0,1p
Skillnaden i skitmängd är inte stor mellan Hammerfall och Dogge, men Dogge är ju Dogge.
Därför får han en tiondels poäng. För att han är Dogge, och har betonggrädde på sin förorts-O'boy-deluxe. Han lyckas verkligen visa varför större delen av Sveriges hiphopare helt enkelt ska ge fan i hiphop. Varför Sveriges hiphopare till stor del helt enkelt är värdelösa. Fy fan.
Thomas Rusiak får trösta mig.
3. Mika - Life In Cartoon Motion, 1p
Han är stor den där Mika, riktigt stor. Och visst, han har ju en lite spännande och annorlunda röst. Men snälla, tycker folk verkligen att musiken är bra? Efter första singeln, Grace Kelly, var det ingen svårighet att förutspå hur hela skivan skulle låta. Och mycket riktigt, alla låtar är kopior av sig själva. Man tröttnar redan efter andra refrängen. För det är inte bra. Det är helt enkelt inte bra.
Mer kommer... troligtvis.
Vi börjar med det goda.
:EDIT 08-08-21: Jag har flyttat runt runt runt rejält i listan. Korrigerat med tiden. Ursäkta.
1. Queens of the Stone Age - Era Vulgaris, 9p
Era Vulgaris är Homme och Co.s mest experimentella skiva hittills. Mycket lekande med gitarrer, moogs och annat kul. Som tur är känns det sällan överdrivet (bara nästan, då tänker jag på skivans kanske skummaste låt "Battery Acid") utan håller sig ändå strukturerat.
QotSA återupplivar Desert Sessions-dängan "I Wanna Make It Wit Chu", dock utan någon större renovering, som ändå inte behövs. Ljudbilden är mycket bredare än på Lullabies To Paralyze, vilket bara är positivt. Onkel hatar första singeln "Sick, Sick, Sick". Jag förstår inte vad karln pratar om. Farten, melodin, publikvänligheten gör den till en riktigt bra rockdänga. Nåja. Jag bryr mig inte om det. QotSA har gjort en av deras absolut bästa intron+riff någonsin i "Turnin' On The Screw". En av deras absolut bästa refränger i "Misfit Love". Och en makalöst bra cover på Brian Eno's "Needles In The Camel's Eye". Makalöst.
2. Radiohead - In Rainbows, 8,5p
Jag ska erkänna att jag faktiskt inte tidigare tagit mig tid att lära känna Radiohead, något som jag är otroligt besviken för nu i efterhand. In Rainbows är makalöst bra. Kusin Jens hatar tydligen Thom Yorke, och därmed hela bandet. Sura fan. Visst, han sjunger lite fånigt ibland. Texterna är ibland luddigare än en syratripp. Men musiken är kanske 2000-talets mest intelligenta komplicerade pop på 42 minuter. Jag kommer inte på mer. Ladda ner skivan och lyssna. Eller köp för fan. Köp.
3. Kent - Tillbaka Till Samtiden, 8,5p
Omtalad, hatad, älskad. Jag gillar Kents nya skiva, inget att förneka. Den är definitivt inte deras bästa, hell no! Men att säga att de tappade all sin forna storhet när de släppte gitarrerna en aning för att ge plats åt syntharna är helt fel. De makalöst bra melodierna finns kvar, texterna likaså. "Vy Från Ett Luftslott" är bland det bästa de någonsin skapat. Jobbigt är att låten var bland det bästa jag hört live, så jag har otroligt svårt att lyssna på den på skiva.
4. Rilo Kiley - Under The Blacklight, 7p
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara Under The Blackligt. Den är bra. Riktigt bra.
Melodierna håller riktigt hög klass. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det är bra. Riktigt bra. Skivans bästa låt är "Breakin' Up".
5. Sahara Hotnights - What If Leaving Is A Loving Thing, 8,5p
Systrarna Asplund och de två andra har gjort en tvär vändning från tidigare stil. Från punkrock till poprock (kan man säga så?). En tvär vändning som sagt, men ack så fulländad. Maria Andersson kan ju sjunga utan att behöva bli så där punkigt ansträngd. Och melodierna är fantastiskt lyckade, utan att Sahara tappar all sin forna rockglans. Sen hjälper det att världens snyggaste kvinnliga musiker trakterar basen i bandet.
6. Down - III: Over The Under, 8p
Downs tredje alster är bättre än de tidigare plattorna, som dock är riktigt bra de också. Det märks att Phil Anselmo lagt av med en del av svamparna; rösten imponerar enormt på Over the Under. Första låten är den bästa på skivan.
7. Explosions In The Sky - All Of A Sudden I Miss Everyone, 9,5p
En ljudbild så stor, ja jävlar. En resa, ett äventyr berättat ur odistade gitarrer, och det är lika vackert hela vägen. Albumet lyckas att förmedla så många känslor, utan en enda textrad. Gitarrerna får tala fritt, och de gör det på vackraste sätt.
8. Kongh - Counting Heartbeats, 9,5p
Svenska Konghs debutplatta låter som senare Electric Wizard med inslag av Neurosis. Tre medlemmar levererar tung, seg sludge/doom på fem långa spår. Den här skivan kommer jag att leva länge på. Enda negativa är att det i slutändan känns som att det blev nån milliprocent tradigt mot slutet, variationen hade kunnat vara större. Men inget kritiskt. Jag ser väldigt mycket fram emot vad Kongh har att bjuda på i fortsättningen.
9. Neurosis - Given To The Rising, 7,5p
Den är bara bra. Stundtals känns det som om vi kanske inte behöver fler album och band i samma genre, det finns inte allt för mycket nyskapande på Given To The Rising. Dock är det inget större fel på musiken. Neurosis fortsätter med tung sludgemetal som fungerar. För det är just vad skivan gör. Fungerar.
10. M.I.A. - Kala, 7p
Någon som kommer ihåg Bucky Done Gun? M.I.A.s andra skiva är fylld av samma Bollywooddoftande rap som ändå inte är rap och inte heller Bollywood. Otroligt färgsprakande och annorlunda. Men bra. Timbaland producerar albumets sista spår. Riktigt skönt att demonproducenten endast fått en låt att arbeta med, den räckte gott och väl.
Och så till det mindre goda...
1. Hammerfall - Steel Meets Steel, 0p
Shit. Hur fan kommer det sig att ett band som har haft samma sound sen de började spela sin powermetal, fortfarande kan sälja skivor? När ska powermetalgenren dö? Den har ju inte förändrats ett dugg sen 80-talet. Herregud.
2. Dogge Doggelito - Superclassico, 0,1p
Skillnaden i skitmängd är inte stor mellan Hammerfall och Dogge, men Dogge är ju Dogge.
Därför får han en tiondels poäng. För att han är Dogge, och har betonggrädde på sin förorts-O'boy-deluxe. Han lyckas verkligen visa varför större delen av Sveriges hiphopare helt enkelt ska ge fan i hiphop. Varför Sveriges hiphopare till stor del helt enkelt är värdelösa. Fy fan.
Thomas Rusiak får trösta mig.
3. Mika - Life In Cartoon Motion, 1p
Han är stor den där Mika, riktigt stor. Och visst, han har ju en lite spännande och annorlunda röst. Men snälla, tycker folk verkligen att musiken är bra? Efter första singeln, Grace Kelly, var det ingen svårighet att förutspå hur hela skivan skulle låta. Och mycket riktigt, alla låtar är kopior av sig själva. Man tröttnar redan efter andra refrängen. För det är inte bra. Det är helt enkelt inte bra.
Mer kommer... troligtvis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
